Obama, samarbetets villkor och tecknarens bild

Jag blev invecklad i en diskussion om presidentvalet i USA med generalsekreterarna i Liberia och Sierra Leone. Hur kan McCain hävda change om han blir vald, han kan väl inte avskeda alla republikaner som sköter det mesta i den amerikanska administrationen? Är det inte otroligt fräckt av en kandidat från Bush’ parti att påstå att han är en garanti för förändring? Går verkligen amerikanerna på detta? Men, de kanske har svårt för en svart kandidat. Det är nog inte troligt att dom vågar släppa fram honom.

Varför gör inte Obama mer av Hillary? Hon borde ha blivit running mate. Nej, hon hade svårt nog att låta bli att ta ledningen när Bill satt i Vita Huset, hon skulle bli alltför besvärlig för Obama. Fast, varför inte redan nu utse henne till utrikesminister? Det skulle nog ta bort Palin-effekten.

Undrar om amerikanerna har samma koll på vad som händer i Västafrika. Undrar om Sara Palin vet att man kan åka bil mellan Freetown och Monrovia numera?

Konferensen är inne i de sista hektiska timmarna. Den har växlat karaktär flera gånger, nu är det finslipning av rekommendationer som gäller. Vår grupp har diskuterat hur väl rödakorsföreningarna klarar att skapa respekt för sina egna prioriteringar när de förhandlar med partners om stöd och samarbete. Intressanta diskussioner. Mycket nytt dyker upp. Federationens svåra jobb att använda sina resurser på bästa sätt, utvecklingsländernas föreningar som sällan får sina egna bidrag i det gemensamma jobbet värderat efter förtjänst.
*

Konferensen håller sig med egen tecknare. Till att börja med ritade han upp att antal tänkvärda – och komiska – iakttagelser från överläggningarna. Sedan började han porträttera deltagare. Jag kom i vägen för hans inträngande blickar, och visst, är det inte porträttlikt?

*

*
Vid sidan av konferensprogrammet, har jag haft en bra chans att driva Sierra Leone-frågor. Emmanuel och jag har kollat läge med britter, svenskar och holländare, höstens fortsatta jobb får fastare form.

I morgon tar SAS mig tillbaka och innan natten faller på trampar jag omkring på Floragatan igen. Det blir nog ett par veckors paus i mitt bloggande, innan det är dags för ett nytt besök i Geneve.

*

Välkommen till Lärcaféet

Hemma i Forshaga har vi Lärcenter snart, men här i Geneve kör man med Lärcafé, The Learning Café. Samt ”talking object”, kommer inte ihåg vad det heter på svenska, det var länge sen jag hade barn på dagis. Talking object är en grej som man måste hålla i för att få prata, i vårt fall en hederlig gråsten av måttlig storlek.

Förlåt om det låter lite raljant, men en konferens med över 60 deltagare som ska utbyta erfarenheter för att sedan kom fram till bra rekommendationer på några få dagar måste ju organiseras på något vettigt sätt. Grupparbete, visst, med ordförande och sekreterare? Nej, vi har en värd, en berättare och några resenärer i vår grupp. Kul, va. Värden håller ihop det hela, berättaren redovisar ett exempel, en erfarenhet, och resenärerna (jag är en av dem) ställer frågor, noterar en del intressanta lärdomar och drar vidare till nästa grupp, lyssnar, drar paralleller och bidrar till nya slutsatser (biroll, haha).

*

Ämnet för hela tillställningen är samarbete inom rörelsen. Som borde förbättras, för att insatserna ska bli effektivare och resultatet mer fullständigt redovisat. Viktigare än det mesta är detta för Röda Korset just nu, när kraven ökar på samverkan och samspel i biståndet.

Annars är det mycket ”long time no seen” i luften en sån här dag. Daniel från Liberia, Fernanda från Mocambique, Ibrahim från ledningen här i Geneve, Kalle från Finland, Bente fra Norge, Abu Baker från Sudan med flera med flera. Och nya kontakter knyts redan första dagen – David från U.K., Majed från Palestina och Abdul från Yemen, alla resenärer som jag, i min grupp. Inte oviktigt detta med personliga vänner runt om, mycket blir begripligare och snacket blir rakare.

För övrigt skiner solen även om det är höst i luften.

En öl på Coral Beach

Det är dags att dra hem. Jag har lämnat ifrån mig ett dokument att fundera vidare på, jag har skickat min rapport till Stockholm, jag har betalat tvättnotan på hotellet och jag har mitt boarding pass klart.

Nu får det bli en öl på Coral Beach, en solnedgång och kanske en Chicken Tandoori.

Sen ska jag sova skönt på planet hem, men det slutar säkert med att jag läser färdigt Flyga drake.

