Valborg är inte här

Kvart över sju hör vi hur det knastrar och brinner hos grannen, ADRA, på andra sidan muren, men inga vårsånger.

Jos och jag åker till paradiset och hämtar pizzor till oss och Andreas. Tur och retur på 20 minuter.

Sen kan jag inte hålla mig längre. Jag tänder vårelden och försöker minnas de vårtal jag åstadkommit. Men brasan, tre pizzakartonger,varar inte länge.

Valborg är inte här :-(

På kyrkbacken

Det är påsk. Jag frågar några av mina afrikanska vänner om de ska gå i kyrkan och de svarar ja, lite förvånat, vilken onödig fråga. Alla går. Utom David, som målar om två rum på kontoret, bara jobb verkar vara en självklar ursäkt.

Någon dristar sig att fråga vilken kyrka jag tillhör. Jag brukade säga som det är: ingen, men det skapar bara förvirring, undran och beklagande. Så jag undviker det genom att mumla om mina föräldrar som var baptister. Det går hem.

Här i södra Sudan är det annars katoliker, anglikaner och presbyterianer som dominerar, men vi har adventister till grannar och det finns minst en pingstkyrka. South Sudan är dock inte bara Juba. Och alla är inte kristna, som vi menar. Animister för vilka naturen är besjälad (typ svenskar på vårbete?) och de som bekänner sig till ”förfädernas inhemska trosuppfattningar”. Det skiljer sig mellan olika folkgrupper, dinka, shilluk, nuer.

Mannen i den här hyddan hör nog till sin egen tro, han är andedoktor och kan ”hjälpa till med många olika problem”, bland annat ”bad luck and skin problems”. Han har även mobiltelefon, om det är bråttom.

Men jag drog till All Saints Cathedral, den anglikanska kyrkan. ”Det börjar elva, men kom i tid” sa Cesarina. Så jag var på plats halv elva. Kyrkan var då helt fullsatt och över tusen lyssnade via högtalare utanför. Jag hittade en ståplats i skuggan. Efter en kvart vidtog nattvard. Prästerskapet hade ordnat flera stationer och flera team banade väg i folkmassan, snabbt och effektivt gick det.

Kvart över elva blev det oro i ledet. Min ståplatsgranne förklarade att detta var slutet på den arabiska högmässan (dessförinnan hade man avverkat en på lokalspråk), och nu var det alltså vår tur, den engelska varianten. Tusen ut och tusen in, men ingen trängsel (well…), mycket vänligt och artigt.

Prästen, som lustigt nog hette Frezer (Yugu), sade först Alleluja, Jesus Christ is arisen, och när vi i Afrika är glada, sa Frezer, då är det tre saker som gäller: skratta, sjunga och dansa. Alla skrattade, sen sjöng vi att Satan har förlorat men dansa var det inte tal om, möjligen utanför.

På väg hem stannade jag vid St Josephs, som är den katolska kyrkan. Det var utsålt! Flera tusen utanför. Kvinnorna i läckra klänningar, några killar med slips och kavaj, barnen sååå söta. Och körsången snäppet bättre än All Saints.

Jag hoppade lunchen och drog istället till norska badet. Det är mycket nu.

En annorlunda påskafton

Tuppen gol vid halvsju, när ljuset kom. Så långt var morgonen som vanligt. Men redan utsikten från gästhusets ”vardagsrum” ändrade allt. Två trailers med vardera två containers på gräsmattan. Och lite längre bort, fyra trailers till. De skulle ha kommit i tisdags, men…

Fram till Nimules gränskontroll gick det mesta som det skulle. Men sedan började väntan. Och diskussioner om ”avgifter”. Jaså, ni ska inte betala? OK, då får ni vänta medan vi ”kontrollerar”. P-avgift 20 dollar per dygn. Och det finns gott om parkeringsplatser.

