The Movement i rörelse - åt fel håll

Röda Korset är en Rörelse. The Movement. Snart 190 länder i en gemensam Federation. Sju grundprinciper som alla skrivit på. Jag skulle kunna hålla på ett bra tag och prata mig varm om denna osannolika frivilligrörelse med bortåt 100 miljoner volunteers från Brunskog till Bujumbura.

Men det finns orosmoln på Rörelsens himmel, det kallas bilateralism. Ingen Rörelsens egen uppfinning, om det kan vara till någon tröst. En snål vind av individualism, egennytta och självhävdelse har också letat sig in i rödakorsvärlden. Det gemensamma bästa, samlade och samordnade ansträngningar duger inte, varje land och varje rödakorsförening för sig, med eget folk, egna pengar och egna projekt. Gå bilateralt!

De flesta regeringar uppmuntrar, för att inte säga kräver detta. En av Röda Korsets principer heter Självständighet, men om den egna regeringen står för nästan hela budgeten, då får man skaffa sig nya riktlinjer och tolka principerna därefter.

I Sudan finns idag åtminstone 14 olika givarföreningar, bilateraler, på plats. Själv jobbar jag för Federationen, vars viktigaste uppgift är att bidra till samordning av alla goda krafter till stöd för den nationella föreningen, som därmed får mesta möjliga resurser till sina insatser för människor i utsatthet. Men det ironiska är att med växande bilateralism blir det mindre pengar till det gemensamma. Vilket gör Federationen så svag, att fler väljer att gå bilateralt. De egna kontoren befolkas med erfarna delegater. Resultat: Federationen får allt svårare att hitta sökande till sina uppdrag, t ex som Country Representative. En negativ spiral.

Den här utvecklingen har pågått i varje fall under de senaste 12 år som jag jobbat för Rörelsen. Det var tydligt redan 1999, när jag kom till Khartoum. Då fanns bara en bilateral, Spanska Röda Korset, Roman och Alfredo, bra killar som gärna delade med sig. Idag har bilateralerna ett eget våningsplan där (som tyskarna byggt).

Federationen borde ha förutsett detta och snabbt definierat om sin roll. Dess samordningsuppgift, som alla stöder, i princip, borde betalas som en del av medlemsavgiften. Den förening som inte låter sig samordnas får hålla sig hemma.

Det finns bilateraler som gör sitt bästa för att ge Federationen stöd i samordningsrollen. Jos (bilden) är en av dem, med gedigen afrikaerfarenhet och många år som federationsdelegat, nu Nederländernas man i Juba. Det går – det måste gå – att förena bilateral närvaro med ett kraftfullt stöd till Federationens övergripande roll, tror Jos.

På kvällen är det avsked (alla dessa avsked i biståndsvärlden!) för Aziz och Shohreh på ICRCs compound. African beat från det egna bandet, etiopisk injera och annat gott, uncle Arthur från hemmaföreningen försäkrar att de båda gjort allt bra, tårdrypande tacktal ”jag kommer att minnas er och South Sudan i hela mitt liv.”

The movement! Värd så mycket mer än en plats att spetta fast den egna flaggan.

Krig är ingen bra lösning

Nu regnar det ganska regelbundet här i Juba. Helt i sin ordning, alla har väntat det. Mest på kvällar och nätter, men landskapet (och vägarna!) ändrar karaktär.

Nu läser och lyssnar jag till rapporter från Abyei, den omstridda lilla platsen mitt i oljebältet. En obegripligt dum attack på en konvoj med soldater från norr tillsammans med UNMIS och sedan en oproportionerlig attack av flyg och stridsvagnar från norra armén: nu har Khartoum intagit Abyei.

Journalister och analytiker är snabba med att hissa varningsflagg. Nu kommer inbördeskriget, som vi anat och befarat.

Det tror inte jag, som är värmlänning och därmed född optimist. Med 40 dagar kvar till separationen, allvarliga incidenter är dessvärre en del av den stora förändringen. Men därifrån till ett nytt inbördeskrig är steget väldigt långt. Alltför mycket står på spel, för båda sidor. Dock, norr och söder har inte full kontroll över alla som har krigiska ambitioner. De är inte få, men jag hoppas de båda ledarna vet hur man marginaliserar bråkmakare.

Nervositeten inför 9 juli märks också på våran gård. Flaggor ska tillverkas, nya medarbetare ska anställas, projekt ska lanseras, gäster ska tas emot. Hade jag varit född på andra sidan Kilsbergen hade jag sagt att det går aldrig.

Och se, regnpölarna har visst torkat upp och solen lyser.

Intercontinental och himlen

Efter 5-6 veckor i Juba och den senaste veckan extra jobbig (missade två söndagar i rad i norska poolen på grund av massor att göra), känns det overkligt att plötsligt checka in på Intercontinental i Nairobi . Kom in på rum 612 vid halv åtta och beställde bums roast rack of lamb ”provencal” med en Tusker Lager och fruktsallad. TVn fungerar. El hela tiden. Snabbt (nåja) internet. Lite himlen över det hela, men det upptäcker jag nu först. Så länge jag är i Juba är det OK, typ.

