Från regn till regn?

Det är kvällen före sista dagen. Två dagars intensiv konferens i Makeni omkring samarbete inom rörelsen är över, dryga tre timmars hemresa och nu laddar jag för en avslutande runda under fredagen.

Om 48 timmar, inshallah, är jag på Floragatan 3 och tycker att det är så där tre veckor sedan jag var i Freetown. Så är det alltid. Nattflyget, några timmars obekvämt slummer och se, jag får hjälp att fatta och känna hur långt jag har färdats.

Men medveten om detta och det faktum att jag än så länge är kvar, får mig att spurta. Ny version av Plan of Action. Sista handen vid det första Newsletter från generalsekreteraren. Visst, Secretary General Emmanuel och jag kan maila och ringa via Skype (se bild, Emmanuel med en av sina telefoner), men inget är som öga mot öga. Tack o lov.

Makeni ligger mitt i landet. Bra läge för en konferens för folk från alla 13 distrikten. Det är svårt att begripa att staden under kriget var i gerillans händer, att nästan hela stan flydde till Freetown och blev internflyktingar. När de kom tillbaka och gerillan fördrivits, fann många att deras bostäder tagits över. Det är bara några år sedan. För en tillfällig besökare verkar nu allt fullkomligt normalt, men minnet av oförrätter och ”lost opportunities” är givetvis inte raderade.

Det finns ingen city power i Makeni. På mitt hotell mullrar den stora generatorn från 19 till 07, runt om i stan puttrar en och annan trehästars Honda och håller några burkar Fanta kalla. Men stearinljus i butikerna och fotogenlamporna dominerar. Det är SÅ idylliskt.

Nu byter jag regnperioden i Sierra Leone mot densamma i Sverige, antar jag. Här är dock regnet 30-gradigt, vilket knappast är att vänta på hemmaplan.

När jag är tillbaka här om ett par månader står inget regn att finna och inga gulnande löv faller till marken.

Abu Bakarr har blivit förman

...
Han heter Abu Bakarr Conteh och är 22 år. Han är stolt, för han har utsetts till förman för BB&C, Brick, Blocklaying and Concreting. ”Jag är ung och stark och kan klara det här” säger han och tar mig med till sina elever, 15 totalt varav två flickor. Vi tar en fotbollslagsbild med dom som fanns i närheten.

Abu Bakarr är med i YEP, Youth Empowerment Program, som håller till i Waterloo, en knapp timme från Freetown. Var tidigare ett CAR center, Child Advocacy and Rehabilitation, men åren går och många barn som drabbats av inbördeskriget för snart tio år sedan har blivit ungdomar. Problemen hänger i, följden av missad skolundervisning, misstänksamhet från bybor i deras omgivning, traumatiska upplevelser som aldrig vill lämna dem i fred.

YEP har lagt till svetsning bland sina ”linjer”, andra utbildningar lär ut husbygge och sömnad.

Abu Bakarr kom till CAR för tre år sedan, visade ambitioner och lyckades väl. Och nu är han förman. Han bor i Rokel, runt 10 km bort. Han går hemifrån halv sju för att vara på plats klockan åtta. Buss kostar 2 kr enkel resa, så det försöker han undvika. Pengarna behövs till annat, fru och tre barn hemma, varav ett är hans brors. Men ändå, två egna barn och bara 22 år? När Abubakarr berättar att de är fem och åtta år, tror jag att jag hör fel, men Victor som följt med mig till YEP nickar. Kriget, säger han, gjorde att mycket blev annorlunda. Abu Bakarrs far dödades av ”rebellerna” och av sin farbror fick han ett tydligt råd: skaffa dig ett yrke!

