Dags att resa hem

Sista dagen i värmen. Rapportskrivning. Ett sista snack med nyckelpersoner, som visserligen finns på mail och Skype, men som är avsevärt bättre live. Handla lite, skaffa biljett till Freetowns variant av Arlanda Express, en hovercraft (svävare), som ska ta mig till Lungi tvärs över vattnet, där flygplatsen ligger.
*


Parallellt med mitt uppdrag har ett annat team utvärderat hälsoprogrammet. Idag har de sin avslutande workshop. Mycket på en gång för Sierra Leones Röda Kors...

Men vi är inte färdiga. Det blir ett möte i Stockholm för partners som inte varit här, den 1 december. Och sedan väntar tre månaders fortsatt jobb - inför det årliga Partnership Meeting i Freetown nån gång i februari-mars. Det jobbet lär vi dela på, rättvist, och fixa var och en på sitt håll.

Så Sierra Leone lär finnas kvar på att-göra-listan alltmedan adventsljusen brinner, nyårsfirandet går av stapeln och tjugondagknut rinner förbi.

Lördag och söndag, lite utanför programmet

Här kommer en rapport om sådant som inte ingår i uppdraget.

*

Att dra till River No. 2 på lördag, det tog nästan en timme att komma dit, men det var det värt. Vattnet höll lagom temperatur, 30 grader, så man kunde stanna i en stund. Blev det kvalmigt i det våta, kunde man resa sig, ty då fläktade det lite. Fast då kom ju solen åt en, förstås. Sen åt vi grillad snapper med ris.

Söndag är kyrkdags. Emmanuels kyrka heter Harvestfield Chapel International, när vi kom såg det ut som lite disco i en avlägsen del av tomten, men det var kören som övade. Gudstjänsten varade i nästan tre timmar, den nigerianske pastorn tog en timma, kören dansade bättre än den sjöng, alla (över 300 skulle jag tro) bad högt samtidigt, många vittnesbörd, elva hörsammade pastorns inbjudan i slutet av predikan och hälsades välkomna, kollekten (i offerkuvert) samlades in i 15 plastpapperskorgar. Jag var ensam icke afrikan och jag kände mig väldigt svensk. En mäktig upplevelse och jag tror många lämnade kyrkan med tilläggsenergi för en den kommande veckan, som för de flesta blir tuff.

*

Skolan under trädet

Bailor Jalloh kunde inte fortsätta gå i skola av brist på pengar. Han gifte sig och har nu en son, Samuel. Varje eftermiddag fram till dess det mörknar vid sextiden samlar han traktens ungar under ett träd alldeles utanför porten till en FN-styrka, den mongoliska.





Barnen är från så där fem år upp till tio. De flesta går inte i "riktiga" skolan, de har inga pengar till skoluniform och annat som behövs. Eller också har det inte gått så bra. Bailor delar gruppen i två, med de yngre har han engelska, de äldre jobbar med matte, på egen hand. En äldre pojke med en pinne i handen hjälper till med disciplinen, helt i onödan kan det tyckas, ungarna verkar tända och motiverade.



Varför, Bailor, gör du detta? Hur får du pengar till det du ändå skaffat? Jag tyckte dom behövde det här, förklarar han, och jag hade ju tid. Men pengar är svårt, föräldrarna ska betala lite varje månad men det gör inte alla. Och så får jag hjälp av dom…

Han nickar mot några FN-soldater i bakgrunden. För några dagar sedan slog de upp en litet hus (nåja, skjul), där det står skrivet med skolkrita på väggen ”Sierra Leone Mongolia Lession School (SLMLS), founded by Bailor Jalloh on 31 October 2008”. Det är inte stort, kanske fem-sex kvadratmeter, men det ger bättre skydd mot solen än det träd som nu ger måttlig skugga. Soldaterna har också köpt en del böcker. Det ingår inte i deras FN-uppdrag.

Bailor påminner om Asfaw Yemiru i Addis Abeba, som också började under ett akasiaträd och så småningom blev rektor för en skola med tusen elever. Inte heller han drevs av något annat än en övertygelse att "man måste kunna läsa och skriva för att ha en chans, och jag ska dra mitt strå till stacken".

Det där tar tag i ett gammalt folkskollärarhjärta.

Annars körde vi en andra heldagskonferens igår, som slutvinjett på ett veckolångt arbete med att förbereda en operationell allians för ett knippe projekt under rubriken Humanitära värderingar, projekt som tar sikte på krigsdrabbade barn och förstörda byar. Vi höll till i YMCAs hus på Forth Street, tredje våningen. Bra utsikt över Freetown vill jag lova.
*

Yes We Can!

Antar att även svenska media följer firandet i Afrika. Det är inte bara Kenya som jublar. BBC:s Focus on Africa gör svep över kontinenten och reaktionerna speglar lättnad, glädje, stolthet, det dansas och jublas. Det var länge sen jag hörde så mycket positivt och förväntansfullt om USA här i trakterna.




Obamas tal i natt var strålande. Jag vaknade alldeles av mig själv just före det att Aljazeera (har inte CNN eller BBC World på hotellet) utropade Obama till vinnare. Sen kom McCains svåra uppgift innan det var dags för Obamas Yes We Can.


Budskapet har nog smittoeffekt. Kan han, som också heter Hussein och är afroamerican, ta sig till Vita Huset, då kan väl jag också. Tänker många inte minst häromkring.



Alimami som just kom tillbaka från Port Loko, är en av dem som kanske fått en kick av nattens historiska händelser i USA.

En strand som väntar på att upptäckas

Det är en dryg kilometer från hotellet till stranden, men det finns en genväg över en mur och den tog vi. Sen låg en 3-4 km lång strand alldeles ledig så när som på ett otal fotbollsmatcher och några halsbandsförsäljare.

Här är Adam som just lämnat ett Stockholm med vinterväder och Jo som imorgon reser hem till Geneve, som inte heller erbjuder nåt lysande väder...

Nånstans mitt på stranden gick det bra att slå sig ner och få något läskande. På bilden med Jo förevisas halsband av kaffebönor som jag just köpt till min böna därhemma.

After work

Här är inte mycket till allhelgonahelg, men det är dock fredagskväll. Vi har bra after work plejs också, välkommen på en Star öl eller en Coke.

Kan rapportera från Uppdraget att halva jobbet är gjort. Det första assessment teamet avslutade med en heldagsträff för förtroendevalda och frivilliga för att få en reaktion på sina förslag. Försenad start, enkla (och varma!) lokaler, lunch en timme senare än utlovat etc. – det finns massor av praktiska problem, som vi tar med jämnmod.

Jo från Geneve är här. Hon är en av dem som jobbat mest med att mejsla ut detaljerna i det nya greppet som kallas Operational Alliances. Jag tror konferensdeltagarna tyckte om att höra att Sierra Leone har goda förutsättningar att nå resultat i sin planering, att det ser ut att gå snabbare än på andra håll.

Vi var tillbaka på hotellet i tid för att få en halvtimme på balkongen med en öl och lite eftersnack innan solen försvann bakom kullen i väst.

Mer eftersnack och planering blir det imorgon, då med Hlin från Island och Adam från Sverige på plats. Nästa vecka drar vi igång med team nummer två. På onsdag drar vi till Port Loko och kollar hur deras projekt fungerar.

Men nu är det dags för det libanesiska köket att visa vad det går för.

Finn fem fel

Det här är en uppgift för de byggledare eller andra sakkunniga som antagligen kollar min blogg. Hemma går diskussionen hög om bättre säkerhet på byggarbetsplatserna. Vi vill gärna vara med här i Sierra Leone. Så vad ska vi göra med den här arbetsplatsen?

Skulle någon trilla ner och slå sig fördärvad (vilket händer), brukar familjen få en säck ris av arbetsgivaren, eftersom det inte finns någon försäkring och han som ramlade var den enda som tjänade pengar i familjen.

En vanlig, spännande resa

Måndag och full fart, äntligen. Vi är ett liten men inspirerad grupp som efter en allmän information för den stora ledningsgruppen installerade oss i ett eget rum på tredje våningen. Vi ska producera tre dokument på lika många dagar, en utvärderingsrapport, ett programdokument med budget för 3-5 år och ett avtalsförslag. OK, det låter mastigt, men mycket finns att plocka från. Senaste nytt får vi direkt från dem som jobbar med programmen.

När vi äntligen lyckas slita oss, har klockan hunnit bli halv sex. Det betyder köer i trafiken. I stället för en halvtimma genom stan tar det nära en timme. Skolungdomar i prydliga uniformer fyller gatorna, marknader och småbutiker är på väg att slå igen. Det har regnat under dagen, men kvällen är fin. Tro inte att den långsamma resan genom Freetown är tråkig. Den är spännande. Varenda meter ger en bild av livet i storstan, hur man bor, äter, tvättar sig, snickrar, byter däck, lagar en bil som borde vara bortom all räddning, hälsar på goda vänner, slår en olydig unge, gör mål i kvartersfotbollen, en tröja från Örebro Högskola går hand i hand med en T-shirt som säjer I love hockeymoms, en polisman hälsar artigt på en äldre gentleman.
*


Nästan hemma, ett av dessa enorma träd, bilden blir inte så bra, nästa gång ska jag ha fler människor med, så det syns vilka dimensioner det handlar om.

Obama leder, men jag litar inte på de amerikanska väljarna. Törs de verkligen för en gångs skull rösta på en svart man, inte bara säga att de ska? Tycker han borde bättra på sin ledning till det dubbla för att vara säker. När det gäller Palin hade jag nog fel. Hon krossades inte av medietrycket, hon krossar istället själv ett antal illusioner plus sin kampanjledning där hon drar fram. Hon är kanske bara med för att bli president 2012?

Mjukstart i värmen

I vanliga fall är det tuffast i början av ett uppdrag. Allt ska igång. Den här gången blev det annorlunda. Emmanuel på väg hem från Panafrikanska mötet i Joburg. Utan generalsekreterare stannar SLRCS. Problem i norr skickade Fadille – som är nästa veckas team leader - på oväntad flerdagarstur, hemma först på söndag. Med tf GS har dock en budget för de två veckorna finslipats och idag dök föreningens rutinerade ordförande upp för lite prat.

Men, en av medarbetarna, 39 år, skulle begravas idag kl 14 och i stort sett hela kontoret inklusive chauförer tänkte närvara, självklart. Så redan strax efter 13 är jag åter på hotellet. En timme i solen på balkongen, ett par timmar med diverse skrivjobb.

Lazy man.

Standard Times, en av otaliga tidningar som finns att köpa i bilköerna varje morgon, toppar med jobb i Irak för arbetslösa ungdomar. Arbetsmarknadsministern ger klartecken, men höjer ett varningens finger: Vi kommer inte att tillåta att våra bröder och systrar blir utnyttjade bara för att det är ont om jobb hör hemma.

En annan tidning, The Exclusive, förutser en regeringsombildning. Presidenten har satt betyg på ministrarnas insatser under det år som gått, men vägrar att avslöja något än. Påstår bladet.

Kollar kusin Lars i Rapport. Inslaget är 1’53”, Lars bidrag 20”, det tar drygt 10 minuter att komma igenom, snabbare är inte hotellets trådlösa. Poängen är att byggarna behöver myndigheternas kontroller för att klara säkerheten. Skär inte ner Arbetsmiljöverket, då ökar olyckorna. Hm. Det är nåt som inte stämmer.

Men en redi pôjk i TVn är han, Lars.

Avslutar kvällen med pizza, hade glömt hur bedrövligt dålig den är. TVn på rummet visade svartvit CNN igår, idag går den inte alls igång. Jag går och lägger mig.

