Mina marior

Det finns många marior, sen tidernas begynnelse. Få har begåvats med lika mycket fin musik och häftiga låtar. Själv har jag två marior, Sita och Rajika. Ju mer mitt hår ljusnar och ju längre bort från dem jag är, desto mer betyder de.
*

*
Den här bilden är inte alldeles färsk - från mars 2002...


Nu tänkte jag ta fram en av mina specialiteter, brass bands, för att fira dem på deras namnsdag. Kolla!
*



*
Det var förra helgen när hela stan blockerades av skolband och alla elever i high schools. Det händer en gång om året och betittas av alla som inte själva är med i tåget. Till exempel av tjejen som säljer ägg, se själv!


Idag, lördag. Återhämtning. Partnership Meeting är över. Lite tidigt att summera resultatet. Vi ska ses på måndag för en utvärdering och lista vad som nu ska göras som ett resultat av idéer och synpunkter. Jag ser inga sysselsättningsproblem för min del under de tio dagar som återstår här i Freetown.


Än så länge skyms solen av slöjmoln utanför mitt fönster, men det brukar ge med sig. Då traskar jag ner till Lumley Beach.

Språkfråga

*

Någon undrar om man pratar engelska i Sierra Leone.

Det går bra med engelska i Freetown. Men egentligen är det krio som gäller. Kolla den den här bilden, som ett smakprov på krio som skriftspråk. Clean blir klin, bra, men varför inte lite istället för light? Vet inte, ska fråga nån.

Good governance? Återkommer om det, plus om Attitudes, ett annat intressant begrepp i dagens debatt.

Men nu är det Partnership Meeting som gäller. Pampigt öppnande om en dryg timme.

Tur med vädret, iallafall

De flesta afrikaner ler överseende när de hör det där om tur med vädret. Här är det antingen sol eller också regnar det. Och man vet när. Bröllop kan planeras till en bestämd dag månader i förväg och man vet nästan exakt hur vädret då kommer att vara.

Just nu är det sol här. Och vad gör jag då under helgen? Jo, sitter i Röda Korsets sammanträdesrum som är litet, fönsterlöst och tämligen bullrigt (liten apparat på väggen som håller temperaturen under 30+ plus en generator just utanför som ser till att vi har ljus). Lite helgtid på jobbet var att vänta, eftersom Partnership Meeting är bara några dagar bort. Men två hela dagar? Förklaringen är intressant. En av mötesdeltagarna har anlänt och kan meddela att det finns pengar för sånt som vanligen är svårt att finansiera. Men. Då krävs ett annat (läs bättre och givaranpassat) programdokument. Så det är vad vi jobbar på.
*



Jo, det är Sierra Leones Röda Kors som ska bestämma vad de vill göra och hur, det säjer alla. Men i praktiken är det inte riktigt så. Gör så här, men kom ihåg att det är ert beslut!

Det finns i princip två vägar att gå. Antingen accepterar du den kapacitet som finns och försöker steg för steg göra den bättre. Eller också kollar du in vad givaren vill ha och försöker leverera. Den första vägen tar tid och kan, till en början, mycket väl innebära missade pengar. Den andra vägen är en riskabel genväg, ett bräckligt bygge på lösan sand.

Givetvis är vi alla anhängare av den första vägen. Även den givarrepresentant som nu håller oss igång under helgen. Men vi behöver pengarna, för vi vet hur människor har det i världens fattigaste land. Därför kryper vi in i sammanträdesrummet igen, denna soliga söndag. Vi håller dock fast vid vår linje. I princip.

Direktörerna och de utsatta människorna

Bra att veta: om det dröjer mellan mina bloggbitar så är det mycket att göra. Nu närmar sig Partnership Meeting, några deltagare kommer lite tidigt, presentationer och dokument ska ha en sista touch. Själv ska jag ”bara” hålla i mötet, så jag satsar på att lyssna på repetitionerna, tre stycken inbokade denna vecka.

Igår fick jag mejl från Jan, gammal polare från 60-talet. Ju äldre desto viktigare med de gamla kontakterna, rätt? Han hade läst Aftonbladet om företag och ledande affärsmän som satsar på humanitär verksamhet. Bill Gates. Percy Barnevik. Corporate Social Responsibility har blivit ISR, menar Theo Martins, kommunikationskonsult, i en artikel. Individual Social Responsibility. Är det här är en bra utveckling? Vad tycker jag, som jobbar för en biståndsorganisation?

Företag som stöder humanitärt arbete gör det därför att det är bra för affärerna, för företagets image och bra för personalen. För biståndsorganisationerna är det välkommet stöd så länge det kan användas i det arbete man själv planerat – i vårt fall tillsammans med lokala Röda Korset.