CAR centers finns på flera platser, YEP kommer att ta över under de närmaste åren även där. Yrkesutbildningen kompletteras med hjälp att bearbeta upplevelser från kriget. Återkommande kontakter med ledare i de samhällen och byar där ungdomarna bor betyder mycket. Det handlar om att förstå, förlåta och ge ungdomarna en chans att visa att de kan och vill.
...
YEP drar in en del pengar genom att sälja vad de tillverkar. Jag avstod från att köpa cementblock och metallformar för att koncentrera mig på kläder. Så -först till kvarn på Mötesplats Kupan i Forshaga om en dryg vecka kan få chansen att klä sig afrikanskt i sommar och samtidigt ge sitt stöd till ett mycket bra jobb som Sierra Leones Röda Kors gör i Waterloo.

Rapport från ett kommunalval

Idag är det kommunalval i Sierra Leone. De tre största partierna, regerande APC, SLPP och PMDC har enligt tidningarna lovat ett fredligt val, men mellan raderna har jag förstått att det kan vara lämpligt att hålla sig inne. Passade mig bra, eftersom jag ska fylla tio timmars workshop om Operational Alliance, Federationens nya modell för bättre samordning i samarbetet.

Men efter några timmar bestämmer jag mig för en liten tur. Jag läste nämligen vidare i tidningen och, mycket riktigt, det är först när resultatet är klart som det kan finnas anledning att se sig för. Givetvis började det regna lite lätt, men det var som en varm dusch så jag fortsatte. Passerade GOAL, en irländsk biståndsorganisation, som har sitt kontor nära mitt hotell, Sierra Lighthouse Hotel. Nere vid den stora rondellen hade jag sett valkampanjen på nära håll häromdagen.






Idag var det lugnt, mycket lugnt. Jag fick mina bananer, hittade en firma som undervisar i desktop publishing, fick ett schysst pass av ett par killar som kickade en trött fotboll och var tillbaka på rum 207 efter mindre än en timme.

Sen kom regnet. På riktigt. Och åskan. Dörren till balkongen står öppen och jag lägger sista handen vid grupparbetsfrågorna som ska drabba deltagarna i slutet av dag 1.

Inte särskilt upphetsande. Nu är det kväll och jag har inte ens kollat TV. Annat var det i kommunalvalet 1966, när Urban Palmgren och jag stod vid Riksmuseet och delade ut häftiga flygblad till köande bilister. Vi fick fem mandat, jag stod på sjätte plats. Känns som om det var väldigt längesen.

Budskap på bussen

Dessvärre går en del tid åt att sitta i trafikköer. Hotellet ligger i Aberdeen, kontoret på Liverpool street mitt i stan. Vägen till och från varierar, det finns alltid genvägar. Men resan är aldrig tråkig. Gatorna är fulla av liv, kantade av affärer, skolor, hem och hushåll. För tillfället har jag intresserat mig för kollektivtrafiken, som består av minibussar. Alla håller sig med en devis, målad väl synlig ovanför vindrutan och/eller akteröver.

Min ovetenskapliga undersökning säger att religiösa budskap överväger. In God we trust toppar, alternativen kan vara God is my only hope, Jesus is a winner man. Psalm 91 eller Joh. 3:16 har jag sett. Men Allah is great och Alhambulilah syns också, musilimer reser gärna med Joh. 3:16, kristna har inget emot att ta en tur med One God - Allah.

Det finns också en typ av budskap som lite tuffare. Fear judgement day till exempel. Eller Labour and expect och No food 4 lazy man. Låter som arbetslinjen, Schlingmann. Andra är fulla av stolthet: God’s gift, Enemy shame, God bless the provider och Believe it or not – I am well – alla talar om att ”där ser ni, jag har en minibuss och gör ett bra jobb, tack för att jag fick chansen”.

En tragikomisk variant såg jag på vägkanten nära Devil’s Hole, en by som ligger mellan Rokel och Waterloo. Lastbilen hade vindrutan krossad och fronten intryckt. Text: God protect the owner.

En pessimist hade målat All is hell, en god son skriver Mother’s blessing, en annan God bless Aunty Fanny. Rasta Business visade sig mycket riktigt jobba med godstransporter snarare än folkfrakt.




Krio förekommer också. Tok u yone, lef me yone. Prata för dig själv, lämna mig i fred. På svenska blir det genast formellare: Samtal med föraren under färd förbjudet.