Utsikt från ett fönster

*

Jag fick rum 104 på Sierra Lighthouse Hotel och här är utsikten från mitt fönster. Sänder bilden med särskild hälsning till Mikko, som tänkte ta mig med på gösfiske i Ullvettern och Greger som hade ett trollingfiske i Vänern på gång. Båda missade jag, och killarna nedanför mitt fönster (som borde vara i skolan) har inte erbjudit mig att fiska men väl att sponsra…

Det hade blivit nån slags kommunikationsmiss igår, så jag fick ta en taxi till hotellet, som hade varken bokning eller rum. Men efter många om och men så fick jag prata med Chefen och, vips, rum 104.

Här är nu halvmulet, +27 ungefär, rätt fuktigt, skyfall igårkväll och åska på avstånd. Regntiden är inte över än eller, som vanligt, tar den ett extra tag när jag dyker upp, vare sig här eller i Tanzania.

Det tar alltid sin tid att ställa om mentalt från en verklighet till en annan. Den här gången verkar det extra komplicerat. Det som hände för några dagar sedan känns alltid, efter en långflygning, som mycket, mycket längre sedan. Just nu är måndagsmorgonen den 20 oktober inte bara länge sen utan rent av overklig.

Snart är jag på Röda Korsets högkvarter och efter tio minuter har jag antagligen 23 problem att ta itu med och strax är jag i Sierra Leone till hundra procent.

Scaling up bättre än donor driven

Några hektiska kursdagar går in på finalen. Vi har blivit bättre facilitators, förhoppningsvis, som kan bidra till att Röda Korset på olika håll i världen kan ta fram genomtänkta och hållbara program för dem som behöver hjälp. Konsulterna kom från ICA (Institute of Cultural Affairs) i London och de har gjort ett bra jobb på alltför kort tid. Som avskedspresent fick vi en bok som borde räcka hela hemresan: The Art of Focused Conversation eller hur man får stuns på gruppdiskussioner. Deras pass idag inleddes med sju minuter ur 50-talsfilmen Tolv Edsvurna Män, en mycket bra ingång, faktiskt.

Alla organisationer har sina ”rätta” ord och uttryck. Om du tänker hälsa på hos Internationella Röda Korset i Geneve den närmaste tiden, här är några tips som håller snacket igång och gör dig till en som vet vad som gäller. Tre bra grejer: Scale-up=lägg på ett kol; Driver’s seat=plats där t ex Sierra Leones Röda Kors ska sitta; New Operating Model (NOM)= senaste försöket från högkvarteret att ta ledningen i det viktiga jobbet att samordna. Andra formler ska du spotta fram, lätt föraktfullt: Donor driven=givaren bestämmer, särskilt bedrövliga är back-donors som SIDA eller EU, som har mängder av krav på varje spenderad krona. Pure donorship är inte bra, active partnershipping ska det vara. Välkommen till Geneve!
*


Det bästa med en kurs som denna kanske är de nya kontakter man knyter. Jag har på ett par dagar skaffat mig direktkontakt till så gott som alla som jobbat med eller är knutna till utveckling av Cooperation Agreement Strategies eller Operational Alliances inom rörelsen vare sig de bor i Nepal, Nairobi, Lima eller här i Geneve. Ovärderligt ute i fält, när ett bollplank är vad du behöver för att lösa ett akut problem och komma vidare.

Imorgon lördag, en halvdag där vi som deltagare talat om vad vi behöver komplettera med. Jag har anmält mig till gruppen som ska prata om ”vad kan vi lära av misstag vi gjort?” Det är mer hälsosamt än det låter att kolla upp vad som hände i de ofta ambitiösa ansatser som trots allt floppade.

Nu tänker jag krypa ner i min förträffliga hotellsäng – tro det eller inte men jag kollade hela vicepresidentdebatten i natt, dryga 90 minuter mellan tre och halvfem. Intressant. Annars är det läge att dra hemåt, regnet är kallt och i Alperna en bit härifrån ser man snöflingor.

Samarbeta, samverka och - samarbeta

Jag är tillbaka i Geneve. Bra timing, för solen skiner här och hösten har knappt börjat. Varma kvällar, om än allt mörkare. Den här gången är uppdraget att vara med på en första kurs i ”CAS and Operational Alliances Training”. Delvis nya samarbetsformer ska introduceras för att göra Röda Korsets insatser effektivare. Behovet är väl dokumenterat och intresset växer. Det som kommer att avgöra är i vilken utsträckning bilaterala partners ställer upp. Jag får en första chans att testa det senare i månaden, när vi ska lägga upp två Operational Alliances i Sierra Leone. Britter och svenskar är med på tåget, men spanjorerna, vill de vara med?

Första konferensdagen var lovande. Ett bra gäng, runt 25, kompetent kursledning, en del nya idéer att fundera på. Men det som nu dominerar i kursutformningsbranschen, ”deltagarcentrering”, är ibland lite svårsmält. En kunnig föreläsare skulle väl kunna ta oss med på ett resonemang som tar 30-40 minuter, med syftet att förmedla en del av sin inhämtade kunskap och egna erfarenheter? Men icke. 5-10 minuter snabbsnack, sen gruppdiskussioner där svåra frågor ska snabbavhandlas och redovisas, sen några utdelade blad som ingen hinner läsa och fundera över, sen några korta fakta igen och dags för ny ”deltagarmedverkan”. OK, jag spelar med och hoppas det fungerar bättre i morgon.
*

Jag ser mest komik i de obligatoriska ”håll-dig-vaken” övningarna. Behövs inte, vi är ju motiverade, vältränade och utsövda, eller hur? Och PowerPoint är ute, nu är det sticky wall som gäller, förproducerade lappar (i mängd) som smackas upp här och där, trillar ner och flyttas på. Men det är fascinerande att se allt växa upp.

*

Jodå, vi har gjort blädderblock också. Jag har debuterat som tecknare. Men den bilden visar jag inte…

Annars är 2 oktober en viktig dag av andra skäl än dagens konferens. Sita fyller år, i all enkelhet kan jag tro, för nästa år lär det bli svårt att hålla firande på nivå. Barn (och barnbarn för den delen) ser jag inte alltför ofta numera och när jag en gång i tiden hade chansen, höll jag mig alltför sällan framme. Men ibland hände det, och sådana tillfällen växer i betydelse allteftersom åren går.

*

Grattis, Sita!

Obama, samarbetets villkor och tecknarens bild

Jag blev invecklad i en diskussion om presidentvalet i USA med generalsekreterarna i Liberia och Sierra Leone. Hur kan McCain hävda change om han blir vald, han kan väl inte avskeda alla republikaner som sköter det mesta i den amerikanska administrationen? Är det inte otroligt fräckt av en kandidat från Bush’ parti att påstå att han är en garanti för förändring? Går verkligen amerikanerna på detta? Men, de kanske har svårt för en svart kandidat. Det är nog inte troligt att dom vågar släppa fram honom.

Varför gör inte Obama mer av Hillary? Hon borde ha blivit running mate. Nej, hon hade svårt nog att låta bli att ta ledningen när Bill satt i Vita Huset, hon skulle bli alltför besvärlig för Obama. Fast, varför inte redan nu utse henne till utrikesminister? Det skulle nog ta bort Palin-effekten.

Undrar om amerikanerna har samma koll på vad som händer i Västafrika. Undrar om Sara Palin vet att man kan åka bil mellan Freetown och Monrovia numera?

Konferensen är inne i de sista hektiska timmarna. Den har växlat karaktär flera gånger, nu är det finslipning av rekommendationer som gäller. Vår grupp har diskuterat hur väl rödakorsföreningarna klarar att skapa respekt för sina egna prioriteringar när de förhandlar med partners om stöd och samarbete. Intressanta diskussioner. Mycket nytt dyker upp. Federationens svåra jobb att använda sina resurser på bästa sätt, utvecklingsländernas föreningar som sällan får sina egna bidrag i det gemensamma jobbet värderat efter förtjänst.
*

Konferensen håller sig med egen tecknare. Till att börja med ritade han upp att antal tänkvärda – och komiska – iakttagelser från överläggningarna. Sedan började han porträttera deltagare. Jag kom i vägen för hans inträngande blickar, och visst, är det inte porträttlikt?

*

*
Vid sidan av konferensprogrammet, har jag haft en bra chans att driva Sierra Leone-frågor. Emmanuel och jag har kollat läge med britter, svenskar och holländare, höstens fortsatta jobb får fastare form.

I morgon tar SAS mig tillbaka och innan natten faller på trampar jag omkring på Floragatan igen. Det blir nog ett par veckors paus i mitt bloggande, innan det är dags för ett nytt besök i Geneve.

*

Välkommen till Lärcaféet

Hemma i Forshaga har vi Lärcenter snart, men här i Geneve kör man med Lärcafé, The Learning Café. Samt ”talking object”, kommer inte ihåg vad det heter på svenska, det var länge sen jag hade barn på dagis. Talking object är en grej som man måste hålla i för att få prata, i vårt fall en hederlig gråsten av måttlig storlek.

Förlåt om det låter lite raljant, men en konferens med över 60 deltagare som ska utbyta erfarenheter för att sedan kom fram till bra rekommendationer på några få dagar måste ju organiseras på något vettigt sätt. Grupparbete, visst, med ordförande och sekreterare? Nej, vi har en värd, en berättare och några resenärer i vår grupp. Kul, va. Värden håller ihop det hela, berättaren redovisar ett exempel, en erfarenhet, och resenärerna (jag är en av dem) ställer frågor, noterar en del intressanta lärdomar och drar vidare till nästa grupp, lyssnar, drar paralleller och bidrar till nya slutsatser (biroll, haha).

*

Ämnet för hela tillställningen är samarbete inom rörelsen. Som borde förbättras, för att insatserna ska bli effektivare och resultatet mer fullständigt redovisat. Viktigare än det mesta är detta för Röda Korset just nu, när kraven ökar på samverkan och samspel i biståndet.

Annars är det mycket ”long time no seen” i luften en sån här dag. Daniel från Liberia, Fernanda från Mocambique, Ibrahim från ledningen här i Geneve, Kalle från Finland, Bente fra Norge, Abu Baker från Sudan med flera med flera. Och nya kontakter knyts redan första dagen – David från U.K., Majed från Palestina och Abdul från Yemen, alla resenärer som jag, i min grupp. Inte oviktigt detta med personliga vänner runt om, mycket blir begripligare och snacket blir rakare.

För övrigt skiner solen även om det är höst i luften.

En öl på Coral Beach

Det är dags att dra hem. Jag har lämnat ifrån mig ett dokument att fundera vidare på, jag har skickat min rapport till Stockholm, jag har betalat tvättnotan på hotellet och jag har mitt boarding pass klart.

Nu får det bli en öl på Coral Beach, en solnedgång och kanske en Chicken Tandoori.

Sen ska jag sova skönt på planet hem, men det slutar säkert med att jag läser färdigt Flyga drake.

Inte vet jag om jag är tillbaka här igen, vare sig som konsult eller delegat. Men jag kommer gärna, slår mig ner vid en baobab (bilden) och gör - ingenting...

Till veckan blir det rapport från Geneve, skulle jag tro.

Vadå strategisk plan??

Det blev Ulimboka Mwakilili som gav hela rådslagssprojektet en ny dimension.

- Jag har länge, sa Ulimboka, tänkt få till en lokalavdelning i Rungwe nära gränsen till Malawi. Nu passade jag på när rådslaget kom, vi hade ju tryckta affischer och ett bra tema, ”Twende Mbele”. Det blev populärt, och får vi nu bara tag i medlemskort så är den nya avdelningen ett faktum.

