Hälsningar från Sarajevo

Om ett par månader är det 17 år sedan jag var här senast. Jag antar att det var sommar och varmt då också men det minns jag inte. Nu är det sommarklädda tjejer och trottoarserveringar som gäller, då var det skottsäkra västar och pansarbil till ”taxi”. Nu växer nya häftiga köpcentra upp, då skyddades viktiga gator av containerrader för att göra det svårare för krypskyttar. Nu går jag till Nationalteatern och lyssnar på Haydns Skapelsen, då använde vi kvällen till att diskutera innehållet i matpaket från Caritas.

1992 var bara första året av belägringen, vi trodde USA var på väg in för att stoppa eländet, men åren gick och 100 000 fick aldrig se det nya, moderna Sarajevo. Några av dem ligger här:

Idag har vi rest Tuzla tur och retur. Inte så långt, men serpentinvägar med långtradare, ett vägarbete som stängde trafiken en dryg halvtimme och en olycka mitt i Olovo gjorde att vi behövde hela dagen.

*

Mitt i resandet dyker den här skylten upp. Nog för att det finns en hel del kinaprylar att köpa här, men inte visste jag att Christian och Vicky öppnat eget i Bosnien?

Sen drog jag alltså till Nationalteatern och hörde symfonikerna, tre solister och en jättekör. Det var mäktigt.

Imorgon tar jag norwegian.no och Gobybus till Karlskoga. Sen går jag i ide och skriver rapport.

Häpnadsväckande: Bosniska varianter av värmlänningar och närkingar

Knappa två timmar från Sarajevo och du kan hamna i Novi Travnik. Där finns ledningen för Central Bosnia distrikt (kanton). Efter möte med Refik och ett multi rescue team reste vi idag till två lokalföreningar. Först Bugojno.
*



Kontoret ligger centralt i stan men är inte stort. Och gör inget större väsen av sig. Branch Secretary (bilden) tyckte det mesta var svårt. Tiderna är sådana, menade han. ”Det går iiiinte”. Ungdomsledaren i bakgrunden menade dock att ungdomarna kommer, de ställer upp. Men samla in pengar, nej det går inte. Refik, t h på bilden ser inte särskilt nöjd ut

I Doni Vakuf, ett par mil norrut, är stämningen en helt annan.
*

Branch Secretary och hennes närmaste medarbetare (frivilliga) ser möjligheter. De letar pengar på internet och säljer rödakorsmärken på stan. Nyhetsbrev produceras och delas ut, hembesöken ökar. Det ordnar sig alltid, menar de.

Båda har nytta av samarbetet med Norges Röde Kors, som ger dem nya kunskaper. Men attityderna är som natt och dag. Ändå ligger inte Kilsbergen mellan de båda lokalföreningarna.

Men berg finns det här! Nästan hela resan idag gick längs vägar markerade med ”fin utsikt”. Vägen slingrar sig längs dalgångar med skogtäckta branter och en forsande älv, Vrbas. Och plötsligt är vi i Jajce, som nästan kvalificerade sig till UNESCOs lista över omistliga kulturvärden eller vad det nu kallas.

Vattenfallen mitt i stan är säkert mest kända. Borgen på höjden, restauranger och butiker insprängda i berget, kyrka och moské sida vid sida – vilket ställe! Efter en molnig förmiddag kom solen och gjorde besöket fulländat.

En bit utanför stan ser vi ge här gamla kvarnarna. Forellerna verkade trivas i idyllen och en och annan turistbuss drog förbi.

Imorgon åter till Sarajevo och huvudkontoret, på fredag blir det ett snabbesök i Tuzla.

En natt med Turkish Airlines

Turkish Airlines från Nairobi är en nyhet. Bolaget är på bettet, med i Star Alliance och kör läcker reklam på CNN. På Jomo Kenyattas slitna flygplats får check in diskarna röda turkiska flaggor och en stor röd duk hängs med möda upp.

Men avgångstiden....0230. Partyt hos norska ambassadören ebbade ut vid niotiden, det hopplösa trafikkaoset i Nairobi lyste med sin frånvaro, Elikana körde Pradon till Unit 1 på en dryg halvtimme, han försvann och jag tänkte, i Afrika vill dom gärna att man kommer i tid, men det finns gränser, även här. Så jag fick dra mitt pick och pack till puben 50 meter bort och häckade där med min laptop i 1,5 timmar, sen tog det bara en timme till för check in och security etc. Passkontrollen hade slut på exit cards så vi fick fylla i ett entry istället, "dom är ganska lika". Enda nöjet kvar: shopping. Men då hade klockan blivit midnatt och de flesta butikerna hade stängt. Två timmar till med datorn som nu började få batterislut efter pubrundan. Golven svabbades. Mina medpassagerare (alla andra flighter hade lämnat) vandrade fram och tillbaka, förmodligen för att hålla tröttheten borta.

Till slut ombord, en tapper skara vacklade in på en 737-800 som erbjöd tre platser (eller fler) till var och en av oss. Jag stöp "i säng", kände take off, sen väcktes jag av någon som ville servera middag. 03.20. Jag sa no thanks, men strax därefter - tyckte jag - var hon där igen, nu med nån slags sockerkaka och apelsinjuice. 06.30. Två timmar senare är jag här.

Istanbuls flygplats är häftig, verkar ny, allt finns inklusive stationer för laptops med gratis internet. Därför denna rapport.

Fyra timmar i transit är inga problem på detta ställe med undantag för högtalarmusiken. Sen ska jag sova ut på Turkish Airlines till Sarajevo. Den tar två timmar...