Det där med himlen förföljde mig även i början. Att hamna i Juba, plötsligt, var som att dö, lite. Missförstå mig rätt: jag hade försvunnit, rätt plötsligt, men var klart ihågkommen. Kunde liksom känna hur sånt vi jobbat med tillsammans där hemma i Forshaga, fortfarande var viktigt för dom som var kvar på jorden…. ”Nu sitter han där på en molntapp och ser vad vi gör här på Mötesplats Kupan” men kommunikationen handlade inte om mystik eller seanser med medier, bara e-post och skype. Men tiden går, och kontakterna bleknar lite. Är det verkligen grönt hemma? Är ALL snön borta? Mycket måste ha hänt sen jag for, svårt att tycka till som i början, kanske bäst att ligga lågt…

Don’t worry, jag lever och mår bra, men fyra veckor till är kanske lagom.

Och priserna  stiger i Juba. Det politiska spelet inför separationen den 9 juli har trappats upp. Inga transporter från norr till söder längre. Ont om mat, priserna stiger förstås. Mohammed Ally, som är affärsman på Konyo-Konyo market, berättar för the Juba Post att hans varor sitter fast vid gränsen (Kosti) sedan två veckor. Ödesdigert för många här, både säljare och köpare. Säkerhetsläget blir inte heller bättre. Minor tvingade flyget till Bentiu att byta landningsbana häromdagen. Och rebeller på jakt efter mat tog livet av 30 i Warrap vid två attacker som också innebar att 3000 kor stals.

Nu ska vi från Juba och Khartoum träffa våra partners (dvs. de rödakorsföreningar i Europa och annorstädes som har pengar och vill stötta Sudan) och berätta vad vi har på G. Går det bra, blir det ännu mer att göra. Går det dåligt, drabbar det utsatta människor i det fattiga Sudan.

Håll tummarna.

Risks and assumptions

Ingen tycks veta hur geten kom hit. Den är som en hund. Men har andra matvanor. Visst, gräs är OK, men den äter också tidningar, manualer och wellpapp. En öppen dörr ser han som en inbjudan (inte mycket fel i det, egentligen) och mer än en gång har jag snällt, ibland hotfullt, sagt att:  UT! Då kastar han en vädjande blick på mig. Om jag håller masken, och kanske tar ett halvt steg framåt, ja då ger han upp.

Ett bra program eller projekt ska ha en log frame. Alla vet kanske inte hur en sådan ser ut. Don't worry.Även proffsen i biståndsbranchen har rätt olika mening om saken. Men där samlar man, i tabellform, kort-kort om mål, indikatorer, hur man bedömer resultat, vilka resurser som krävs och var i allsin dar man ska få tag i dem. Och sen kommer "risks and assumptions". Dvs. när planen är klar och allt verkar stämma, då ska man fundera över vad som i värsta fall kan hända. Eller vad man förutsätter för ett lyckat (hyfsat) resultat.

Det är där geten kommer in.

Vi har 1000 plastdunkar i en container, som ska till Kwajok i Warrab state. För att inte plasten ska smälta samman därinne, lät vi containerdörrarna stå på glänt. Risk: geten går in och äter på kartongerna med dunkar.

Vi har ett tiotal Landcruisers på våran gård. På Federationsvis ska de backas in i sin ficka, en säkerhetsgrej, har det sagts. Assumption: att inte geten, som somnat i närheten, vaknar häftigt och går åt fel håll.

Reddi Restaurant går bra. Antalet gäster ökar. Dusman Mary och Oliver har blivit varma (!) i kläderna. Köket är dock inte särskilt välutrustat med skåp och hyllor, så en del varor står här och där. Spenat, t.ex. Risk: att någon glömmer stänga dörren så att geten tar spenaten.

Det är inte utan att jag känner tacksamhet när jag sliter med mina log frames. Utan denna kunskap skulle geten kunna bli ett stort problem. Nu är han reducerad till en risk.

May 8 is here

Distinguished representatives of the National Society in South Sudan, dear friends!

My name is Gunnar Ström, I am currently representing Federation Secretariat with the National Society in South Sudan. My mission here is above all to support the society in its commitment to form a new National Society, a Red Cross of South Sudan only 60 days from now. It is a challenge, considering the present difficulties facing the South Secretariat and its branches as well as the nation itself. However, Red Cross is a worldwide family and there are many friends to South Sudan who would like to work with you to assist vulnerable people in your country. Together we try hard to develop and renew contacts with partners inside and outside the Red Cross movement.

May 8 is here, a day for our Movement to remember, reflect and look to the future. It all started 152 years ago, with one man who happened to witness ghastly scenes on a battlefield in Italy. 1859, imagine the battlefield of Solferino in Italy, after 15 hours of fierce fighting, wounded and dying soldiers lying unattended. 300,000 soldiers took part in the battle. On the morning of June the 25th, at least 9,000 were gathered in a small village, with no water, no food and almost no health service. Or rather - with no one to help distribute what after all was available. That day, one man happened to witness all this. He said ”Would it not be possible (...) to form relief societies…”

40 years later, more than 100 years ago, that man, Henry Dunant, was awarded the first Nobel Peace Prize as the founder of the Red Cross movement. 