Andra fyllde på: man hade träffat många medlemmar som inte synts till på länge, det fanns en nyfikenhet också: vadå strategisk plan??

I utvärderingen är det just initiativet, inbjudan att delta i processen, som får högst poäng, tätt följd av uppgiften att genomföra det hela i form av gruppdiskussioner - se bild. Gruppen skulle enas om sitt svar, vilket skulle kräva diskussion och inte bara att fylla i en blankett. Till det kom en annan fördel, som en av deltagarna beskrev så här:

- Eftersom många frivilliga knappt har gått i skolan, gav grupparbetet möjlighet för dem att vara med och påverka svaret.

*


Jo, det fanns problem också. Pengarna som behövdes till rådslaget och som Svenska Röda Korset ställt till Federationens förfogande blev kraftigt försenade och trasslade till det hela rejält. Och sammanställningen av alla rapporter visade på en del metodiska brister, som vi nu har diskuterat rätt ingående, med tanke på framtida rådslag. Bättre förberedelser, lite förenklad uppläggning och tydligare instruktioner.

Och hur gick det med det stolta målet, att prata strategisk utvecklingsplan med 5 800 medlemmar och frivilliga? Jo, det gick - inte mindre än 7 367 ställde upp! Det är imponerande. Vet man sedan vilka ytterst måttliga resurser regionerna har, är det obegripligt bra.

Nu ska vi sätta oss med alla synpunkter på utkast till mål och riktlinjer för att få till en komplett första version av planen. Den ska bums ut till regionerna, som träffar sina styrelser före månadens utgång. Sen väntar en ny bearbetning och den 27 oktober klubbas planen av National Executive Committee, NEC.

Jag håller tummarna. Hade jag varit i Sudan hade jag sagt In shaa Allah.

Pronto Pizza

Att vara konsult betyder att jobbet ska vara gjort på två veckor istället för två månader. Eller två år. Därför har jag tillbringat helgen på hotellrummet för att ta fram material till möte med folk från hela landet på tisdag. Och plockat fakta och dokumentmallar från FedNet. Och gått igenom konferensanteckningar och policyutkast. Med mera.

Det är bättre att vara delegat. Då kan man gå ut på helgen. Hörde att det regnade hemmavid. Här är det nära 30 grader, en lagom vind och nästan molnfritt. Åtminstone så vitt jag kan se från hotellfönstret.

Är man konsult på jobb i Tanzania, vet man att medellivslängden här har sjunkit från 51 år 1967 till 44.6 år 2002. Orsak: HIV/AIDS och fattigdom. 7% av vuxna bär på HIV. Särskilt illa är det i städerna, faktiskt. Är man delegat i Tanzania reser man ut och pratar med Röda Korsets projektfolk och får en levande bild av läget. Det är mycket värt.

Är man konsult värmer man Campbells kycklingsoppa till lunch, med bröd och torr cheddar. Är man delegat har man eget kök och kanske rent av familj, att dela erfarenheter och lunch med.

Mitt hotell, Baobab, ligger på Msasani-halvön. Stadsdelen är inte typisk för Dar Es Salaam, det framgår bl.a. av antalet joggande européer, alla åldrar, som dyker upp runt närmaste hörn när jag hämtar lite luft och sträcker på benen. Här finns köpcentra, Slipway som har en hel del hantverk också, samt Seacliffe med ett stort antal affärer. Bland annat välsorterade bookshops av en typ som är utrotningshotade i Sverige.

Just före Seacliffe ligger TPDF Officer’s Mess där jag intog kebab orient igår, välgrillade grejer, tillagade med sådan finess att jag svårligen närmar mig hemmagrillen nästa säsong. Dessutom till halva priset av dagens måltid, pizzan SantaFe från Pronto Pizza, som fanns på Seacliffe.

*

Mätt och belåten har jag nu lagt sista handen (för idag) på 32 powerpointbilder som kommer att drabba mina vänner från Tanzanias alla hörn, på tisdag.

Blir det succé kanske jag inte får något mer konsultjobb här. Utan blir delegat.

Ett viktigt möte

Vi ringer på. Efter en stund, med hög röst, ”jag kommer”. Sen, lika hög röst, en typisk svordom. Rullatorn hakade i, antagligen. Så öppnar han dörren och ser Anne och glädjen går inte att ta miste på, den är äkta, och med varm, nästan lite sentimental röst, ”va roligt att se dej, Anne”. ”Det var en överraskning” (ja, vi ringde förstås från bilen för fem minuter sen). Sen vandrar blicken vidare och när den når mej, blir inte bara rösten utan själva kroppsspråket lite tuffare: ”Tjenare, grabben.” Och ett litet speciellt leende, oss män emellan, liksom.

Tjenare, grabben. Jag kände mig lämpligt ung. Och samtidigt kompis. Här sitter jag och filar på Tanzanias Röda Kors health policy, strive to be voice of social conscience in protecting and promoting the health of the most vulnerable, men med jämna mellanrum tittar Henry in med ett leende och “Tjenare grabben.” Det är inte dumt med lite sällskap på fredagskvällen.

Fast jag får aldrig höra det en gång till, i verkligheten.

Tjenare, Henry. Det var fint att träffas.

*

Det finns korv i hotellköket

Det klarnar. Vi har ett program klart för mötet på tisdag. Det enorma samrådet ska rapporteras och konfirmeras. Utvecklingsplanen blir huvudnumret, till en början bara en rå disposition och några huvudpunkter. Det är häftigt att få närkontakt med folk som strömmar hit från precis hela landet.

Dagen började med en träff med Sveriges ambassadör, Staffan Herrström. Kollade inte förra gången vem som är här, nu gjorde jag det. Staffan har en gedigen bakgrund från SIDA, dessförinnan partiarbetare. Dock en generation efter mig, så vi har inte alltför många gemensamma minnen, men hans kompisar är mina också. Jag satte honom omedelbart i arbete och fick en del bra papper om läget i landet.