Till lykke med dagen!

Det är søndag den 17 maj 2009 och jeg er invitert till den norske ambassadøren her i Nairobi. Det var faktiskt det eneste krav jeg reste i sammenheng med mitt oppdrag: dere må se till att jeg blir invitert till en plass der alle norrmen finns og der det bjuds på pølser og brus.
Nu prøver jeg å finne ut den bäste klädsla. Blir det bra på dette vise?

Bonus denne dagen blir att vi ska fire seiern i Moskva. Såg och hørde inget, vi var hos Holger på Movie Night. Vi prøvde å få med Euro Song Contest , men menskene der hade ingen aning, en av dem hade ikke sett noe av dette seden Abba vann i 1974.

Men en topplass ble det. En stor fremgang for svensk koreografi. Å ikke dårlig den der lille gutten heller.

Ha de!

Mount Kenya finns men inte idag

Nyeri ligger 15 mil norr om Nairobi. Jag har just kommit tillbaka. Det tar knappt två timmar till stadsgränsen plus en timma i Nairobis rusningstrafik, som pågår dygnet runt. Nästan. Nyeri ligger nära Mount Kenya, en imponerande bergstopp. Säger dom. För idag syntes intet. Det är regnperiod här och i natt regnade det inte måttligt.

Har träffat fem rutinerade medlemmar i Röda Korsets Mountain Rescue Team. De gör allt från att bära prylar, visa vägen samt ta hand om din höjdsjuka och vrickade fot.

Inte långt därifrån jobbar Margret och Wachira med en hyrd bit jordbruksmark. Just nu är det bönor på gång. Torkan har varit besvärlig, men nu ser det bättre ut. Skörden går bland annat till AIDS-drabbade, som också får jobb med sådd och skörd.

Vid lokalföreningens kontor har man startat en skräddar- och sömmerskeutbildning. Ger stöd till ungdomar som vill starta eget, men genererar också inkomster till Röda Korset.

Styrelsens vice ordförande var med på rundresan. Han är driftig som Bill Gates och Bill Clinton tillsammans, är Nyeris största arbetsgivare (bryggeri med Highlands vatten och soft drinks) och hade vänligen att bjuda oss på lunch på en restaurang med egen forellodling.

Samt apor som vi inte fick mata, men som gärna dök upp på bordet och tog en brödskiva om man inte passade sig.

Samtliga ovan nämnda tycker att jag ska komma tillbaka med familj, vänner och grannar. Varför inte? Kanske ska vi bo på Outspan, 1765 m ö h.

Mitt hotellrum var ca 40 kvm plus badrum en trappa ner. OK, ingen dusch men det gjorde inget. Fanns ändå inget varmvatten.

*

Lurö-Nairobi på nolltid

Tre dygn efter en skön stund i Lurös badtunna sjunker jag ner i bubbelpoolen på Hotel Intercontinental i Nairobi. Samma temperatur men här får jag massage för min trötta rygg (+) och saknar utsikten över Husöns hamn (-). Ångbastun är inte heller dum, det kanske Sune och Marianne skulle fundera på…

Det tog ett drygt dygn med nattflyg via Rom och Addis Abeba innan jag landade på Jomo Kenyatta Airport. Möttes av Ingrid fra Norges Röde Kors som jag av någon obegriplig anledning föreställt mig vara i 47-årsåldern, men som visade sig vara en söt, blond tjej på runt 30. Det är också OK. Vi drog bums till Kenya Red Cross Headquarters, som växt till en imponerande anläggning med hotell (Red Court Hotel) och ett kontorshus som hyrts ut till Barclays Bank. En konferensanläggning håller på att byggas. Restaurangen (och hotellet) har fyra stjärnor och ligger strategiskt på vägen ut till flyget och nära industriområden. Driften sköter inte KRCS, vilket är smart. Business ska skötas av experter, KRCS tar in hyran och det ger ökat oberoende och nya möjligheter att göra bra saker. I samband med alla problem efter förra valet fick rödakorsarna stor uppskattning för sina insatser.

Är Kenya Red Cross Afrikas bästa? Vet inte, men på några få år har föreningen gått från att vara korruptionsanklagad och bojkottad till att göra nästan allt rätt. Hemligheten bakom förvandlingen heter Abbas Gullet, generalsekreterare. En stark man med en vision och stor uthållighet. Starka ledare får – åtminstone till en början – motstånd och fiender, men genom öppenhet och konsekvent ledarskap når de framgång som föder inspiration.

Imorgon bär det av i riktning Mount Kenya och Nyeri som samarbetar med Buskerud i Norge. Då ska jag ta några bilder, idag bidrar jag med en några år gammal arkivbild från Borama, Somalia, som kan ge upphov till många tankar.

*

EUs fattigaste hörn

*

Utanför mitt fönster flyter Daugava, stor som Klarälva, på väg mot Riga och Östersjön. Det finns ett miljardprojekt som går ut på att koppla denna flod med Dnepr, vilket skulle betyda segelled från Svarta Havet till Östersjön. Men här i Kraslava är det nog det sista någon pratar om just nu. Tillvaron stavas k-r-i-s och det heter ungefär så på lettiska också. Regionen lär vara den fattigaste i hela EU. Befolkningen är enligt registret 34000, i verkligheten kanske bara 24000, resten är nån annanstans och jobbar. Här är arbetslösheten officiellt 15%, i verkligheten kanske 50-60%, eftersom det inte lönar sig att registrera efter de första nio månaderna. Från Riga är ingen hjälp att vänta, landet är närmast konkursmässigt hör vi i dagens nyhetssändningar. I den miljön kämpar Röda Korset med stöd till ett växande antal utsatta människor. Själva hotas de av indragna kommunala stöd till hyror och olika projekt. Samarbetet med Nord Tröndelag, distriktet norr om Trondheim, framstår som allt viktigare. Det tycker också Sandra, regionchef och enda anställda, som just denna dag fick blommor på sin födelsedag.

*

Och det är det samarbetet som jag är här för att ta reda på hur det fungerar. Jag har rest runt i regionen, sett friskvård på äldreboende, hälsovård och kläddistribution (bilden, med väst från Norge), hem för skolbarn från riskfamiljer och mycket annat. Mycket är annorlunda i arbetssätt och metoder, men energin och arbetsviljan känns igen. Det går att göra en hel del med små medel och stor beslutsamhet.

Jag bor på ett gästhus, matsalen är ett renoverat garage men eftersom jag är enda gästen får jag frukost och kvällsmål i köket. Frun i huset sköter nästan allt, det är lite av att vara inackorderad som det hette för femtio år sen. En fördel är att familjens trådlösa gärna får användas, det snabbaste jag träffat på utanför Floragatan. Har just kollat Rapport och har nu SR Klassiskt i örat.

Ikväll blir det tidigt i säng. Frukost är beställd till 0420, bussen till Riga avgår 0500, ETA Riga fyra timmar senare. Ska träffa Röda Korsets internationella sekreterare Eva, frampå kvällen slutsnack med Valdis, generalsekreteraren. Hem på torsdag, nästa tripp blir Kenya en bit in maj.

*

PS. Ska du till Riga, insistera på att få bo på Elizabete Hotel, det som ligger på Elizabetes iela 27, bättre kan du inte få det för halva priset. Receptionen gör allt för dig, frukosten är ett konstverk (!) det finns wi-fi, gratis dessutom. DS.

*

Love is dangerous

Om man är i Riga, går från Elizabete Hotel, på Elizabetes iela 27, genom parken, förbi kyrkan:




över bron vid frihetsstayn




så kommer man till Operan. Där såg jag igårkväll Anna Karenina som balett med koreografi som var en skön blandning av klassiska steg, modern dans och ren akrobatik. Musik från diverse verk av Tchaikovsky. Tolstoys roman är väl 150 år eller så, men storyn är giltig i denna dag. Slutet var bedövande dramatiskt. Kärlek är farligt, Anna.


Nu väntar Valdis Nagobads, generalsekreterare i Lettlands Röda Kors. Vi ska till Kraslava, 20-25 mil österut, nära gränsen till Vitryssland, Belarus.
*

Kall vår i Sankt Petersburg

Hotell Aster i Sankt Petersburg gör inte mycket väsen av sig. En skylt på gatan, in genom en port till en bakgård, receptionen i ett hus, mitt rum i ett annat, tre slitna trappor upp, frukost på ett annat hotell, tvärs över gatan. Men hotellet ingår i en grupp av sju, alla centralt belägna på tvärgator från Nevskij Prospekt, rummen är bra och välutrustade, även trådlöst internet utan kostnad (fungerar nära fönstret iaf).
*

Röda Korsets kontor ger en liknande erfarenhet. Ingången från Millionnaya Ulitsa är lätt att missa och du går gärna bort dig i de olika bak- och trädgårdarna, men plötsligt är du i sammanträdesrummet och ser Peter Paul fästningen på andra sidan Nevafloden. Det är sju meter i takhöjd och glödlampsbyte i takkronorna är ett projekt i sig självt.

Vårt samtal om twinning har plötsligt kommit igång, det finns ett program och en struktur för samtalet, men allt som oftast har vi hamnat i en annan diskussion, översättningen tar tid förstås och inte sällan uppstår ett häftigt meningsutbyte på ryska. Ordförande och vice ordförande är äldre kvinnor, de anställda är unga tjejer (och någon kille), gemensamt är entusiasmen och alla idéerna om vad de skulle kunna göra (varför inte imorgon?).

Jag missar lunchen första dagen, siktar på middagen som står på programmet. Finner sedan att smörgåsar med skinka, prickekorv och ost inte räcker (frukost hos Thon på Gardemoen kl 05) och avslutar därför på La Strada med pizza, en liten öl och banana split vid 22-tiden.

Dag 2 reser vi till Pushkin City och det blir närmast som statsbesök på ett fantastiskt center för barn från problemfamiljer. Vi besöker alla rummen med allt från dans och hantverk till matsal och datarum. Finanskrisen sätter sina spår, en del aktiviteter ligger på is, någon anställd är numera frivillig. Jakten på ekonomiskt stöd till det hela pågår ständigt, den når hantverkare och leverantörer i närområdet, den vill gärna fånga fler internationella kontakter. Eleverna från Björnholtsskolan i Oslo är närmast helgonförklarade. Jag får en känsla av att även en stackars utvärderarkonsult från Sverige borde ha något att komma med… Entusiasmen är smittande. Men här är ålder och kön mer som hemma: kvinnor i sina bästa år sköter allt, som anställda och frivilliga.

Vi kommer inte iväg förrän efter 18, Anatoliy som kör Röda Korsets tolv år gamla Skoda längtar hem och hänger lätt med alla BMW och Chevrolet SUVar på vägen tillbaka till hotellet.

Trots den kyliga vårluften tar jag en snabb promenad på Nevskij i solnedgången och landar sedan åter på La Strada för en lasagne.