Direktörer som satsar miljoner kan ha olika motiv, generellt tror jag kanske att de tjänat mer pengar än nödvändigt. Om det är av rent altruistiska skäl och mindre än fem miljoner per år, skulle jag föreslå Röda Korsets plusgiro, möjligen med meddelande till betalningsmottagaren: Krigsdrabbade barn i Sierra Leone… Vill VDn satsa mer plus sin tid, då kanske Percy och Bill stå modell.

Theo Martins undrar om näringslivets folk borde engagera sig mer i hjälporganisationerna. Det tror jag är en bra grej. De har mycket att tillföra. Och på väg till jobbet fann jag att även här i Freetown finns bevis på att våra budskap kan låta rätt lika. Här är några affischtexter som mycket väl skulle kunna ha Sierra Leones Röda Kors som undertecknare:

We improve the lives of our customers
Our network bringing you closer
Our solutions answering your needs
Delivering throughout Africa

Bara några exempel. Gissa gärna vilka branscher som står bakom!

Jag avslutar med Freetowns stolthet, the cotton tree, mitt i stan.

Fem timmar norrut - Kabala

Efter en snabb kyckling&bacon takeaway kom vi iväg vid två-tiden. Vägen norrut via Makeni är till största delen utmärkt. Generalsekreterarens förträffliga Landcruiser håller god fart när vi väl tagit oss ut ur Freetowns västra delar. Inte mycket trafik, men djur och människor är oberäkneliga. Vi kommer fram till Kabala när det börjar skymma. Vårt guesthouse har det som behövs, men ingen lyx för 80 kronor natten. Ingen restaurang, men BOC (Branch Operations Officer) har sett till att hans hustru har en matkorg (kyckling i het sås och ris) att erbjuda. Vi hämtar den och rundar av med en öl på närbelägen bar. Ställets attraktion är en DVD med amatörfilmer från youtube med folk som ramlar och har sig. Utanför klättrar massor av ungar för att spana in dråpligheterna.


Fredagen ägnar vi åt Röda Korsets lokalkontor och CAR-centret (CAR=child advocacy and rehabilitaion), strax utanför Kabala centrum. Emmanuel strövar omkring medan jag diskuterar rapporteringen med ledningen. Hur ofta, hur ska den se ut, vad kan göras för att korta ner tiden för rapportskrivande, men med ännu högre kvalitet som resultat?


Centret stöds av spanska Röda Korset som jobbar bilateralt, vilket innebär kortare beslutsvägar, snabbare överföring av pengar och tätare direktkontakt mellan partners. Men det fungerar inte alltid. Pengar för verksamheten i februari har inte kommit än, vilket betyder inställda lektioner i yrkesutbildningen med mera.


Nästa besvikelse: Jo, vi har dator, men vi får den inte att fungera. Och anslutningen till internet som finns nere på kontoret i stan har vi inte så lätt att använda, deras generator är sällan igång. Vi pratar om det sen, Emmanuel och jag. Vem kan hjälpa dem? Det finns bara en IT-kille i stan.




Men det vackert i området. Bergen i bakgrunden på bilden av mig och BOC Oliver är ett utflyktsmål för bygdens folk, svalt och skönt särskilt så här års. Eftermiddagstempen ligger på +36.


Vi övernattar i Makeni på väg hem, träffar lokalföreningens ledning och äter en måttligt mättande takeawaymiddag med fisk och sötpotatis från grillen och en korsning mellan stekta och fritterade potatisstrimlor. Natten störs av grannen (inte Emmanuel) som somnat ifrån TVn med ljudet på högsta. Receptionisten slår in dörren, mannen vaknar och det blir tyst.


På väg hem deltar vi i det högtidliga överlämnandet av ledarskapet för Western Area branch till den nyvalda styrelsen. Jag hälsar från styrelsen i Forshaga och hävdar att det är viktigt att det gäng som lämnar stafettpinnen till de nya ändå stannar kvar och hejar på. Särskilt inbjuden talare är Umaru Fofanah, BBCs reporter i landet och ordförande i Journalistförbundet. Intressant kille. En gång räddades han till livet av rödakorsfrivilliga, det var under kriget.


En helt annan grej: shopping är inte min starka sida, vem tröttnar inte på gallerior med Dressman, HM, Elgiganten och alla de andra?


Här är det orginellare. Fast det är inte alltid rusning till CD/DVD-butiken.

Det är inget fel på sortimentet, såvida du inte är ute efter kylda drycker.

Elgigantens variant i Freetown har det mesta, men vet inte riktigt hur garantin fungerar.