Is 100 years a long time? Yes, of course. What can be achieved within 100 years? Well, one dedicated man can get 100 million followers. One humanitarian idea can transform into a worldwide network of 186 soon 187 National Societies. One act of concern can grow into a power of humanity.

In 1859, Dunant organized aid to the wounded at Solferino. Today, National Societies individually and the International Federation at large contributes to improving the health of vulnerable people through three strategic pillars:

*Advocacy‚ since as much can be achieved through mobilizing people and influencing decision-makers - whether through private face-to-face advocacy or public campaigns - as through delivering services.

*Building capacity‚ to bridge the gap. With a network of volunteers that work inside vulnerable communities, Red Cross/Red Crescent will put knowledge and tools in the hands of the people to overcome the gap between vulnerable individuals and households and the formal health and welfare system. 
 
*Thirdly, Broadening interventions in crises. During natural disasters, drought and floods, National Societies will assume, on a temporary basis, a more comprehensive approach to health care than they do during non-crisis periods. Same with ICRC in times of war and conflict to meet the needs of victims.

Red Cross and Red Crescent Societies will scale up its work in these three areas. And it is all about volunteers.

Volunteer service has been part of virtually every civilization and society. Many of you are also to the fore in providing assistance to the growing numbers of disaster victims worldwide, in many cases despite your own and your families' suffering as a result of such events. It is at such moments of catastrophe that your spirit of self-sacrifice shines brightest. On the occasion of World Red Cross and Red Crescent Day, we wish to express recognition and admiration for your constant, generous commitment.

At the opening of the International Year of Volunteers some years back, the then UN Secretary General had the following well-turned introduction of the volunteer: “Their motivation can be summed up in one word: sharing. They share their time. They share their skills and talents. Above all, they share a human experience. They know that the true measure of success in life is not what we gain but what we give back to our fellow men and women. And they have the courage to believe that what they do will make a real difference.”

I think the UN Secretary General did not say this only to recognize the untiring work by volunteers but also because the need for increased volunteer effort is greater today than ever. You know what is on the agenda: the adverse impact of global problems such as environmental degradation, drug abuse or HIV/AIDS.  And in developing countries the need to focus on humanitarian assistance, promotion of human rights, democracy and peace.

100 years, a long time. But 100 years is also shockingly short for man to learn and to change. Looking around the world today, many major wars and conflicts are ongoing; millions of people are forced to live a refugee or an IDP life. They didn’t leave their homes voluntarily. They didn’t give up their peaceful lives to look for something better. They left to survive. They left to get protection, food and shelter. When you see the misery and the needs of these people and when you listen to the often fruitless want for peace, you think: 100 years in not long enough.

100 years ago. The world of today. And then, 100 years from now. What kind of world is there 100 years from now? What kind of South Sudan would we like to see? None of us will be around to find out, but what we do today, the direction we choose, also as individuals will have influence and significance.

In times of dejection, when I tend to loose hope, I try to look at those who carry the candles, to think of those who give to others of what they have and what they can. I assure you, the voluntary work by thousands and thousands of unselfish men and women, young and old, in the Red Cross movement, helps me to overcome moments of disillusionment

Dear volunteers, you form a part of what South Sudan will be like, 100 years from now. Your dreams, your visions, the candles that you carry and above all your deeds of today will send an important message to the next generation.

Please dear volunteers of the Red Cross in South Sudan, keep it up and try harder - for a brighter future for all of us.

Thank you.

Reddi restaurant – for one and for alls

Dusman Mary jobbade på KK vaktbolag här hos oss, men tyckte inte det var hennes grej, riktigt. Så när jag började kolla om det fanns intresse för en lunchrestaurang på vår compound, då anmälde hon sig. Dusman Mary insåg dock att hon inte skulle klara det själv så hon värvade Oliver: ”vi delar på lönen”.  Två veckor senare öppnade Reddi restaurant. Två rätter varje dag, standard för 5 pounds, special för 15, fruktsallad 5. Köp ett häfte med tio luncher och du får en flaska vatten utan extra kostnad. Lönen är blygsam, men vi kör vinstdelning.

Och Reddi fick omgående godkänt! 10-12 gäster varje dag. Alla är vinnare: Dusman Mary och Oliver (som var arbetslös) har startat eget, vi slipper åka långa vägar för att äta lunch, det blir billigare för alla och vi får en pratstund i vår egen personalmatsal. Idag Chicken wings med ships…

På eftermiddagen hörs vacker sång från meeting hall. Övning inför söndagen: 8 maj är Internationella rödakorsdagen, då föddes grundaren Henry Dunant, som nu blickar ner på sina efterföljare i Juba. Det ska stor samling av frivilliga här hos oss, tal och ”coloured water” dvs. 7up och Pepsi. Inga väldiga arrangemang på stan, eftersom ett identitetsbyte är förestående. Svårt att vifta med halvmåneloggan när det snart är dags för byte av namn och symbol.