Inte vet jag om jag är tillbaka här igen, vare sig som konsult eller delegat. Men jag kommer gärna, slår mig ner vid en baobab (bilden) och gör - ingenting...

Till veckan blir det rapport från Geneve, skulle jag tro.

Vadå strategisk plan??

Det blev Ulimboka Mwakilili som gav hela rådslagssprojektet en ny dimension.

- Jag har länge, sa Ulimboka, tänkt få till en lokalavdelning i Rungwe nära gränsen till Malawi. Nu passade jag på när rådslaget kom, vi hade ju tryckta affischer och ett bra tema, ”Twende Mbele”. Det blev populärt, och får vi nu bara tag i medlemskort så är den nya avdelningen ett faktum.

Andra fyllde på: man hade träffat många medlemmar som inte synts till på länge, det fanns en nyfikenhet också: vadå strategisk plan??

I utvärderingen är det just initiativet, inbjudan att delta i processen, som får högst poäng, tätt följd av uppgiften att genomföra det hela i form av gruppdiskussioner - se bild. Gruppen skulle enas om sitt svar, vilket skulle kräva diskussion och inte bara att fylla i en blankett. Till det kom en annan fördel, som en av deltagarna beskrev så här:

- Eftersom många frivilliga knappt har gått i skolan, gav grupparbetet möjlighet för dem att vara med och påverka svaret.

*


Jo, det fanns problem också. Pengarna som behövdes till rådslaget och som Svenska Röda Korset ställt till Federationens förfogande blev kraftigt försenade och trasslade till det hela rejält. Och sammanställningen av alla rapporter visade på en del metodiska brister, som vi nu har diskuterat rätt ingående, med tanke på framtida rådslag. Bättre förberedelser, lite förenklad uppläggning och tydligare instruktioner.

Och hur gick det med det stolta målet, att prata strategisk utvecklingsplan med 5 800 medlemmar och frivilliga? Jo, det gick - inte mindre än 7 367 ställde upp! Det är imponerande. Vet man sedan vilka ytterst måttliga resurser regionerna har, är det obegripligt bra.

Nu ska vi sätta oss med alla synpunkter på utkast till mål och riktlinjer för att få till en komplett första version av planen. Den ska bums ut till regionerna, som träffar sina styrelser före månadens utgång. Sen väntar en ny bearbetning och den 27 oktober klubbas planen av National Executive Committee, NEC.

Jag håller tummarna. Hade jag varit i Sudan hade jag sagt In shaa Allah.

Pronto Pizza

Att vara konsult betyder att jobbet ska vara gjort på två veckor istället för två månader. Eller två år. Därför har jag tillbringat helgen på hotellrummet för att ta fram material till möte med folk från hela landet på tisdag. Och plockat fakta och dokumentmallar från FedNet. Och gått igenom konferensanteckningar och policyutkast. Med mera.

Det är bättre att vara delegat. Då kan man gå ut på helgen. Hörde att det regnade hemmavid. Här är det nära 30 grader, en lagom vind och nästan molnfritt. Åtminstone så vitt jag kan se från hotellfönstret.

Är man konsult på jobb i Tanzania, vet man att medellivslängden här har sjunkit från 51 år 1967 till 44.6 år 2002. Orsak: HIV/AIDS och fattigdom. 7% av vuxna bär på HIV. Särskilt illa är det i städerna, faktiskt. Är man delegat i Tanzania reser man ut och pratar med Röda Korsets projektfolk och får en levande bild av läget. Det är mycket värt.

Är man konsult värmer man Campbells kycklingsoppa till lunch, med bröd och torr cheddar. Är man delegat har man eget kök och kanske rent av familj, att dela erfarenheter och lunch med.

Mitt hotell, Baobab, ligger på Msasani-halvön. Stadsdelen är inte typisk för Dar Es Salaam, det framgår bl.a. av antalet joggande européer, alla åldrar, som dyker upp runt närmaste hörn när jag hämtar lite luft och sträcker på benen. Här finns köpcentra, Slipway som har en hel del hantverk också, samt Seacliffe med ett stort antal affärer. Bland annat välsorterade bookshops av en typ som är utrotningshotade i Sverige.

Just före Seacliffe ligger TPDF Officer’s Mess där jag intog kebab orient igår, välgrillade grejer, tillagade med sådan finess att jag svårligen närmar mig hemmagrillen nästa säsong. Dessutom till halva priset av dagens måltid, pizzan SantaFe från Pronto Pizza, som fanns på Seacliffe.

*

Mätt och belåten har jag nu lagt sista handen (för idag) på 32 powerpointbilder som kommer att drabba mina vänner från Tanzanias alla hörn, på tisdag.