*

För övrigt är det idag 72 år sedan Mor Inga och Pappa Rutger vigdes. Vi är nog högst tre personer i hela världen som vet om det. Det är inte många, men de flesta bröllopsdagar minns ingen alls längre, eller hur?

Semana Santa på Sydkusten

På 14 timmar hinner man mycket i Forshaga: kolla posten, byta till sommardäck, vara frivillig rödakorsare på Lintjärn, packa… Mitt i natten till lördag drog Anne och jag till Landvetter och lät Air France ta oss till Malaga. Från norska vintern till spanska våren, men det finns fler likheter än jag anade. I Norge fokus på fjellhytten, här Semanta Santa, den heliga veckan som sätter sin prägel på alla platser från den lilla byn Rio Gordo till storstan Sevilla. På vårt hotell mötte vi ett helt fotbollslag från Sogn och Fjordane och tv håller med Norges kanal 1. Till och med Svenska Kyrkan hade intagits av norrmän, som serverade våfflor till kaffet och dagens nummer av Aftenposten…

Vi har en liten Seat som tar oss runt. Första turen gick till Marbella och Puerto Banús, hamnen med de häftiga båtarna, sedan till Mijas och Ojén, vackra byar i bergen ovanför Fuengirola. Nästa dag till morernas Granada och Alhambra, överst på topp tio listan för Andalusien. Snopet dock: medeltidspalatset besöks av två miljoner varje år och just när vi kom var de flesta av dem där – allt var utsålt! Vi kom dock över biljetter till Generalife, de angränsande trädgårdarna, som kungligheterna använde som sommarresidens. Bara det var värt resan, se bildbevis! Vi fick extra tid att vandra runt i stan och hann till och med gå vilse i martyrernas palatsträdgård, Carmen de los martires. Sierra Nevadas snöklädda toppar ramade in utsikten.

Efter en slappardag här i Fuengirola med bläckfisksallad och friterade färska sardiner på La Caracola vid hamnen, besök på Svenska kyrkan och någon timme vid poolen här hemma, drog vi till Sevilla. Tre saker på agendan. 1) Katedralen, kristenhetens största kyrka vad gäller volymen, takhöjden är 43 meter. Tornet, La Giralda, en symbol för staden, var från början en minaret. 2) Real Alcázar, kungligt slott med sköna salar och otaliga små trädgårdar, en blandning av nytt (1800-tal) och väldigt gammalt. 65+ går in gratis, men jag hade inget id-kort så där rök EUR 7,50 – dagens komplimang. 3) Alfredo Herrero-Langa, rödakorsdelegat som vi träffade i Khartoum för nästan tio år sedan, nu gift med Helga och far till Nicolas, 2 år. Vi lämnade när stan började korkas igen av dagens kyrkliga processioner. Hem via Ronda, en av pueblos blancos, de vita byarna i bergen.

Igår drog vi till Gibraltar, en riktigt turistig plats, men The Rock var häftigare än väntat och utsikten från toppen (linbana dit) var otrolig: Europa på ena sidan, Afrika på andra, Atlanten möter Medelhavet. Och alla historiska händelser från neanderthalarna till våra dagar.

På kvällen kollade vi in processioner och blåsorkestrar här i Fuengirola (hur får kyrkan tusen frivilliga att ställa upp i timmar, sent på kvällen och mitt i natten?). Idag, långfredag (varför heter det Good Friday?) ska vi besöka Rio Gordo, en by med ett traditionellt passionsspel. Påskaftons morgon hemåt med en eftermiddag i Paris. Två påskdagar i Forshaga, sedan står Ryssland och Lettland på listan. Och den sjunde och avgörande SM-finalen som vi hade hunnit se, blir inte av. Men det är OK, Färjestad är svenska mästare. Tack Jonas och grattis Jörgen!

Mission Impossible

När jag kom till Afrika för länge sedan fick jag veta att ingen tidpunkt är bättre än efter två veckor i ett nytt land. Det är då läget under kontroll, du hittar, du förstår, du känner igen, du är en erfaren expert. Sedan går allt bara utför. Efter två år lämnar du landet och inser att du inte vet något alls och att läget är närmast obegripligt.

Ett nytt konsultjobb, t ex att utvärdera distriktssamarbete i Norges Röde Kors, är inte bara en lockande utmaning, det är perfekt för en som jobbat ute och hemma med just den sortens verksamhet. Lätt som en plätt! Men det tar inte två veckor, snarare två timmar, till dess du inser att det här är Mission Impossible. Som du tagit på dig frivilligt.

Jag är på fjärde dagen. Har kryssat runt i Huvudkontorets korridorer, försökt fatta bokmål, nynorsk och tretton dialekter, rest lokaltåg, testat sovkupé och sitter nu på regiontåg från Trondheim till Lillehammer. Har bandat timmar med intervjuer, samlat papper av oklart värde, träffat ambitiösa och nervösa rödakorsare och har ingen aning om hur jag ska kunna leverera något som tillnärmelsevis motsvarar förväntningarna hos alla från generalsekreteraren i Oslo till utvalgslederen i Buskerud.

Men Norge är väl alltid värt en resa? Steinkjer, där jag var igår, ligger ju bara en timma från makrillfisket i Engesvik och Trondheim med domkyrkans pigekor? Tyvärr, det var då det, nu är det en annan tid och utsikten begränsad – se bilderna.
*



En värmlänning har ju alltid lätt att hitta the bright sides of life. Dom finns. Jag har bara jobbat i några få dagar än och har två månader på mig. Förväntningarna bottnar i behov av förbättringar. Det betyder att jobbet – trots att det är en utvärdering – får sin tyngdpunkt i framåtblick och reformidéer snarare än statistik och historik. Det passar mig bra.