Så efter några mil, poliskontroll. Och sedan en till. På torsdag kväll framme vid Juba bridge. Tull igen, men stängt för dagen. Förra gången Eastern Equatoria state, nu Central Equatoria. Varje delstat kör sin tull. Värmland kanske skulle ha en tull vid Kilsbergen och en mellan Säffle och Åmål.

Men trots att det är Långfredag så kommer våra trailers igenom. Nu är det bara några kilometer kvar. Men inte mindre än sex checkpoints hinner det bli. Tolv chaufförer i 30-årsåldern skakar på huvudet. Nog finns det ”avgifter” i Kenya, men det är inget jämfört med här. Jag tänker att det är bra att vi handlat upp till fasta priser.

Vår ”Plan A” bygger på att porten till vår compound är stor nog för bilarna. ”Plan B” betyder omlastning utanför till mindre bil och flytt av kran, ny avlastning… Plan A gick igenom och där sparade vi runt 2000 dollar. Killarna är duktiga chaufförer, utnyttjar varje centimeter mellan murar och lyktstolpar. De elva som inte försöker backa in, viftar med händerna och skriker goda råd. Samtidigt, men lite olika råd.

Peter rattar kranbilen. Den är stor, men det är Peter också. En kille att se upp till.

Jag byter skjorta igen, tackar alla för ett gott jobb. Jaså, inte faktura. Kontant? Men vår kassör är i Yei på påsklov och bara han har nyckel till kassaskåpet. OK, snabba lån från goda vänner plus mina sista dollar och Peters ärrade ansikte tinar äntligen upp igen.

När dammet lagt sig och det blivit tyst på gården är klockan nästan sex. Jag kommer på att jag har ett ägg i kylen. Plus en bit gorgonzola som jag köpt för dyra pengar. Det får bli årets påskbuffé.

Hur ska det gå?

Inte mer än drygt 80 dagar kvar till självständighet för South Sudan. Den jublande stämningen från januari märks inte längre. Då visade folkomröstningen att så gott som alla ville se separation. Äntligen blir vi fria! Nu närmar sig allvaret. Och alltför mycket pekar åt fel håll. 800 döda på tre månader, tusentals skadade. Det lär finnas hela sju utbrytargrupper som utmanar regeringen, en av dessa skapar stora problem i nordöstra delen, nära Malakal. Strömmen av återvändare ökar. På fem år, sedan fredsöverenskommelsen 2005, har 2,5 miljoner återvänt. Kanske kommer 500.000 till i år, men hur? Alla på en gång, till ett och samma område? Då blir det stora problem. Mina vänner från South Sudan som bor kvar i norr (där de för övrigt bott och arbetat nästan hela sitt liv) vet ännu inte om de ens får eller kan vara kvar efter 9 juli. Får de ha dubbla medborgarskap? Kommer det att krävas arbetstillstånd? Och hur blir det med sharialagarna? Hur ska det gå? Hur ska allt hinnas med? Förhandlingar pågår, men inga resultat hörs av. En ny stat ska uppstå. Inte första gången det sker i vår tid, men läget här är komplext. Utöver oenighet mellan nord och syd kommer de interna problemen. Och sedan det växande antalet människor i total utsatthet: de har nog svårt att känna verklig entusiasm för det nya South Sudan.

Behöver ledningen här rådgivare, frågade jag en amerikan som jobbat med folkomröstningen. Problemet, menade han, är nog snarare att det finns för många rådgivare. Vi som är här för att stötta i alla tänkbara sammanhang, är åtskilliga. Över 100 hjälporganisationer! FN – United Nation Mission in Sudan, UNMIS, har sin bas nära flygfältet, en enorm yta, över hela landet har FN mer än 10.000 man i uniform. Området här i Juba är f ö öppet för oss som vill jogga eller ta en power-walk utan andra åskådare än dem som har samma behov. Hela slingan är visst 5 km, ska kolla vid tillfälle…

John Garang, SPLA-ledaren som omkom i en flygolycka 2005, hade kanske behövts nu, för att hålla ihop gänget. Nu finns bara hans namn på många håll i Juba: John Garang International School är granne med oss.