Blir det succé kanske jag inte får något mer konsultjobb här. Utan blir delegat.

Ett viktigt möte

Vi ringer på. Efter en stund, med hög röst, ”jag kommer”. Sen, lika hög röst, en typisk svordom. Rullatorn hakade i, antagligen. Så öppnar han dörren och ser Anne och glädjen går inte att ta miste på, den är äkta, och med varm, nästan lite sentimental röst, ”va roligt att se dej, Anne”. ”Det var en överraskning” (ja, vi ringde förstås från bilen för fem minuter sen). Sen vandrar blicken vidare och när den når mej, blir inte bara rösten utan själva kroppsspråket lite tuffare: ”Tjenare, grabben.” Och ett litet speciellt leende, oss män emellan, liksom.

Tjenare, grabben. Jag kände mig lämpligt ung. Och samtidigt kompis. Här sitter jag och filar på Tanzanias Röda Kors health policy, strive to be voice of social conscience in protecting and promoting the health of the most vulnerable, men med jämna mellanrum tittar Henry in med ett leende och “Tjenare grabben.” Det är inte dumt med lite sällskap på fredagskvällen.

Fast jag får aldrig höra det en gång till, i verkligheten.

Tjenare, Henry. Det var fint att träffas.

*

Det finns korv i hotellköket

Det klarnar. Vi har ett program klart för mötet på tisdag. Det enorma samrådet ska rapporteras och konfirmeras. Utvecklingsplanen blir huvudnumret, till en början bara en rå disposition och några huvudpunkter. Det är häftigt att få närkontakt med folk som strömmar hit från precis hela landet.

Dagen började med en träff med Sveriges ambassadör, Staffan Herrström. Kollade inte förra gången vem som är här, nu gjorde jag det. Staffan har en gedigen bakgrund från SIDA, dessförinnan partiarbetare. Dock en generation efter mig, så vi har inte alltför många gemensamma minnen, men hans kompisar är mina också. Jag satte honom omedelbart i arbete och fick en del bra papper om läget i landet.

Det regnade idag också. Bara några korta skurar som gav så där 20 mm. Det är en bra sak med afrikanska regn. Man får något gjort, inget småstrilande i timmar. Och varmt vatten.

Jag håller på att fixa en deal med tjejen i köket. Hon får bara servera drinkar på kvällen, men meddelade i förtroende att hon skulle kunna värma några korvar som finns i kylen därnere. Då hade jag redan gjort en rush till närmaste "hole in the wall" som kunde erbjuda bröd samt en burk tuna fish och en burk cheddar. Den senare var väldigt torr.

Läser i dagens Guardian om OS. En surpuppa som inte kan förstå varför Tanzania inte fick några medaljer i Peking. Dom mäktiga etiopierna, eritreanerna och kenyanerna har ju gjort sina länder till kraftcentra i långdistans och de kommer från precis samma Rift Valley som ju passerar norra Tanzania. Varför funkar det inte för oss? Ja, det undrar vi alla.

Annars är jag bekymrad för Palin. Hur kan man lämna trygga Alaska för att bli uthängd i en amerikansk valrörelse? OK, talet var väl bra, men vänta bara till de 3,468 murvlarna hackat upp hennes förflutna. Hon kanske pallar, men ungarna? Och mannen?? CNN lägger upp det bra, liksom Obama: rör inte familjen, det är out of limits. Sen måste man naturligtvis citera, och kommentera, vad andra säger. Och så är det igång. Det kan aldrig gå bra.

Nu ska jag kolla korven i köket.

Fullt ös från första stund

Tillbaka i Dar Es Salam, försöker komma igång igen, efter dryga fyra månader. Det är tufft. Under mellantiden har annat varit i fokus. Här har frågeformulären strömmat in, men sammanställning och bearbetning har inte hunnits med. Just nu laddar jag om. Då är det bra att kunna satsa helt på en enda grej. Inom en vecka ska TRCS ha ett första utkast till strategisk plan, som utgår från rörelsens gemensamma mål och vad som är särskilt angeläget att satsa på i den tanzaniska verkligheten.

Jag bor på Baobab igen, det ligger nära kontoret. Vi är tre gäster. Matsalen serverar numera bara frukost, fick jag veta ikväll, när jag gick ner för att äta. Mariekex är inte så dumt heller. Och vatten.

Regntiden är över och de små regnen ska inte börja förrän om några veckor. Men knappt hade jag kommit in på kontoret i morse, förrän regnet vräkte ner. Det var populärt, ”nu kommer Gunnar med regn, det behövs”.

Annars är det bra att resa till Tanzania. Det gick inte så bra för dem i OS heller. Man kan prata om annat.