För övrigt har jag på rekordtid slukat The Girl with the Dragon Tattoo. Kul att läsa en svensk bok på engelska, undrar vad Emmanuel tycker, han tar över de 532 sidorna. Glögg och Horngatspuckeln är inte översatta, t ex. Intressant att ordet finanskris knappast fanns i ordlistan när Stieg Larsson skrev detta 2005.

Varmt och vänligt i Freetown

Kallt, soligt och blåsigt i Madrid, kallt regnigt och mörkt i Amsterdam, varmt, vänligt och inspirerande i Freetown.

Men jag ser två myggor i mitt arbetsrum. Faktiskt ovanligt.

Nu finns dom inte mer.

Jag bor på Sierra Lighthouse Hotel, som vanligt. Trådlöst nätverk, svagt men gratis. I Madrid betalade vi 17 EUR för 24 timmar. Frukostbuffén, inget nytt, jag avstod från kycklingkorv, bönor och omelettbitar.

Nu kom det en mygga till.

Queen Esther heter egentligen Aminata och är Confidential Secretary till Emmanuel. Nu har jag fixat en bild av henne till Skype. Alla har Skype, till och med nyvalde ordföranden Mr Ngandhi. Och alla tretton regionkontoren har utrustats med mobila bredband. Ett verkligt lyft, förut kunde det ta veckor att få fram dokument till en del platser.

Ha, en mygga mindre.

Klockan 12 är det dags för första planeringsmötet för Partnership Meeting som går av stapeln här den 25-26 februari. Och jag har plockat fram Operational Alliances Manual Part B, sid. 11-24, the Self Assessment grid.

11 februari, mormors födelsedag. Född 1893. Elna Karolina.

Uppvaktning i Haag och Madrid

Det snöade på fredagsmorgonen på väg till köpenhamnsflyget, det regnade i Amsterdam men här i Madrid skiner solen, fast plus 8 är som minus 8 hemma. Emmanuel (bilden) är välklädd framför rabatten av svårt lidande penséer.

Jag är på väg till Afrika, men Emmanuel, som alltså är generalsekretare i Sierra Leones Röda Kors kom till Amsterdam och mötte mig. Avsikten är denna: Nederländernas och Spaniens Röda Kors är viktiga partners och ingen av dem hade möjlighet att komma till Stockholm i december. Det här är Sierra Leones sätt att tala om hur viktiga dom är. Vi lägger ut texten, pekar på nya grepp i samarbetet och talar om vad som åstadkommits redan.

Och holländarna ställde upp! Det planeras HIV-AIDS insatser inom hälsoprogrammet och vi har goda möjligheter att få NLRCS med i en av de planerade allianserna. Vi avslutade med middag på kvällen, generalsekreterare Cees var värd och bekände att han längtar tillbaka till Sierra Leone.

Annars var det (inte oväntat) några intensiva dagar hemma före avresan med kulmen i kretsstämman i vår rödakorskrets på torsdagskvällen. Integrationsprojektet med Aakash som heltidsanställd projektadministratör, Höstsol, projektet på Lintjärn med Britt som frivilligledare, planer på träffar för anhöriga, diverse kontakter för att se till att allt fungerar enligt reglerna när det gäller våra anställda med mera med mera. Ganska precis ett år efter det att Mötesplats Kupan öppnades hade vi vårt årsmöte. Den nya styrelsen består av 12 personer varav fem män, två utlandsfödda, en född 1991 och ingen äldre än ordföranden… Bra gäng – på bilden alla utom Maria och Gert som inte kunde komma till stämman, fr v Philip, Aakash, Gunnar, Ida, Gun. Soraya, Christer, Kristina, Dolly och Lena.



Men nu flyttar jag fokus från hemmajobb till samarbetet med Emmanuel och hans SLRCS. Kallt regn när vi tog tåget till Schiphol på lördag förmiddag, checkade in 5 minuter innan Iberia stängde, stod en halvtimme i security kö och steg ombord sist av alla. Perfekt planering, ingen tid att handla tulpaner (det fanns massor) eller något annat för den delen.

Madrid mötte med sol och vind, men kallt, även på hotellrummet. Vi tog oss dit med hjälp av buss 204 plus T-bana men värmdes av Zlatans första mål mot Lecce på TV. Imorgon spelar Real Madrid en bit härifrån, men vi ska jobba.

Lunch vid 16-tiden (vi måste ju komma in i spanska måltidsvanor), det blev Pollo Flor de Calabaza och en varsin mexikansk Pacifico öl på La Panza es Primero, ett kvarter från hotellet.

Nu är klockan halv åtta så det börjar bli dags för middag. Snart.

*