Det regnade idag också. Bara några korta skurar som gav så där 20 mm. Det är en bra sak med afrikanska regn. Man får något gjort, inget småstrilande i timmar. Och varmt vatten.

Jag håller på att fixa en deal med tjejen i köket. Hon får bara servera drinkar på kvällen, men meddelade i förtroende att hon skulle kunna värma några korvar som finns i kylen därnere. Då hade jag redan gjort en rush till närmaste "hole in the wall" som kunde erbjuda bröd samt en burk tuna fish och en burk cheddar. Den senare var väldigt torr.

Läser i dagens Guardian om OS. En surpuppa som inte kan förstå varför Tanzania inte fick några medaljer i Peking. Dom mäktiga etiopierna, eritreanerna och kenyanerna har ju gjort sina länder till kraftcentra i långdistans och de kommer från precis samma Rift Valley som ju passerar norra Tanzania. Varför funkar det inte för oss? Ja, det undrar vi alla.

Annars är jag bekymrad för Palin. Hur kan man lämna trygga Alaska för att bli uthängd i en amerikansk valrörelse? OK, talet var väl bra, men vänta bara till de 3,468 murvlarna hackat upp hennes förflutna. Hon kanske pallar, men ungarna? Och mannen?? CNN lägger upp det bra, liksom Obama: rör inte familjen, det är out of limits. Sen måste man naturligtvis citera, och kommentera, vad andra säger. Och så är det igång. Det kan aldrig gå bra.

Nu ska jag kolla korven i köket.

Fullt ös från första stund

Tillbaka i Dar Es Salam, försöker komma igång igen, efter dryga fyra månader. Det är tufft. Under mellantiden har annat varit i fokus. Här har frågeformulären strömmat in, men sammanställning och bearbetning har inte hunnits med. Just nu laddar jag om. Då är det bra att kunna satsa helt på en enda grej. Inom en vecka ska TRCS ha ett första utkast till strategisk plan, som utgår från rörelsens gemensamma mål och vad som är särskilt angeläget att satsa på i den tanzaniska verkligheten.

Jag bor på Baobab igen, det ligger nära kontoret. Vi är tre gäster. Matsalen serverar numera bara frukost, fick jag veta ikväll, när jag gick ner för att äta. Mariekex är inte så dumt heller. Och vatten.

Regntiden är över och de små regnen ska inte börja förrän om några veckor. Men knappt hade jag kommit in på kontoret i morse, förrän regnet vräkte ner. Det var populärt, ”nu kommer Gunnar med regn, det behövs”.

Annars är det bra att resa till Tanzania. Det gick inte så bra för dem i OS heller. Man kan prata om annat.

Från regn till regn?

Det är kvällen före sista dagen. Två dagars intensiv konferens i Makeni omkring samarbete inom rörelsen är över, dryga tre timmars hemresa och nu laddar jag för en avslutande runda under fredagen.

Om 48 timmar, inshallah, är jag på Floragatan 3 och tycker att det är så där tre veckor sedan jag var i Freetown. Så är det alltid. Nattflyget, några timmars obekvämt slummer och se, jag får hjälp att fatta och känna hur långt jag har färdats.

Men medveten om detta och det faktum att jag än så länge är kvar, får mig att spurta. Ny version av Plan of Action. Sista handen vid det första Newsletter från generalsekreteraren. Visst, Secretary General Emmanuel och jag kan maila och ringa via Skype (se bild, Emmanuel med en av sina telefoner), men inget är som öga mot öga. Tack o lov.

Makeni ligger mitt i landet. Bra läge för en konferens för folk från alla 13 distrikten. Det är svårt att begripa att staden under kriget var i gerillans händer, att nästan hela stan flydde till Freetown och blev internflyktingar. När de kom tillbaka och gerillan fördrivits, fann många att deras bostäder tagits över. Det är bara några år sedan. För en tillfällig besökare verkar nu allt fullkomligt normalt, men minnet av oförrätter och ”lost opportunities” är givetvis inte raderade.

Det finns ingen city power i Makeni. På mitt hotell mullrar den stora generatorn från 19 till 07, runt om i stan puttrar en och annan trehästars Honda och håller några burkar Fanta kalla. Men stearinljus i butikerna och fotogenlamporna dominerar. Det är SÅ idylliskt.

Nu byter jag regnperioden i Sierra Leone mot densamma i Sverige, antar jag. Här är dock regnet 30-gradigt, vilket knappast är att vänta på hemmaplan.

När jag är tillbaka här om ett par månader står inget regn att finna och inga gulnande löv faller till marken.

Abu Bakarr har blivit förman

...
Han heter Abu Bakarr Conteh och är 22 år. Han är stolt, för han har utsetts till förman för BB&C, Brick, Blocklaying and Concreting. ”Jag är ung och stark och kan klara det här” säger han och tar mig med till sina elever, 15 totalt varav två flickor. Vi tar en fotbollslagsbild med dom som fanns i närheten.

Abu Bakarr är med i YEP, Youth Empowerment Program, som håller till i Waterloo, en knapp timme från Freetown. Var tidigare ett CAR center, Child Advocacy and Rehabilitation, men åren går och många barn som drabbats av inbördeskriget för snart tio år sedan har blivit ungdomar. Problemen hänger i, följden av missad skolundervisning, misstänksamhet från bybor i deras omgivning, traumatiska upplevelser som aldrig vill lämna dem i fred.

YEP har lagt till svetsning bland sina ”linjer”, andra utbildningar lär ut husbygge och sömnad.