För oss som jobbar i Juba gäller utegångsförbud mellan 01 och 06, inga promenader när det är mörkt ute och inga bilturer ensam. Runt om i landet är säkerhetsbestämmelserna hårdare. Jag får rapporter via mail varje dag om alla incidenter som rapporterats, vilka vägar som måste undvikas (kategori 4) och vilka som helst inte ska användas (kategori 3). Lägg till det alla andra problem som en följd av brister i infrastruktur eller som hör till säsongen: när jag skriver detta vräker regnet ner med en intensitet som jag aldrig upplevt utanför Afrika. Vägen Juba-Malakal är inte bara tveksam ur säkerhetssynpunkt, den är ändå sällan farbar under regnperioden.

Red Cross of South Sudan, så ska den nya föreningen heta, fast namnet får inte användas än. Sudanese Red Crescent ska det heta, men det fungerar inte heller så bra längre. Så det blir ofta NS (National Society) eller RC. Till en del är problemen hos NS en spegelbild av regeringens: Ovana vid att själv ta beslut, oklarhet om vem som gör vad efter självständigheten. Och kanske för många rådgivare…

Generalisten

Ibland, rätt ofta faktiskt, har jag nytta av min folkskollärarutbildning för snart 50 år sedan. En sådan yrkesman kan nämligen ingenting om precis allting. Kunna spela Din Klara Sol på tramporgel, hantera en rubank och visa elegant hur man nyttjar gymnastiksalens plintar. Numera kallas det att vara generalist.

En mig mycket närstående frågade för ett tag sedan, men vad GÖR du egentligen där nere i Juba? Head of IFRC Sub Office säger ju inte mycket. Kanske klarnar uppdraget med följande noteringar från veckan som gått.

Jurist. Smärre upphandlingar av varor och tjänster ska föregås av anbud och dokumenteras i avtal. En ny rödakorsförening är i vardande. Nu ska alla överenskommelser steg för steg undertecknas här nere, inte i Khartoum. Har jag synpunkter på Liabilities och Miscellaneous?

Ekonom. En ny plan ska vara klar om några veckor och täcka andra halvåret. Vi behöver en budget för kontoret utöver olika program. Pågående verksamhet – inga problem. Men nya? En tvådagars utbildning i VCA för 40 deltagare från tre stater, vad kostar det med resor, uppehälle och kursmaterial?

Logistiker. En flotta av trailers är på väg från Kenya. Händelsevis har ansvarig delegat hunnit avsluta sitt kontrakt, eftersom det hela olyckligtvis har blivit försenat. Transportplanering - konvoj eller enskilt? Tullpappren är klara, men om antalet containers inte stämmer exakt?

Byggare. Fundament för containers måste byggas, eftersom de ska bli lagerhallar för en tid framåt. Hur många wheel-barrows sand går det på en trip? Kan vi pruta på arbetskostnaden, 600 SDG per container?

Affärsman. Föreningen hyr ut rum till oss som är här tillfälligt. Vi får också hyra kontor. Intäkterna ska räcka till elräkning, bränsle till generator, vakter, städning, reparation och underhåll. Vi behöver en affärsplan, marknadsföringsinsatser och standardkontrakt (se ovan under jurist).

Personalare. Vi har tre lokalanställda och väntar två, kanske tre delegater. Alla som jobbat i branschen vet att ett bra samarbete på jobbet i mycket handlar om relationer och atmosfär. Samt att saker fungerar, det må vara internet på kontoret eller vatten i duschen.

Ambassadör. Receptionist. Socialarbetare. Administratör. Driver (jag har en alldeles ny Landcruiser, se bild, varningsblinkers i korsning betyder jag kör rakt fram…. )

Välsignade folkskoleseminarium på Hööksgatan i Karlstad som inpräntade : tro inte att något är någon annans jobb. Du måste vara beredd att göra allting. Fast du inte vet någonting.