Vad distriktssamarbete är? Lokalt internationellt samarbete på svenska. Eller vänortskontakter för rödakorskretsar. Mer om det en annan gång.


Också bra: här gillar vi att Norge slog Finland med 3-2 i fotboll och har ingen aning om hur det gick för Färjestad i första finalmatchen…

Bye Salone and good luck

Solen ha just lämnat min balkong och det mörknar snabbt denna sista kväll i Freetown. Om ett dygn väntar jag på Brussels Airlines flight därute på Lungi airport. Har redan köpte biljett till svävaren för 50 USD. Check in 1300, avgång 1400, det betyder säkert fyra timmar på flygplatsen...

Nu är jobbet slut. Kommer jag tillbaka hit? Vet inte. Kommer jag att träffa gänget som håller Sierra Leones Röda Kors uppe, någon gång i framtiden? Vet inte. Emmanuel då, vi har ju jobbat ihop av till i tre år. Vet inte. Det enda jag vet är att varje gång jag trott att detta är sista gången, så har det visat sig vara fel. Röda Korsets underbara värld!

Här ett exempel: George. Engelsman, i min ålder, drygt. Från början radioman för BBC i Liberia, för mycket länge sen. I Röda Korset träffade jag honom när han var chef för Federationen i Somalia. Sen dök han upp i Abidjan några år senare, nu chef för kontoret i Lagos, Nigeria. ”Jag lägger av nu, hem till England” sa han. För ett par dar sedan dök han upp här. Va? Sa jag. Visste du inte sa han. Har varit här i tre år nu, undervisar blivande radiojournalister på universitet. Men nu ska jag hem. 50 år i Afrika får räcka. Fan trot.

George visste att det finns 52 FM-stationer här. Och 72 dagstidningar, alla utgivna i Freetown, ingen med upplaga över 1000 ex. Låg kvalitet, en säljande jätterubrik på ettan, Manchester U eller Arsenal på sista, däremellan lediga tjänster inom FN och andra organisationer, en oändligt lång kolumn (=blogtext) och kanske en predikan av någon svavelosande pastor, antagligen från Nigeria. George skulle gärna lite diversifiering, lite olika inriktningar, bättre journalistisk kvalitet. Det kanske kommer. Än så länge är ju läskunnigheten låg och få har råd att köpa ett lösnummer (kostar typ 3 kronor).

*

Får man skriva vad man vill? Om korruption till exempel. Jodå, men det finns ingen tryckfrihetsförordning att åberopa. Men regeringen är ju också mån om att få folk att ”ändra attityd” – en kampanj som pågått en tid med stora affischer på stan. Men George är skeptisk. Kampanjen går nog över huvudet på de flesta. Och när sedan ministrar ertappas med att inte alls ha ändrat sin attityd, då finns inte mycket kvar av kampanjens trovärdighet. Bittra kommentarer av en gammal luttrad man? Eller insikten hos en som hängt med längre än de flesta i den afrikanska verkligheten?

Jag läser en av de 72 tidningarna, Premier News, nr 333, slutklämmen i ett långt brev från Theo Nicol, på väg hem från en konferens i London.

”Vårt land behöver inte givare. Vårt land behöver människor med visioner, med förmåga att se utmaningarna i ansiktet och ta itu med dem. Men tyvärr, det är inte vad vår president och hans folk klarar. Väntade britterna på givare innan de fick landet dit det nu är? Nej. De röstade fram personer som Winston Churchill som visste att efter ett krig så måste ett land ta sig samman och se till att komma tillbaka. Detta är president Koromas största utmaning. Hur han ska kunna övertyga folk att ändra attityd, inte genom att önska det eller säga till dem att göra det utan genom att själv vara ett föredöme. Det är vad britternas stora ledare gjorde. Det, mina vänner, är vad vi måste göra för att vi ska kunna ta oss ut ur träsket (out of the woods) och nå dit där vi borde vara.”

Bye, Salone, and good luck.

Nästa spännande land, om några veckor: Norge!

*

Om att aldrig bli färdig

Så här dags, i slutet av uppdraget, tänker jag med visst avund på målare Jansson hemmavid. Han tapetserade matsalen på Floragatan just innan jag drog hit ner. En dag, vid halv tolv, var han färdig. Han packade ihop sina verktyg, sa hej då och försvann. Matsalen var som ny. Färdig.


Min sista hela dag här, måndag, visar sig vara en muslimsk helgdag. Lite osäkert först, men snart bekräftat. På måndag är det ledigt. Det spelar ingen roll, jag hade inte fått målare Janssons känsla av att vara färdig i alla fall. Hoppas dock få utlovat bidrag till en assessment report, vi kanske kan få till en komplett logframe till föreningsutvecklingsprogrammet, men så har vi de nio arbetsplanerna som vi börjat diskutera, uppläggning av budget för dessa, utformning av den interna delen av hemsidan, den sega frågan om grundläggande avtal med partners…


Det finns en viktig skillnad mellan Jansson och mig. Han ser vad som ska göras och han gör det. Jag ser och kommer överens med mina rödakorsvänner vad de – eller vi tillsammans – ska göra. Vi är inte alltid så effektiva. Om Jansson inte hänger tapetvåden inom x minuter, är det för sent. Vårt möte igår kl 14 började kl 15, veckans sista dag krävde att några måste fixa saker (strax tillbaka Gunnar), alla har två telefoner (Nokia ringsignal till allt elände) och dörren gnäller. Men vi kom en bit framåt, det är inget fel på viljan.