Abu Bakarr kom till CAR för tre år sedan, visade ambitioner och lyckades väl. Och nu är han förman. Han bor i Rokel, runt 10 km bort. Han går hemifrån halv sju för att vara på plats klockan åtta. Buss kostar 2 kr enkel resa, så det försöker han undvika. Pengarna behövs till annat, fru och tre barn hemma, varav ett är hans brors. Men ändå, två egna barn och bara 22 år? När Abubakarr berättar att de är fem och åtta år, tror jag att jag hör fel, men Victor som följt med mig till YEP nickar. Kriget, säger han, gjorde att mycket blev annorlunda. Abu Bakarrs far dödades av ”rebellerna” och av sin farbror fick han ett tydligt råd: skaffa dig ett yrke!

CAR centers finns på flera platser, YEP kommer att ta över under de närmaste åren även där. Yrkesutbildningen kompletteras med hjälp att bearbeta upplevelser från kriget. Återkommande kontakter med ledare i de samhällen och byar där ungdomarna bor betyder mycket. Det handlar om att förstå, förlåta och ge ungdomarna en chans att visa att de kan och vill.
...
YEP drar in en del pengar genom att sälja vad de tillverkar. Jag avstod från att köpa cementblock och metallformar för att koncentrera mig på kläder. Så -först till kvarn på Mötesplats Kupan i Forshaga om en dryg vecka kan få chansen att klä sig afrikanskt i sommar och samtidigt ge sitt stöd till ett mycket bra jobb som Sierra Leones Röda Kors gör i Waterloo.

Rapport från ett kommunalval

Idag är det kommunalval i Sierra Leone. De tre största partierna, regerande APC, SLPP och PMDC har enligt tidningarna lovat ett fredligt val, men mellan raderna har jag förstått att det kan vara lämpligt att hålla sig inne. Passade mig bra, eftersom jag ska fylla tio timmars workshop om Operational Alliance, Federationens nya modell för bättre samordning i samarbetet.

Men efter några timmar bestämmer jag mig för en liten tur. Jag läste nämligen vidare i tidningen och, mycket riktigt, det är först när resultatet är klart som det kan finnas anledning att se sig för. Givetvis började det regna lite lätt, men det var som en varm dusch så jag fortsatte. Passerade GOAL, en irländsk biståndsorganisation, som har sitt kontor nära mitt hotell, Sierra Lighthouse Hotel. Nere vid den stora rondellen hade jag sett valkampanjen på nära håll häromdagen.






Idag var det lugnt, mycket lugnt. Jag fick mina bananer, hittade en firma som undervisar i desktop publishing, fick ett schysst pass av ett par killar som kickade en trött fotboll och var tillbaka på rum 207 efter mindre än en timme.

Sen kom regnet. På riktigt. Och åskan. Dörren till balkongen står öppen och jag lägger sista handen vid grupparbetsfrågorna som ska drabba deltagarna i slutet av dag 1.

Inte särskilt upphetsande. Nu är det kväll och jag har inte ens kollat TV. Annat var det i kommunalvalet 1966, när Urban Palmgren och jag stod vid Riksmuseet och delade ut häftiga flygblad till köande bilister. Vi fick fem mandat, jag stod på sjätte plats. Känns som om det var väldigt längesen.

Budskap på bussen

Dessvärre går en del tid åt att sitta i trafikköer. Hotellet ligger i Aberdeen, kontoret på Liverpool street mitt i stan. Vägen till och från varierar, det finns alltid genvägar. Men resan är aldrig tråkig. Gatorna är fulla av liv, kantade av affärer, skolor, hem och hushåll. För tillfället har jag intresserat mig för kollektivtrafiken, som består av minibussar. Alla håller sig med en devis, målad väl synlig ovanför vindrutan och/eller akteröver.

Min ovetenskapliga undersökning säger att religiösa budskap överväger. In God we trust toppar, alternativen kan vara God is my only hope, Jesus is a winner man. Psalm 91 eller Joh. 3:16 har jag sett. Men Allah is great och Alhambulilah syns också, musilimer reser gärna med Joh. 3:16, kristna har inget emot att ta en tur med One God - Allah.

Det finns också en typ av budskap som lite tuffare. Fear judgement day till exempel. Eller Labour and expect och No food 4 lazy man. Låter som arbetslinjen, Schlingmann. Andra är fulla av stolthet: God’s gift, Enemy shame, God bless the provider och Believe it or not – I am well – alla talar om att ”där ser ni, jag har en minibuss och gör ett bra jobb, tack för att jag fick chansen”.

En tragikomisk variant såg jag på vägkanten nära Devil’s Hole, en by som ligger mellan Rokel och Waterloo. Lastbilen hade vindrutan krossad och fronten intryckt. Text: God protect the owner.

En pessimist hade målat All is hell, en god son skriver Mother’s blessing, en annan God bless Aunty Fanny. Rasta Business visade sig mycket riktigt jobba med godstransporter snarare än folkfrakt.




Krio förekommer också. Tok u yone, lef me yone. Prata för dig själv, lämna mig i fred. På svenska blir det genast formellare: Samtal med föraren under färd förbjudet.

Nu är frågan när Värmlandsbuss ska ta upp idén. Religion och politik går givetvis inte an, men kanske lite byromantik? Vad sägs om Inget är som Skived eller Vi når alltid Lyckan. Eller Deje är bäst?

Men, men, vi har lång väg att gå. Det blir nog inte häftigare än Via Universitet.

Samarbete mellan jämlikar

Idag har jag träffat ICRCs chefsdelegat och hans medarbetare som arbetar med samarbetsfrågor inom rörelsen. ICRC som har sin huvuduppgift i konfliktsituationer tycker det är dags att dra nu. Ett viktigt besked och en chans för Sierra Leones Röda Kors, SLRCS, att ta plats vid ratten. I början av detta år lämnade också Federationens delegation in, därtill uppmuntrade av SLRCS.

Men det är inget lätt fordon att ratta, vilket är bakgrunden till att jag är här. Behoven i landet är enorma (rankat sist i FNs lista över världens länder), möjligheterna stora men terrängen mycket besvärlig. Nu är det viktigt att finna samarbetsformer som fungerar bra mellan SLRCS och andra rödakorsföreningar i världen och som säkrar den roll föreningen har som förare.

