På kyrkbacken

Det är påsk. Jag frågar några av mina afrikanska vänner om de ska gå i kyrkan och de svarar ja, lite förvånat, vilken onödig fråga. Alla går. Utom David, som målar om två rum på kontoret, bara jobb verkar vara en självklar ursäkt.

Någon dristar sig att fråga vilken kyrka jag tillhör. Jag brukade säga som det är: ingen, men det skapar bara förvirring, undran och beklagande. Så jag undviker det genom att mumla om mina föräldrar som var baptister. Det går hem.

Här i södra Sudan är det annars katoliker, anglikaner och presbyterianer som dominerar, men vi har adventister till grannar och det finns minst en pingstkyrka. South Sudan är dock inte bara Juba. Och alla är inte kristna, som vi menar. Animister för vilka naturen är besjälad (typ svenskar på vårbete?) och de som bekänner sig till ”förfädernas inhemska trosuppfattningar”. Det skiljer sig mellan olika folkgrupper, dinka, shilluk, nuer.

Mannen i den här hyddan hör nog till sin egen tro, han är andedoktor och kan ”hjälpa till med många olika problem”, bland annat ”bad luck and skin problems”. Han har även mobiltelefon, om det är bråttom.

Men jag drog till All Saints Cathedral, den anglikanska kyrkan. ”Det börjar elva, men kom i tid” sa Cesarina. Så jag var på plats halv elva. Kyrkan var då helt fullsatt och över tusen lyssnade via högtalare utanför. Jag hittade en ståplats i skuggan. Efter en kvart vidtog nattvard. Prästerskapet hade ordnat flera stationer och flera team banade väg i folkmassan, snabbt och effektivt gick det.

Kvart över elva blev det oro i ledet. Min ståplatsgranne förklarade att detta var slutet på den arabiska högmässan (dessförinnan hade man avverkat en på lokalspråk), och nu var det alltså vår tur, den engelska varianten. Tusen ut och tusen in, men ingen trängsel (well…), mycket vänligt och artigt.

Prästen, som lustigt nog hette Frezer (Yugu), sade först Alleluja, Jesus Christ is arisen, och när vi i Afrika är glada, sa Frezer, då är det tre saker som gäller: skratta, sjunga och dansa. Alla skrattade, sen sjöng vi att Satan har förlorat men dansa var det inte tal om, möjligen utanför.

På väg hem stannade jag vid St Josephs, som är den katolska kyrkan. Det var utsålt! Flera tusen utanför. Kvinnorna i läckra klänningar, några killar med slips och kavaj, barnen sååå söta. Och körsången snäppet bättre än All Saints.

Jag hoppade lunchen och drog istället till norska badet. Det är mycket nu.