After work

Här är inte mycket till allhelgonahelg, men det är dock fredagskväll. Vi har bra after work plejs också, välkommen på en Star öl eller en Coke.

Kan rapportera från Uppdraget att halva jobbet är gjort. Det första assessment teamet avslutade med en heldagsträff för förtroendevalda och frivilliga för att få en reaktion på sina förslag. Försenad start, enkla (och varma!) lokaler, lunch en timme senare än utlovat etc. – det finns massor av praktiska problem, som vi tar med jämnmod.

Jo från Geneve är här. Hon är en av dem som jobbat mest med att mejsla ut detaljerna i det nya greppet som kallas Operational Alliances. Jag tror konferensdeltagarna tyckte om att höra att Sierra Leone har goda förutsättningar att nå resultat i sin planering, att det ser ut att gå snabbare än på andra håll.

Vi var tillbaka på hotellet i tid för att få en halvtimme på balkongen med en öl och lite eftersnack innan solen försvann bakom kullen i väst.

Mer eftersnack och planering blir det imorgon, då med Hlin från Island och Adam från Sverige på plats. Nästa vecka drar vi igång med team nummer två. På onsdag drar vi till Port Loko och kollar hur deras projekt fungerar.

Men nu är det dags för det libanesiska köket att visa vad det går för.

Finn fem fel

Det här är en uppgift för de byggledare eller andra sakkunniga som antagligen kollar min blogg. Hemma går diskussionen hög om bättre säkerhet på byggarbetsplatserna. Vi vill gärna vara med här i Sierra Leone. Så vad ska vi göra med den här arbetsplatsen?

Skulle någon trilla ner och slå sig fördärvad (vilket händer), brukar familjen få en säck ris av arbetsgivaren, eftersom det inte finns någon försäkring och han som ramlade var den enda som tjänade pengar i familjen.

En vanlig, spännande resa

Måndag och full fart, äntligen. Vi är ett liten men inspirerad grupp som efter en allmän information för den stora ledningsgruppen installerade oss i ett eget rum på tredje våningen. Vi ska producera tre dokument på lika många dagar, en utvärderingsrapport, ett programdokument med budget för 3-5 år och ett avtalsförslag. OK, det låter mastigt, men mycket finns att plocka från. Senaste nytt får vi direkt från dem som jobbar med programmen.

När vi äntligen lyckas slita oss, har klockan hunnit bli halv sex. Det betyder köer i trafiken. I stället för en halvtimma genom stan tar det nära en timme. Skolungdomar i prydliga uniformer fyller gatorna, marknader och småbutiker är på väg att slå igen. Det har regnat under dagen, men kvällen är fin. Tro inte att den långsamma resan genom Freetown är tråkig. Den är spännande. Varenda meter ger en bild av livet i storstan, hur man bor, äter, tvättar sig, snickrar, byter däck, lagar en bil som borde vara bortom all räddning, hälsar på goda vänner, slår en olydig unge, gör mål i kvartersfotbollen, en tröja från Örebro Högskola går hand i hand med en T-shirt som säjer I love hockeymoms, en polisman hälsar artigt på en äldre gentleman.
*


Nästan hemma, ett av dessa enorma träd, bilden blir inte så bra, nästa gång ska jag ha fler människor med, så det syns vilka dimensioner det handlar om.

Obama leder, men jag litar inte på de amerikanska väljarna. Törs de verkligen för en gångs skull rösta på en svart man, inte bara säga att de ska? Tycker han borde bättra på sin ledning till det dubbla för att vara säker. När det gäller Palin hade jag nog fel. Hon krossades inte av medietrycket, hon krossar istället själv ett antal illusioner plus sin kampanjledning där hon drar fram. Hon är kanske bara med för att bli president 2012?

Mjukstart i värmen

I vanliga fall är det tuffast i början av ett uppdrag. Allt ska igång. Den här gången blev det annorlunda. Emmanuel på väg hem från Panafrikanska mötet i Joburg. Utan generalsekreterare stannar SLRCS. Problem i norr skickade Fadille – som är nästa veckas team leader - på oväntad flerdagarstur, hemma först på söndag. Med tf GS har dock en budget för de två veckorna finslipats och idag dök föreningens rutinerade ordförande upp för lite prat.

Men, en av medarbetarna, 39 år, skulle begravas idag kl 14 och i stort sett hela kontoret inklusive chauförer tänkte närvara, självklart. Så redan strax efter 13 är jag åter på hotellet. En timme i solen på balkongen, ett par timmar med diverse skrivjobb.

Lazy man.

Standard Times, en av otaliga tidningar som finns att köpa i bilköerna varje morgon, toppar med jobb i Irak för arbetslösa ungdomar. Arbetsmarknadsministern ger klartecken, men höjer ett varningens finger: Vi kommer inte att tillåta att våra bröder och systrar blir utnyttjade bara för att det är ont om jobb hör hemma.

En annan tidning, The Exclusive, förutser en regeringsombildning. Presidenten har satt betyg på ministrarnas insatser under det år som gått, men vägrar att avslöja något än. Påstår bladet.

Kollar kusin Lars i Rapport. Inslaget är 1’53”, Lars bidrag 20”, det tar drygt 10 minuter att komma igenom, snabbare är inte hotellets trådlösa. Poängen är att byggarna behöver myndigheternas kontroller för att klara säkerheten. Skär inte ner Arbetsmiljöverket, då ökar olyckorna. Hm. Det är nåt som inte stämmer.

Men en redi pôjk i TVn är han, Lars.

Avslutar kvällen med pizza, hade glömt hur bedrövligt dålig den är. TVn på rummet visade svartvit CNN igår, idag går den inte alls igång. Jag går och lägger mig.

Utsikt från ett fönster

*

Jag fick rum 104 på Sierra Lighthouse Hotel och här är utsikten från mitt fönster. Sänder bilden med särskild hälsning till Mikko, som tänkte ta mig med på gösfiske i Ullvettern och Greger som hade ett trollingfiske i Vänern på gång. Båda missade jag, och killarna nedanför mitt fönster (som borde vara i skolan) har inte erbjudit mig att fiska men väl att sponsra…

Det hade blivit nån slags kommunikationsmiss igår, så jag fick ta en taxi till hotellet, som hade varken bokning eller rum. Men efter många om och men så fick jag prata med Chefen och, vips, rum 104.

Här är nu halvmulet, +27 ungefär, rätt fuktigt, skyfall igårkväll och åska på avstånd. Regntiden är inte över än eller, som vanligt, tar den ett extra tag när jag dyker upp, vare sig här eller i Tanzania.

Det tar alltid sin tid att ställa om mentalt från en verklighet till en annan. Den här gången verkar det extra komplicerat. Det som hände för några dagar sedan känns alltid, efter en långflygning, som mycket, mycket längre sedan. Just nu är måndagsmorgonen den 20 oktober inte bara länge sen utan rent av overklig.

Snart är jag på Röda Korsets högkvarter och efter tio minuter har jag antagligen 23 problem att ta itu med och strax är jag i Sierra Leone till hundra procent.

Scaling up bättre än donor driven

Några hektiska kursdagar går in på finalen. Vi har blivit bättre facilitators, förhoppningsvis, som kan bidra till att Röda Korset på olika håll i världen kan ta fram genomtänkta och hållbara program för dem som behöver hjälp. Konsulterna kom från ICA (Institute of Cultural Affairs) i London och de har gjort ett bra jobb på alltför kort tid. Som avskedspresent fick vi en bok som borde räcka hela hemresan: The Art of Focused Conversation eller hur man får stuns på gruppdiskussioner. Deras pass idag inleddes med sju minuter ur 50-talsfilmen Tolv Edsvurna Män, en mycket bra ingång, faktiskt.

