Barnen är från så där fem år upp till tio. De flesta går inte i "riktiga" skolan, de har inga pengar till skoluniform och annat som behövs. Eller också har det inte gått så bra. Bailor delar gruppen i två, med de yngre har han engelska, de äldre jobbar med matte, på egen hand. En äldre pojke med en pinne i handen hjälper till med disciplinen, helt i onödan kan det tyckas, ungarna verkar tända och motiverade.
Varför, Bailor, gör du detta? Hur får du pengar till det du ändå skaffat? Jag tyckte dom behövde det här, förklarar han, och jag hade ju tid. Men pengar är svårt, föräldrarna ska betala lite varje månad men det gör inte alla. Och så får jag hjälp av dom…
Han nickar mot några FN-soldater i bakgrunden. För några dagar sedan slog de upp en litet hus (nåja, skjul), där det står skrivet med skolkrita på väggen ”Sierra Leone Mongolia Lession School (SLMLS), founded by Bailor Jalloh on 31 October 2008”. Det är inte stort, kanske fem-sex kvadratmeter, men det ger bättre skydd mot solen än det träd som nu ger måttlig skugga. Soldaterna har också köpt en del böcker. Det ingår inte i deras FN-uppdrag.
Bailor påminner om Asfaw Yemiru i Addis Abeba, som också började under ett akasiaträd och så småningom blev rektor för en skola med tusen elever. Inte heller han drevs av något annat än en övertygelse att "man måste kunna läsa och skriva för att ha en chans, och jag ska dra mitt strå till stacken".
Det där tar tag i ett gammalt folkskollärarhjärta.
Annars körde vi en andra heldagskonferens igår, som slutvinjett på ett veckolångt arbete med att förbereda en operationell allians för ett knippe projekt under rubriken Humanitära värderingar, projekt som tar sikte på krigsdrabbade barn och förstörda byar. Vi höll till i YMCAs hus på Forth Street, tredje våningen. Bra utsikt över Freetown vill jag lova.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar