29 november 2011

Män får ju inte gå omkring och lipa


Det är rätt så jobbigt det här. Inte så att jag är trött och sliten. Men det mycket känslor i omlopp. Alla vet inte det, men jag har svårt att få rösten att bära ibland. Jag har det efter min far. Det ryckte understundom i hans underläpp minns jag. När känslorna tar kommandot så tystnar jag en stund. Låtsas leta efter hur säga detta på engelska. Det kan bli lite dimmigt för ögonen också.

Män får ju inte gå omkring och lipa. Kanske OK för gamla gubbar?

Under år som gått har jag sett mycket elände på denna kontinent. Det jag upplever nu är något annat. Inget spår av anonymitet. Här handlar det om en familj jag känner, som har en plats i vänkretsen. Jag ser en hustru som gråter när hon ser och hör sin man i filmen berätta hur han är ockuperad av ”tänk” på sin fru. Jag hör Dilat säga Mikael och titta vädjande på mig. Men det finns glädjetårar också. Dagens klädsändning blev till en fest i det lilla rummet, grannens flickor kom och provade dom också. Och Samrawit, 3, har adopterat mig, hon är en busig tjej som bara är helt oemotståndlig.


Och min gamle vän Yazew, som gjort klart att det här besöket ska han stå för. Jag bor hos honom, hans bilar och chaufförer ser till att jag hinner med allt, hans ställer upp som garant för familjens behov så att de kan få fortsatt tillstånd att vara i Addis.

Men tänk, även i byråkratin blir jag imponerad och berörd över personligt engagemang. Ato Eyob på etiopiska flyktingenheten som kortar väntetid i en blink eller Julia på FNs flyktingkommisariat som har bra idéer för att återföreningen ska bli verklighet, ju förr dess hellre.

Vi jobbar nu på två spår. Det första, rätten för barnfamiljer att återförenas i Sverige, går trögt. Mikaels eritreanska ID finns i lägret tre dagars resa från Addis, men där bor nu 14000 flyktingar. Så det kan bli svårt att få fram just hans ID, flera år efter att han lämnade platsen. Andra spåret verkar för dagen hoppfullare.  Om FN finner att Mikaels hustru hör till gruppen utsatta kvinnor, kan hon – och barnen förstås - anses höra till gruppen kvot flyktingar som får asyl redan innan de reser till Sverige. Och mycket pekar i den riktningen: ensam kvinna från Eritrea i miljonstaden Addis Abeba med ansvar för tre minderåriga barn. Vi får veta om några veckor.

Nu är det ett dygn kvar. Vi behöver böcker för barnen. Ritpapper. Kan man köpa en begagnad TV? 

Inga kommentarer: