108 dagar

Nu läser du mitt sista inlägg i denna blogg. I varje fall när det gäller mitt uppdrag i Juba våren 2011. 108 dagar är ingen lång tid, en blink i människors liv. Men. Jag har varit hos en blivande rödakorsförening på väg att bli sin egen. Som inte fått något större stöd från sin ledning i Khartoum. Som sett ett nästan tomt Federationskontor under årets första tre månader. Då är 108 dagar en enda lång arbetsdag.

Summering av 108 dagar. Först det positiva.

Jag har fått vara frisk. Ingen snuva. Inte en dag med huvudvärk. Ingen tyfoidfeber. Ingen malaria (än). OK magen, men det beror snarare på allt stillasittande och ingen motion än på dålig mat eller brister i omgivningens hygien.

Min hårddisk har inte kraschat. Jag har kommit ihåg att ta backup. Skärmen har inte slocknat. Internet har nästan alltid ställt upp, om än i slow motion.

Och idag skickade jag ut för godkännande en så gott som komplett 2011:2, dvs. en Country Plan för den nya föreningens sex första månader. Det kändes omöjligt för bara ett par veckor sedan, men nu är den klar. Och när någon undrar över mina smarta kartor som illustrerar planen, då säger jag Jakob.

Så det negativa.

Det blev inget tillfälle att hälsa på i kretsarna, lokalföreningarna. Det känns helt fel, men 108 dagar är inte mycket och jag kunde inte komma upp med några vägande argument varför jag borde hälsa på i Yambio, dit ingen reser. Det får bli nästa gång.

Jag borde ha tagit med mig en sax också. Och mitt fina multiverktyg, med tång.

Nu återstår End of Mission Report och en debriefing med Dr Asha i Johannesburg. Via Skype. Samt besök av Sir Nicholas, Chief Executive, British Red Cross.

På onsdag morgon tar jag WFPs flight till Khartoum f v b Arlanda f v b Öland.

Har vi kanske setts förut?

Det började för någon vecka sedan. Vi satt ute i halvmörkret på vår gård, alla frivilliga, volunteers, som varit med i vår VCA-kurs. Jag hamnade bredvid en kille från Bor i Jonglei state. Han heter Peter Ayuen Machar och jag undrade om han känner till Pignudo, flyktinglägret som fanns nära Gambella i Etiopien, för så där 25 år sedan. Han tittade storögt på mig, "jag var där, själv, jag var en av Lost Boys". Fantastiskt tänkte jag och sade, "I was there as well, I worked for Swedish Save the Children". Han skrattade och sa, på bästa svenska, "Rädda Barnen?"

Vi fick veta, däruppe i Addis, att plötsligt hade tusentals unga pojkar dykt upp i Pignudo. Kunde vi göra något? Jag minns inte allt som vi gjorde, men det blev många besök, jag tog en massa bilder och TV ville veta me när jag kom hem. Kanske träffade jag Peter 1988...

David Gai Deer hälsar på

Idag kom David Gai Deer till mitt kontor. Han är nyutnämnd Branch Director för Röda Korsets avdelning i Bor och jag måste förstås fråga. "Nej jag bodde inte i Pignudo, jag var soldat i SPLA och på träningsläger i Etiopien. Men jag vet mycket om Pignudo. Jag  vet också att ni som hjälpte oss undrade varför alla pojkar kom. Det fanns flera orsaker, men våra ledare tänkte långsiktigt, en dag är vi fria och då måste det finnas en generation som kan ta vid. Som inte bara överlevt utan också är utbildade. Ett land med 85-90% analfabeter kan inte klara sig."

Peter och David har gott om kompisar från Pignudo i regeringskorridorer och ministerier. Tack Rädda Barnen säger de idag, men vi formade inga regeringar, vi ställde ju bara upp för utsatta barn.

Nu läser jag "What is the What" av Dave Eggers. En osannolikt grym berättelse om en av dessa Lost Boys, om Pignudo och om - Kakuma i Kenya, dit de kom senare och där jag också varit - då som utsänd av NIB International.

En lång och eländig tid för Södra Sudan går mot sitt lyckliga slut. Det är vad vi alla hoppas av den 9 juli, trots alla moln som ständigt visar sig i skyn.

De förtroendevaldas helg

Klockan är halv sex på morgonen, jag vaknar av min granne adventistpastorn som öppnar med något som motsvarar minareternas Allah Akbar. Det är inget fel på ljudnivån, det hörs bra.

Det är lördag, tvättdag. Veckans skörd av svettiga kläder. Bristen på bränsle gör att vi försöker hålla nere på luftkonditioneringen. Men inte för mycket, för det gillar inte generatorn, som vill ha lagom.

Det är de förtroendevaldas helg. I Norrköping håller Svenska Röda Korset riksstämma. Jag skulle ha varit där. Men man kan inte vara ombud och anställd samtidigt. Framför allt måste man vara där, om det ska fungera.

Här är det möte med Advisory Board. Det ska handla om den nya föreningen som inte finns än, följaktligen har heller inte något riksmöte kunnat välja en styrelse. Advisory Board består av fyra f d medlemmar av Sudanesiska Röda Halvmånens styrelse, plus tre ordförande i State Branches.

Jag ställde tvätten på 53 minuter. Då får man ingen temperatur, det står Eco, vilket väl är politiskt korrekt. Ingen sol idag, men det regnar inte. Skulle tippa att jag får tvätten torr framåt eftermiddagen.

Pastorns predikan är ovanligt lång. Jag skulle vilja veta om den handlar om Bibelns tid eller om vår. Om det är ett varningens budskap eller ett uppmuntrande evangelium.

Imorgon ska riksmötet liksom vårt Advisory Board avslutas. Vi ska ha en presskonferens, den första för ledningen av det som snart är South Sudan Red Cross. The Citizen, Khartoum Monitor och FM9 är förstås inbjudna, men även BBC och Al Jazeera. Spännande. Hemma grillas antagligen vår nya ordförande, men jag säger tack till Bengt W som lotsat SRK genom sin värsta kris.

Tvättmaskinen arbetar tyst och jag rostar två vita brödskivor (jag har surdegsbrödsabstinens), till det Nyeri Cheese, en blue cheese (dvs. grönmögel) som Vamp säljer. Den är bra, men dyr. Priserna rusar i höjden, Khartoum har stängt gränsen inte bara för bränsle. Vi lagrar mat för två veckor, konserver förstås, och vatten. Det är lite nervöst på sina håll, inför separationen.

Pastorn har sagt sitt, nu sjunger kören. Den afrikanska religiösa sången anfaller mig från två håll; uppväxtåren i Baptistkyrkan som nu är Röda Korsets mötesplats i Forshaga och alla år i Afrika, kyrkokörer i Kenya, Gambia, Mocambique, Sierra Leone, Liberia…. Det afrikanska soundet skiljer sig från det svenska, Ingemar Olsson har försökt koppla ihop dem, inte utan framgång.

John Lobor, blivande generalsekreterare (bilden) är på ingång. Om en halvtimme startar deras styrelsemöte. Vi har hyrt konferensrummet på Home & Away, fint värre, men det är för att pressen ska känna sig hedrad. Jag ger honom alla papper vi arbetat fram och som jag nu kopierat.

Nu är det tio dagar kvar. Jag önskar det vore 20, för jag är inte färdig. Men jag reser gärna hem imorgon för jag saknar Anne och juninatten i Sverige.

En historia om något som inte borde ha varit möjligt

När det är mycket på G och en dyster känsla infinner sig att ”det här hinner jag aldrig”, då kan det vara bra att tänka på något som fungerade. Mot alla odds.

Här är historien.

Jag kom till Khartoum den 13 mars och fick höra om planer att genomföra en s k Needs Assessment i South Sudan med hjälp av externa experter. En budget på dryga miljonen fanns i bilden och tre månader skulle det nog ta.

Jag undrade om inte en VCA kunde vara ett alternativ. Det betyder Vulnerability and Capacity Assessment  och handlar om att studera utsatthet och förmåga i närsamhället. Det engagerar de frivilliga i lokalföreningarna och ger dem kunskap om behov och möjligheter som bidrar till Röda Korsets planering. Delaktighet är nyckelordet.

Just nu pågår en intensiv, sex dagar lång VCA workshop här i Juba för 30 frivilliga från hela landet. Det borde inte ha varit möjligt! För att starta ett projekt för en halv miljon kronor brukar ta tid. Så jag började med att kolla om det fanns ett ”givarintresse”.  Jodå, Finska Röda Korset klipper till direkt, sedan Svenska RK. Från Norge, Österrike, Schweiz och Nederländerna ställer man upp för de lokalföreningarna där de är verksamma redan, ICRC flyger deltagarna i sitt RED och lät oss anknyta till deras planeringskonferens för att övertyga Branch Directors om det fina i idén. Det blev en fantastisk samverkan i Rörelsen, med andra ord. Jag följde troligen inte alla Federationens regler om hur det ska gå till, men det kanske är OK för en gammal man.

Gabrielle - vilken tillgång!

Den som håller i utbildningsveckan heter Gabrielle Savi. Att jag lyckades få tag i henne är en otrolighet bara det. Jag hade frågat alla tänkbara men först den 11 maj berättade Maki från Japanska RK att Gabrielle Savi nog kunde vara bra. Jag kollade hennes meriter, hittade henne på Skype, vi chattade intensivt om det hela, utväxlade kontraktsförslag och Terms of Reference, såg henne göra om min enkla baseline-hälsa på i byar-VCA till något proffsigare och accepterade omgående att utbildningen centraliserades och ökades från två till sex dagar med fältbesök och till slut – efter det att hon flyttat lite på ett Haiti-uppdrag – fick henne hit två dagar innan extradagen på ICRCs planeringskonferens (som hade flyttats fram två dagar p g a flygproblem!!).

Gabrielle kom på samma flyg från Nairobi som Lena, nyanländ delegat som under ett år framåt ska jobba med – just det - VCA och allt som har med utveckling av lokalföreningarna att göra.  Lena har fått en häftig start på sitt uppdrag och – där hade jag tur igen – hon är en som klarar sånt. På söndag utdelas examensbevis (certificate) till alla, sen blir det lokala planeringsträffar i alla tio staterna. Det blir Lenas elddop, hon ska täcka halva landet under tio dagar från nästa vecka.

Ut till människorna, var finns möjligheterna?

Jo, jag tror det här blir riktigt bra, något för ett och annat mediateam som kommer hit till den 9 juli att titta på. Och en enormt viktig start för ett hundratal nyckelpersoner bland de frivilliga i nya South Sudan Red Cross som kommer att ge dem råg i ryggen och dessutom ange en färdriktning för fortsättningen: Working with the communities, in the communities, for the people.

Fast egentligen borde det inte ha varit möjligt.