Jag lämnar Jansson och tänker på morfar Edvin istället. Han jobbade skift på blekeriet i Mölnbacka-Trysils pappersmassefabrik. Han visste vad han skulle göra, och han gjorde (är jag säker på) ett bra jobb. Men när passet var slut, var jobbet lika lite färdigt som när han kom. Hans kompis löste av, maskinerna fortsatte att larma och behovet av massa till pappsalen lika omättligt. Att vara Technical Advisor i Röda Korset är ett skiftarbete.


Har jag inte berättat om vägen mellan kontoret och hotellet? Aldrig densamma, alltid mycket att se – och undra över.






I den här delen av Freetown ska ingen bo, eftersom den är översvämningshotad, ligger på havsnivå. Röda Korset kör ett projekt här, katastrofberedskap.
Och här, en bild för Soraya: hos frisören. Som också säljer begagnade kläder.



Till sist: lyssnar varje morgon på BBC Network Africa. Dagens ordspråk, typiskt Afrika, har inget med dagens blogg att göra: The one who sells egg in the market should not start a fight.
*

Givare, mottagare och partners

Jag har inte skrivit mycket om hur det egentligen gick på Partnership Meeting. Evenemanget samlade representanter från Canada, Finland, Nederländerna, Spanien, Storbritannien och Sverige plus från ICRC i Conacry och Federationen i Lago. Och dubbelt så många från egna Röda Korsets förtroendevalda och personal. På det obligatoriska fotot är alla med…



Jo det gick bra, vi höll programmet (det var mitt jobb, att vara moderator och se till att alla fick prata men inom ramen för den tid vi hade) och vi behövde inte sopa något under mattan. Diskussionen var tämligen rättfram och även om ett par deltagare tog mesta tiden, så deltog alla i diskussionerna.

Men, en del är dock lite svårsmält, och det handlar om relationen givare-mottagare. Alla säger förvisso att vi är partners, likvärdiga men med olika roller. Men diskussionen ger ofta annat besked. Bakom en brittisk eller kanadensisk partner ser jag skuggan av deras regeringar eller deras ”SIDA”, som ställer så bestämda krav att möjligheten att själva utforma sina program är kraftigt beskuren. Själv identifierar jag mig med föreningen här, jag är ingen partner med pengar till olika program. Och som sådan känner jag ibland en ilska – som jag givetvis undertrycker. Säg inte att ni kommit hit för att lyssna, om ni egentligen kommit för att tala om vad som gäller. Eller åtminstone: låt inte som om ni tycker som byråkraterna där hemma. Säg hellre att regelverket är ett gissel men att vi jobbar på att få det bättre!


Förlåt, ni gör säkert allt tänkbart för att Sierra Leones Röda Kors ska kunna göra bra ifrån sig runt om i landet. Och tack för hjälpen före och under mötet och välkomna tillbaka!



Avslutningsmiddagen blev kul, frivilliga teateramatörer (drama group) visade prov på sin repertoar, bland annat om kondomanvändning som inte lämnade någon tvekan om hur en kondom ska appliceras, några från kontoret drog roliga historier och häftiga skjortor överlämnades – på bilden är jag tillsammans med Eric från Hornsgatan. Sen dansades det till sena natten och alla kände sig som jämlika partners.

Rapport från Lumley Beach

*

Stranden är väl 6-7 km lång. Jag har en dryg km att gå innan jag når the beach. Det tog 1 tim 20 minuter från hotellet till andra änden av stranden. Faktiskt. Fast jag såg målet hela tiden.

Inte så många fotbollsmatcher denna lördag. En annorlunda fight dock. Alla spelare saknade ett ben. Utom målvakterna som istället saknade en arm. Kryckorna fick inte användas för att slå bollen. Planen var en gräs/grusremsa mellan vägen och stranden. Precisionen i passningarna var väl inte den bästa, men förmågan att flyga fram på planen och hitta luckor…

Det började bli ebb under promenaden. Bra tillfälle till nätfiske. Man behöver en båt som lägger nät i en halvcirkel, 100 meter ut, tre bojar markerar mitt och ändar. Sen paddlas båten in med två linor som är fästa i respektive nätända. 2 gånger 5 killar har jobbet att dra in nätet, de står ett par hundra meter från varandra på stranden. När ebben sätter in är det dags att dra in nätet. Jobbigt! Jag ser en mås tjuvvittja nätet är det kommer på grundare vatten. Hela proceduren tar några timmar och fångsten blir rätt blygsam.

*

På returen slog jag mig i lag med några gubbar från Libanon (tror jag) för att få bevakning av min Kånken medan jag svalkade mig i bränningarna. Kallt? Ja, även +27 känns lite svalt efter två timmar i solen. Men jag tuffade till mig och dök under första bästa jättevåg. Sen en Carlsberg och strax kommer säljarna. Jordnötter, OK. DVD? OK, 50 kronor for 16 filmer inklusive Slumdog Millionaire.

Sista halvtimman fick handduken fungera som mössa, hade glömt ta med min Red Cross cap och det verkar som om min väldiga kalufs tunnat ur en del. Minns att Soraya (min frisör) sagt något om detta…

Idag söndag håller jag mig därför inne. Det passar bra för imorgon drar vi igång med eftersläckning och framtidsplanering. Skönt med ett par dagar alldeles själv, de första på länge.

*

Mina marior

Det finns många marior, sen tidernas begynnelse. Få har begåvats med lika mycket fin musik och häftiga låtar. Själv har jag två marior, Sita och Rajika. Ju mer mitt hår ljusnar och ju längre bort från dem jag är, desto mer betyder de.
*

*
Den här bilden är inte alldeles färsk - från mars 2002...


Nu tänkte jag ta fram en av mina specialiteter, brass bands, för att fira dem på deras namnsdag. Kolla!
*



*
Det var förra helgen när hela stan blockerades av skolband och alla elever i high schools. Det händer en gång om året och betittas av alla som inte själva är med i tåget. Till exempel av tjejen som säljer ägg, se själv!


Idag, lördag. Återhämtning. Partnership Meeting är över. Lite tidigt att summera resultatet. Vi ska ses på måndag för en utvärdering och lista vad som nu ska göras som ett resultat av idéer och synpunkter. Jag ser inga sysselsättningsproblem för min del under de tio dagar som återstår här i Freetown.


Än så länge skyms solen av slöjmoln utanför mitt fönster, men det brukar ge med sig. Då traskar jag ner till Lumley Beach.

Språkfråga

*

Någon undrar om man pratar engelska i Sierra Leone.

Det går bra med engelska i Freetown. Men egentligen är det krio som gäller. Kolla den den här bilden, som ett smakprov på krio som skriftspråk. Clean blir klin, bra, men varför inte lite istället för light? Vet inte, ska fråga nån.

Good governance? Återkommer om det, plus om Attitudes, ett annat intressant begrepp i dagens debatt.

Men nu är det Partnership Meeting som gäller. Pampigt öppnande om en dryg timme.

Tur med vädret, iallafall

De flesta afrikaner ler överseende när de hör det där om tur med vädret. Här är det antingen sol eller också regnar det. Och man vet när. Bröllop kan planeras till en bestämd dag månader i förväg och man vet nästan exakt hur vädret då kommer att vara.

Just nu är det sol här. Och vad gör jag då under helgen? Jo, sitter i Röda Korsets sammanträdesrum som är litet, fönsterlöst och tämligen bullrigt (liten apparat på väggen som håller temperaturen under 30+ plus en generator just utanför som ser till att vi har ljus). Lite helgtid på jobbet var att vänta, eftersom Partnership Meeting är bara några dagar bort. Men två hela dagar? Förklaringen är intressant. En av mötesdeltagarna har anlänt och kan meddela att det finns pengar för sånt som vanligen är svårt att finansiera. Men. Då krävs ett annat (läs bättre och givaranpassat) programdokument. Så det är vad vi jobbar på.
*



Jo, det är Sierra Leones Röda Kors som ska bestämma vad de vill göra och hur, det säjer alla. Men i praktiken är det inte riktigt så. Gör så här, men kom ihåg att det är ert beslut!

Det finns i princip två vägar att gå. Antingen accepterar du den kapacitet som finns och försöker steg för steg göra den bättre. Eller också kollar du in vad givaren vill ha och försöker leverera. Den första vägen tar tid och kan, till en början, mycket väl innebära missade pengar. Den andra vägen är en riskabel genväg, ett bräckligt bygge på lösan sand.

Givetvis är vi alla anhängare av den första vägen. Även den givarrepresentant som nu håller oss igång under helgen. Men vi behöver pengarna, för vi vet hur människor har det i världens fattigaste land. Därför kryper vi in i sammanträdesrummet igen, denna soliga söndag. Vi håller dock fast vid vår linje. I princip.

Direktörerna och de utsatta människorna

Bra att veta: om det dröjer mellan mina bloggbitar så är det mycket att göra. Nu närmar sig Partnership Meeting, några deltagare kommer lite tidigt, presentationer och dokument ska ha en sista touch. Själv ska jag ”bara” hålla i mötet, så jag satsar på att lyssna på repetitionerna, tre stycken inbokade denna vecka.

Igår fick jag mejl från Jan, gammal polare från 60-talet. Ju äldre desto viktigare med de gamla kontakterna, rätt? Han hade läst Aftonbladet om företag och ledande affärsmän som satsar på humanitär verksamhet. Bill Gates. Percy Barnevik. Corporate Social Responsibility har blivit ISR, menar Theo Martins, kommunikationskonsult, i en artikel. Individual Social Responsibility. Är det här är en bra utveckling? Vad tycker jag, som jobbar för en biståndsorganisation?

Företag som stöder humanitärt arbete gör det därför att det är bra för affärerna, för företagets image och bra för personalen. För biståndsorganisationerna är det välkommet stöd så länge det kan användas i det arbete man själv planerat – i vårt fall tillsammans med lokala Röda Korset.

Direktörer som satsar miljoner kan ha olika motiv, generellt tror jag kanske att de tjänat mer pengar än nödvändigt. Om det är av rent altruistiska skäl och mindre än fem miljoner per år, skulle jag föreslå Röda Korsets plusgiro, möjligen med meddelande till betalningsmottagaren: Krigsdrabbade barn i Sierra Leone… Vill VDn satsa mer plus sin tid, då kanske Percy och Bill stå modell.

Theo Martins undrar om näringslivets folk borde engagera sig mer i hjälporganisationerna. Det tror jag är en bra grej. De har mycket att tillföra. Och på väg till jobbet fann jag att även här i Freetown finns bevis på att våra budskap kan låta rätt lika. Här är några affischtexter som mycket väl skulle kunna ha Sierra Leones Röda Kors som undertecknare:

We improve the lives of our customers
Our network bringing you closer
Our solutions answering your needs
Delivering throughout Africa

Bara några exempel. Gissa gärna vilka branscher som står bakom!

Jag avslutar med Freetowns stolthet, the cotton tree, mitt i stan.

Fem timmar norrut - Kabala

Efter en snabb kyckling&bacon takeaway kom vi iväg vid två-tiden. Vägen norrut via Makeni är till största delen utmärkt. Generalsekreterarens förträffliga Landcruiser håller god fart när vi väl tagit oss ut ur Freetowns västra delar. Inte mycket trafik, men djur och människor är oberäkneliga. Vi kommer fram till Kabala när det börjar skymma. Vårt guesthouse har det som behövs, men ingen lyx för 80 kronor natten. Ingen restaurang, men BOC (Branch Operations Officer) har sett till att hans hustru har en matkorg (kyckling i het sås och ris) att erbjuda. Vi hämtar den och rundar av med en öl på närbelägen bar. Ställets attraktion är en DVD med amatörfilmer från youtube med folk som ramlar och har sig. Utanför klättrar massor av ungar för att spana in dråpligheterna.


Fredagen ägnar vi åt Röda Korsets lokalkontor och CAR-centret (CAR=child advocacy and rehabilitaion), strax utanför Kabala centrum. Emmanuel strövar omkring medan jag diskuterar rapporteringen med ledningen. Hur ofta, hur ska den se ut, vad kan göras för att korta ner tiden för rapportskrivande, men med ännu högre kvalitet som resultat?


Centret stöds av spanska Röda Korset som jobbar bilateralt, vilket innebär kortare beslutsvägar, snabbare överföring av pengar och tätare direktkontakt mellan partners. Men det fungerar inte alltid. Pengar för verksamheten i februari har inte kommit än, vilket betyder inställda lektioner i yrkesutbildningen med mera.


Nästa besvikelse: Jo, vi har dator, men vi får den inte att fungera. Och anslutningen till internet som finns nere på kontoret i stan har vi inte så lätt att använda, deras generator är sällan igång. Vi pratar om det sen, Emmanuel och jag. Vem kan hjälpa dem? Det finns bara en IT-kille i stan.




Men det vackert i området. Bergen i bakgrunden på bilden av mig och BOC Oliver är ett utflyktsmål för bygdens folk, svalt och skönt särskilt så här års. Eftermiddagstempen ligger på +36.


Vi övernattar i Makeni på väg hem, träffar lokalföreningens ledning och äter en måttligt mättande takeawaymiddag med fisk och sötpotatis från grillen och en korsning mellan stekta och fritterade potatisstrimlor. Natten störs av grannen (inte Emmanuel) som somnat ifrån TVn med ljudet på högsta. Receptionisten slår in dörren, mannen vaknar och det blir tyst.


På väg hem deltar vi i det högtidliga överlämnandet av ledarskapet för Western Area branch till den nyvalda styrelsen. Jag hälsar från styrelsen i Forshaga och hävdar att det är viktigt att det gäng som lämnar stafettpinnen till de nya ändå stannar kvar och hejar på. Särskilt inbjuden talare är Umaru Fofanah, BBCs reporter i landet och ordförande i Journalistförbundet. Intressant kille. En gång räddades han till livet av rödakorsfrivilliga, det var under kriget.


En helt annan grej: shopping är inte min starka sida, vem tröttnar inte på gallerior med Dressman, HM, Elgiganten och alla de andra?


Här är det orginellare. Fast det är inte alltid rusning till CD/DVD-butiken.

Det är inget fel på sortimentet, såvida du inte är ute efter kylda drycker.

Elgigantens variant i Freetown har det mesta, men vet inte riktigt hur garantin fungerar.

För övrigt har jag på rekordtid slukat The Girl with the Dragon Tattoo. Kul att läsa en svensk bok på engelska, undrar vad Emmanuel tycker, han tar över de 532 sidorna. Glögg och Horngatspuckeln är inte översatta, t ex. Intressant att ordet finanskris knappast fanns i ordlistan när Stieg Larsson skrev detta 2005.

Varmt och vänligt i Freetown

Kallt, soligt och blåsigt i Madrid, kallt regnigt och mörkt i Amsterdam, varmt, vänligt och inspirerande i Freetown.

Men jag ser två myggor i mitt arbetsrum. Faktiskt ovanligt.

Nu finns dom inte mer.

Jag bor på Sierra Lighthouse Hotel, som vanligt. Trådlöst nätverk, svagt men gratis. I Madrid betalade vi 17 EUR för 24 timmar. Frukostbuffén, inget nytt, jag avstod från kycklingkorv, bönor och omelettbitar.

Nu kom det en mygga till.

Queen Esther heter egentligen Aminata och är Confidential Secretary till Emmanuel. Nu har jag fixat en bild av henne till Skype. Alla har Skype, till och med nyvalde ordföranden Mr Ngandhi. Och alla tretton regionkontoren har utrustats med mobila bredband. Ett verkligt lyft, förut kunde det ta veckor att få fram dokument till en del platser.

Ha, en mygga mindre.

Klockan 12 är det dags för första planeringsmötet för Partnership Meeting som går av stapeln här den 25-26 februari. Och jag har plockat fram Operational Alliances Manual Part B, sid. 11-24, the Self Assessment grid.

11 februari, mormors födelsedag. Född 1893. Elna Karolina.