Vi hade stort möte med högkvarterets ledning på förmiddagen, ansvariga för program, ekonomi, administration etc. Hur fungerar samarbetet, vad är bra och dåligt?

”Vi får ofta höra att vi inte är tillräckligt bra” tyckte någon. ”Det är inte samarbete mellan parter som har lika värde, vi är väl värda 10%, den part som har pengar står för 90%”.

Det är inte lätt att ta ifrån dem känslan av att vara den som är mindre värd, men jag kontrade med min egen bild: partners i andra länder är i högsta grad beroende av SLRCS, som är deras enda kanal in till utsatta människor här: deras givare förväntar sig att Sierra Leone får hjälp, annars ger de sitt stöd till andra organisationer. SLRCS har en nyckelroll som gör dem till jämlik part med de föreningar som vill stödja utvecklingen här. Dessutom gör de ett mycket bra jobb – ska berätta mer om det senare, men när det gäller det administrativa - rapporter och sånt - finns ”rum för förbättringar” som det så diplomatiskt brukar sägas.

Det jobbar vi på nu.

Vi har en plan…

PS om en helt annan sak:

Tok!

Ordet studsar emot mig från var och varannan lyktstople i stan och fortsätter med ett oemotståndligt erbjudande från celtel, mobiloperatör här. Vadå tok? Det är krio och betyder talk. Prata hela natten för nästan ingenting. Och det gör man nog. Mobilerna är många och moderna. Min T68 väcker uppståndelse, den har nämligen inget objektiv.

På plats i Freetown

Tryck in *55*0430 på rum 123, Arlanda Hotellby och du vacklar upp halv fem, tar en dusch, en tallrik fil och drar till terminal 2. När jag släcker på rum 207, Sierra Lighthouse Hotel strax efter midnatt lokal tid har det alltså gått så där 22 timmar, varav mer än halva tiden i väntan på flyg, bil, buss och båt (svävare, från flygplatsen Lungi till Freetown, helikopterservicen har tappat publik sedan kraschen för något år sedan).

Under de 22 timmarna hann jag gå över några hundra sidor jobbtext samt läsa Tusen strålande solar av Khaled Hosseini, en bok som har mycket att berätta om krig, meningslöst och grymt våld, starka kvinnor och vad vänskap egentligen är. Och som lärde mig mer om det Afghanistan som lidit länge nog.

Men nu är jag alltså i Afrika. Efter ett häftigt regn under natten, möter mig ovanstående scen från mitt rum. Dags att fiska, bara motorn vill samarbeta. Regntiden är ännu i sin linda, men det är mulet, 30 grader och fuktigt.

Första dagens rapport blir superkort, har fullt upp med förberedelser när jag nu börjar förstå vad jag gett mig in på.

Zanzibar på 24 timmar

Detta är mitt sista inlägg på min gamla blogg (som finns på http://gust.btl-skivsta3.se). Där finns f ö en massa inlägg, det äldsta från 2004...

Med en katamaran, Seabuss III, tar det drygt två timmar från fastlandet till Zanzibar Stone City. Passet behövs, Tanzania och Zanzibar är visserligen ett land, men en union. Ali Rajabu, chef för ekonomi och administration och min medarbetare en tid i Sudan, följde med. Plus de två rödakorsare som varit med på konferensen och nu skulle hem.

Det regnade (förstås) när vi for, men väl framme sken solen. Hela tiden. Turister här och där, men högsäsongen kommer senare.

Lördagen ägnades åt ruinerna efter sultanens palats, en historisk plats där sultanen levde gott och blev far till många barn. Bastu, en serie swimming pools och en fantastisk vy över havsviken och gamla strandade fiskebåtar. En välluktande olja lämplig för massage inköptes, att prövas vid nästa bastulördag på hemmaplan, kanske.

Upp en bit i bergen handlade det om kryddor. En särdeles trevlig guide fångade oss vid de gamla persiska baden och tog oss runt på en tur. Vi fick gräva fram ingefära, kolla vaniljrankor som hänsynslöst slingrade sig kring lämpliga träd, smaka på kanel, peppar (för dagen grön, men om vi kunde vänta några månader skulle den bli gul, röd och svart i den ordningen), kassavarötter, kardemumma, citrongräs, plus alla medicinalväxter. Allt i en tropisk djungelliknande skog, med höns och kycklingar sprang omkring (snacka om frigående).



På kvällen drog Ali och jag till Mercury, vid färjehamnen och intog en trerätters. Fransk löksoppa och Pemba beef med tbh. Till min stora glädje innehöll efterrätten inte bara papaya och ananas utan även fantastisk god mango, som borde få ICA därhemma att slå igen sin fruktdisk.

Söndagen ägnades åt stranden – jag var i stort sett ensam, solen sken, jag hade boken med (f n Emma’s war, om Sudan, mycket bra). Under tiden letade Ali efter diverse släktingar nånstans på ön. Sen kollade vi marknaden – priserna är bättre här än på fastlandet, påstås det – och handlade lite av varje. Samt tog bilder.

Hann också kolla den gamla slavmarknaden. Härifrån skickades slavar österut, museet påminde om det jag besökte i Dakar. Pågick till senare delen av 1800-talet till dess Livingstone kom och slog näven i bordet. På den plats där slavhandeln ägde rum ligger nu en kyrka, byggd av outbildad arbetskraft under ledning av biskopen. Orgeln är kvar sen dess, en av de äldsta i världen i sitt slag, hävdade guiden.

Zanzibar, inte illa! Kyrkor och moskéer sida vid sida, kvinnor i burka och kvinnor badandes i havet, Mercedes och handdragna lastvagnar, som kan anlitas i den händelse du råkat handla lite väl mycket på marknaden.

Men alla pratar om Pemba, ön lite längre norrut. Hm. Borde kollas, kanske.