Alla organisationer har sina ”rätta” ord och uttryck. Om du tänker hälsa på hos Internationella Röda Korset i Geneve den närmaste tiden, här är några tips som håller snacket igång och gör dig till en som vet vad som gäller. Tre bra grejer: Scale-up=lägg på ett kol; Driver’s seat=plats där t ex Sierra Leones Röda Kors ska sitta; New Operating Model (NOM)= senaste försöket från högkvarteret att ta ledningen i det viktiga jobbet att samordna. Andra formler ska du spotta fram, lätt föraktfullt: Donor driven=givaren bestämmer, särskilt bedrövliga är back-donors som SIDA eller EU, som har mängder av krav på varje spenderad krona. Pure donorship är inte bra, active partnershipping ska det vara. Välkommen till Geneve!
*


Det bästa med en kurs som denna kanske är de nya kontakter man knyter. Jag har på ett par dagar skaffat mig direktkontakt till så gott som alla som jobbat med eller är knutna till utveckling av Cooperation Agreement Strategies eller Operational Alliances inom rörelsen vare sig de bor i Nepal, Nairobi, Lima eller här i Geneve. Ovärderligt ute i fält, när ett bollplank är vad du behöver för att lösa ett akut problem och komma vidare.

Imorgon lördag, en halvdag där vi som deltagare talat om vad vi behöver komplettera med. Jag har anmält mig till gruppen som ska prata om ”vad kan vi lära av misstag vi gjort?” Det är mer hälsosamt än det låter att kolla upp vad som hände i de ofta ambitiösa ansatser som trots allt floppade.

Nu tänker jag krypa ner i min förträffliga hotellsäng – tro det eller inte men jag kollade hela vicepresidentdebatten i natt, dryga 90 minuter mellan tre och halvfem. Intressant. Annars är det läge att dra hemåt, regnet är kallt och i Alperna en bit härifrån ser man snöflingor.

Samarbeta, samverka och - samarbeta

Jag är tillbaka i Geneve. Bra timing, för solen skiner här och hösten har knappt börjat. Varma kvällar, om än allt mörkare. Den här gången är uppdraget att vara med på en första kurs i ”CAS and Operational Alliances Training”. Delvis nya samarbetsformer ska introduceras för att göra Röda Korsets insatser effektivare. Behovet är väl dokumenterat och intresset växer. Det som kommer att avgöra är i vilken utsträckning bilaterala partners ställer upp. Jag får en första chans att testa det senare i månaden, när vi ska lägga upp två Operational Alliances i Sierra Leone. Britter och svenskar är med på tåget, men spanjorerna, vill de vara med?

Första konferensdagen var lovande. Ett bra gäng, runt 25, kompetent kursledning, en del nya idéer att fundera på. Men det som nu dominerar i kursutformningsbranschen, ”deltagarcentrering”, är ibland lite svårsmält. En kunnig föreläsare skulle väl kunna ta oss med på ett resonemang som tar 30-40 minuter, med syftet att förmedla en del av sin inhämtade kunskap och egna erfarenheter? Men icke. 5-10 minuter snabbsnack, sen gruppdiskussioner där svåra frågor ska snabbavhandlas och redovisas, sen några utdelade blad som ingen hinner läsa och fundera över, sen några korta fakta igen och dags för ny ”deltagarmedverkan”. OK, jag spelar med och hoppas det fungerar bättre i morgon.
*

Jag ser mest komik i de obligatoriska ”håll-dig-vaken” övningarna. Behövs inte, vi är ju motiverade, vältränade och utsövda, eller hur? Och PowerPoint är ute, nu är det sticky wall som gäller, förproducerade lappar (i mängd) som smackas upp här och där, trillar ner och flyttas på. Men det är fascinerande att se allt växa upp.

*

Jodå, vi har gjort blädderblock också. Jag har debuterat som tecknare. Men den bilden visar jag inte…

Annars är 2 oktober en viktig dag av andra skäl än dagens konferens. Sita fyller år, i all enkelhet kan jag tro, för nästa år lär det bli svårt att hålla firande på nivå. Barn (och barnbarn för den delen) ser jag inte alltför ofta numera och när jag en gång i tiden hade chansen, höll jag mig alltför sällan framme. Men ibland hände det, och sådana tillfällen växer i betydelse allteftersom åren går.

*

Grattis, Sita!