Nu är frågan när Värmlandsbuss ska ta upp idén. Religion och politik går givetvis inte an, men kanske lite byromantik? Vad sägs om Inget är som Skived eller Vi når alltid Lyckan. Eller Deje är bäst?

Men, men, vi har lång väg att gå. Det blir nog inte häftigare än Via Universitet.

Samarbete mellan jämlikar

Idag har jag träffat ICRCs chefsdelegat och hans medarbetare som arbetar med samarbetsfrågor inom rörelsen. ICRC som har sin huvuduppgift i konfliktsituationer tycker det är dags att dra nu. Ett viktigt besked och en chans för Sierra Leones Röda Kors, SLRCS, att ta plats vid ratten. I början av detta år lämnade också Federationens delegation in, därtill uppmuntrade av SLRCS.

Men det är inget lätt fordon att ratta, vilket är bakgrunden till att jag är här. Behoven i landet är enorma (rankat sist i FNs lista över världens länder), möjligheterna stora men terrängen mycket besvärlig. Nu är det viktigt att finna samarbetsformer som fungerar bra mellan SLRCS och andra rödakorsföreningar i världen och som säkrar den roll föreningen har som förare.

Vi hade stort möte med högkvarterets ledning på förmiddagen, ansvariga för program, ekonomi, administration etc. Hur fungerar samarbetet, vad är bra och dåligt?

”Vi får ofta höra att vi inte är tillräckligt bra” tyckte någon. ”Det är inte samarbete mellan parter som har lika värde, vi är väl värda 10%, den part som har pengar står för 90%”.

Det är inte lätt att ta ifrån dem känslan av att vara den som är mindre värd, men jag kontrade med min egen bild: partners i andra länder är i högsta grad beroende av SLRCS, som är deras enda kanal in till utsatta människor här: deras givare förväntar sig att Sierra Leone får hjälp, annars ger de sitt stöd till andra organisationer. SLRCS har en nyckelroll som gör dem till jämlik part med de föreningar som vill stödja utvecklingen här. Dessutom gör de ett mycket bra jobb – ska berätta mer om det senare, men när det gäller det administrativa - rapporter och sånt - finns ”rum för förbättringar” som det så diplomatiskt brukar sägas.

Det jobbar vi på nu.

Vi har en plan…

PS om en helt annan sak:

Tok!

Ordet studsar emot mig från var och varannan lyktstople i stan och fortsätter med ett oemotståndligt erbjudande från celtel, mobiloperatör här. Vadå tok? Det är krio och betyder talk. Prata hela natten för nästan ingenting. Och det gör man nog. Mobilerna är många och moderna. Min T68 väcker uppståndelse, den har nämligen inget objektiv.

På plats i Freetown

Tryck in *55*0430 på rum 123, Arlanda Hotellby och du vacklar upp halv fem, tar en dusch, en tallrik fil och drar till terminal 2. När jag släcker på rum 207, Sierra Lighthouse Hotel strax efter midnatt lokal tid har det alltså gått så där 22 timmar, varav mer än halva tiden i väntan på flyg, bil, buss och båt (svävare, från flygplatsen Lungi till Freetown, helikopterservicen har tappat publik sedan kraschen för något år sedan).

Under de 22 timmarna hann jag gå över några hundra sidor jobbtext samt läsa Tusen strålande solar av Khaled Hosseini, en bok som har mycket att berätta om krig, meningslöst och grymt våld, starka kvinnor och vad vänskap egentligen är. Och som lärde mig mer om det Afghanistan som lidit länge nog.

Men nu är jag alltså i Afrika. Efter ett häftigt regn under natten, möter mig ovanstående scen från mitt rum. Dags att fiska, bara motorn vill samarbeta. Regntiden är ännu i sin linda, men det är mulet, 30 grader och fuktigt.

Första dagens rapport blir superkort, har fullt upp med förberedelser när jag nu börjar förstå vad jag gett mig in på.