Män får ju inte gå omkring och lipa

Det är rätt så jobbigt det här. Inte så att jag är trött och sliten. Men det mycket känslor i omlopp. Alla vet inte det, men jag har svårt att få rösten att bära ibland. Jag har det efter min far. Det ryckte understundom i hans underläpp minns jag. När känslorna tar kommandot så tystnar jag en stund. Låtsas leta efter hur säga detta på engelska. Det kan bli lite dimmigt för ögonen också.

Män får ju inte gå omkring och lipa. Kanske OK för gamla gubbar?

Under år som gått har jag sett mycket elände på denna kontinent. Det jag upplever nu är något annat. Inget spår av anonymitet. Här handlar det om en familj jag känner, som har en plats i vänkretsen. Jag ser en hustru som gråter när hon ser och hör sin man i filmen berätta hur han är ockuperad av ”tänk” på sin fru. Jag hör Dilat säga Mikael och titta vädjande på mig. Men det finns glädjetårar också. Dagens klädsändning blev till en fest i det lilla rummet, grannens flickor kom och provade dom också. Och Samrawit, 3, har adopterat mig, hon är en busig tjej som bara är helt oemotståndlig.

Och min gamle vän Yazew, som gjort klart att det här besöket ska han stå för. Jag bor hos honom, hans bilar och chaufförer ser till att jag hinner med allt, hans ställer upp som garant för familjens behov så att de kan få fortsatt tillstånd att vara i Addis.

Men tänk, även i byråkratin blir jag imponerad och berörd över personligt engagemang. Ato Eyob på etiopiska flyktingenheten som kortar väntetid i en blink eller Julia på FNs flyktingkommisariat som har bra idéer för att återföreningen ska bli verklighet, ju förr dess hellre.

Vi jobbar nu på två spår. Det första, rätten för barnfamiljer att återförenas i Sverige, går trögt. Mikaels eritreanska ID finns i lägret tre dagars resa från Addis, men där bor nu 14000 flyktingar. Så det kan bli svårt att få fram just hans ID, flera år efter att han lämnade platsen. Andra spåret verkar för dagen hoppfullare.  Om FN finner att Mikaels hustru hör till gruppen utsatta kvinnor, kan hon – och barnen förstås - anses höra till gruppen kvot flyktingar som får asyl redan innan de reser till Sverige. Och mycket pekar i den riktningen: ensam kvinna från Eritrea i miljonstaden Addis Abeba med ansvar för tre minderåriga barn. Vi får veta om några veckor.

Nu är det ett dygn kvar. Vi behöver böcker för barnen. Ritpapper. Kan man köpa en begagnad TV? 

Dilat, 10, ska bli läkare

Det tog nästan två timmar från landning tills jag var ute i solskenet. Men då hade jag köpt visum, gått genom tullen och fått mitt bagage. Yazew väntade, hemma hos honom var fina gästsviten ordnad och frukost (nummer två) på plats. Addis var sig inte lik. 30000 deltagare i det årliga 10 km loppet "Great Runner in Ethiopia" på stans gator fick Vasaloppet att blekna. Ida var inte där. För kort, antagligen.

Sen kom Alemayeho och vi drog till Fikadu och de tre barnen – Dilat, Sind och  Samrawit. De hyr ett litet rum på en gård, en säng, en dubbelsäng för barnen och en litet skåp att förvara saker i: ett fotoalbum, en kökskniv och några tallrikar. En lampa i taket.  Rent och snyggt. Maten lagar Fikadu på gården. Vi bjöds på injera till lunch!

Här är familjen vid porten. Sällan kommer de längre. Dagarna kommer och går. ”Vi väntar här.”

Första dagen handlade det om paket från Mikael. Och skor, skänkta av en skoaffär som hoppas på familjeåterförening. Idag ska vi titta på film på Yazews kontor, på tisdag är vi tillbaka med kläder, på onsdag ska vi filma familjens ”vardag”.

Dilats första fråga var: hur mår pappa? 

Min första fråga till Dilat var: vad ska du bli när du är stor?  

Hon sa:  Doktor. 

Bra Dilat, vi behöver läkare i Sverige.

Advent kan vara detta

   Första advent. Adventsstjärnorna är på plats med förlängningssladdar och tidur och milda 15 wattare. Granen likaså och diverse slingor. Bort med mörkret!

   Advent brukar ju översättas med väntan. En av mina vänner som väntar alldeles förfärligt mycket är Mikael. Nu har han varit här snart två år. Hans första fråga till oss på Röda Korset när han kom handlade om familjen, som nu också hade flytt till Etiopien. Kan de komma hit? Ja, barnfamiljer har rätt att återförenas, så vi hjälpte honom att sätta igång processen. Hustru och barn reste den långa vägen till från flyktinglägret Mai Aini till Addis Abeba och infann sig på svenska ambassaden. Tre månader skulle det ta att få klartecken från Migrationsverket. Lång tid att vänta, såg jag i Mikaels ögon. Det var ett och ett halvt år sedan. Problemet? Flyktingarna har inga pass. Det har man löst förr, men inte längre. Jag tror det är ovanligt att en soldat som fått nog av hot och våld tar ut ett pass innan han flyr. För ett par månader sedan kom regeringen och miljöpartiet överens om att detta är orimligt (det visste många redan). Jag berättade den goda nyheten för Mikael, men med beskedet 1 juli 2012 slocknade hans blick. Väntan!

   Om några timmar drar jag till Etiopien. Två resväskor fulla med kläder och skor som Mikael köpt och som hans vänner hjälpt till att finansiera. Det ska bli träffar med UNHCR också, med Röda Korset (en öl med min kollega från Khartoum, George är planerad), svenska ambassaden och kanske ARRA, Etiopiens flyktingorganisation. I Forshaga har Filmföreningen gjort en film om Mikaels vardag, I Addis väntar Yazew, min vän från åren i landet i slutet av 80-talet, som gjort ett jättejobb för familjen.

   Lagom till avresan kollar jag Wikipedia och blir påmind om att advent faktiskt inte betyder väntan, utan ankomst.