EUs fattigaste hörn

*

Utanför mitt fönster flyter Daugava, stor som Klarälva, på väg mot Riga och Östersjön. Det finns ett miljardprojekt som går ut på att koppla denna flod med Dnepr, vilket skulle betyda segelled från Svarta Havet till Östersjön. Men här i Kraslava är det nog det sista någon pratar om just nu. Tillvaron stavas k-r-i-s och det heter ungefär så på lettiska också. Regionen lär vara den fattigaste i hela EU. Befolkningen är enligt registret 34000, i verkligheten kanske bara 24000, resten är nån annanstans och jobbar. Här är arbetslösheten officiellt 15%, i verkligheten kanske 50-60%, eftersom det inte lönar sig att registrera efter de första nio månaderna. Från Riga är ingen hjälp att vänta, landet är närmast konkursmässigt hör vi i dagens nyhetssändningar. I den miljön kämpar Röda Korset med stöd till ett växande antal utsatta människor. Själva hotas de av indragna kommunala stöd till hyror och olika projekt. Samarbetet med Nord Tröndelag, distriktet norr om Trondheim, framstår som allt viktigare. Det tycker också Sandra, regionchef och enda anställda, som just denna dag fick blommor på sin födelsedag.

*

Och det är det samarbetet som jag är här för att ta reda på hur det fungerar. Jag har rest runt i regionen, sett friskvård på äldreboende, hälsovård och kläddistribution (bilden, med väst från Norge), hem för skolbarn från riskfamiljer och mycket annat. Mycket är annorlunda i arbetssätt och metoder, men energin och arbetsviljan känns igen. Det går att göra en hel del med små medel och stor beslutsamhet.

Jag bor på ett gästhus, matsalen är ett renoverat garage men eftersom jag är enda gästen får jag frukost och kvällsmål i köket. Frun i huset sköter nästan allt, det är lite av att vara inackorderad som det hette för femtio år sen. En fördel är att familjens trådlösa gärna får användas, det snabbaste jag träffat på utanför Floragatan. Har just kollat Rapport och har nu SR Klassiskt i örat.

Ikväll blir det tidigt i säng. Frukost är beställd till 0420, bussen till Riga avgår 0500, ETA Riga fyra timmar senare. Ska träffa Röda Korsets internationella sekreterare Eva, frampå kvällen slutsnack med Valdis, generalsekreteraren. Hem på torsdag, nästa tripp blir Kenya en bit in maj.

*

PS. Ska du till Riga, insistera på att få bo på Elizabete Hotel, det som ligger på Elizabetes iela 27, bättre kan du inte få det för halva priset. Receptionen gör allt för dig, frukosten är ett konstverk (!) det finns wi-fi, gratis dessutom. DS.

*

Love is dangerous

Om man är i Riga, går från Elizabete Hotel, på Elizabetes iela 27, genom parken, förbi kyrkan:




över bron vid frihetsstayn




så kommer man till Operan. Där såg jag igårkväll Anna Karenina som balett med koreografi som var en skön blandning av klassiska steg, modern dans och ren akrobatik. Musik från diverse verk av Tchaikovsky. Tolstoys roman är väl 150 år eller så, men storyn är giltig i denna dag. Slutet var bedövande dramatiskt. Kärlek är farligt, Anna.


Nu väntar Valdis Nagobads, generalsekreterare i Lettlands Röda Kors. Vi ska till Kraslava, 20-25 mil österut, nära gränsen till Vitryssland, Belarus.
*

Kall vår i Sankt Petersburg

Hotell Aster i Sankt Petersburg gör inte mycket väsen av sig. En skylt på gatan, in genom en port till en bakgård, receptionen i ett hus, mitt rum i ett annat, tre slitna trappor upp, frukost på ett annat hotell, tvärs över gatan. Men hotellet ingår i en grupp av sju, alla centralt belägna på tvärgator från Nevskij Prospekt, rummen är bra och välutrustade, även trådlöst internet utan kostnad (fungerar nära fönstret iaf).
*

Röda Korsets kontor ger en liknande erfarenhet. Ingången från Millionnaya Ulitsa är lätt att missa och du går gärna bort dig i de olika bak- och trädgårdarna, men plötsligt är du i sammanträdesrummet och ser Peter Paul fästningen på andra sidan Nevafloden. Det är sju meter i takhöjd och glödlampsbyte i takkronorna är ett projekt i sig självt.

Vårt samtal om twinning har plötsligt kommit igång, det finns ett program och en struktur för samtalet, men allt som oftast har vi hamnat i en annan diskussion, översättningen tar tid förstås och inte sällan uppstår ett häftigt meningsutbyte på ryska. Ordförande och vice ordförande är äldre kvinnor, de anställda är unga tjejer (och någon kille), gemensamt är entusiasmen och alla idéerna om vad de skulle kunna göra (varför inte imorgon?).

Jag missar lunchen första dagen, siktar på middagen som står på programmet. Finner sedan att smörgåsar med skinka, prickekorv och ost inte räcker (frukost hos Thon på Gardemoen kl 05) och avslutar därför på La Strada med pizza, en liten öl och banana split vid 22-tiden.

Dag 2 reser vi till Pushkin City och det blir närmast som statsbesök på ett fantastiskt center för barn från problemfamiljer. Vi besöker alla rummen med allt från dans och hantverk till matsal och datarum. Finanskrisen sätter sina spår, en del aktiviteter ligger på is, någon anställd är numera frivillig. Jakten på ekonomiskt stöd till det hela pågår ständigt, den når hantverkare och leverantörer i närområdet, den vill gärna fånga fler internationella kontakter. Eleverna från Björnholtsskolan i Oslo är närmast helgonförklarade. Jag får en känsla av att även en stackars utvärderarkonsult från Sverige borde ha något att komma med… Entusiasmen är smittande. Men här är ålder och kön mer som hemma: kvinnor i sina bästa år sköter allt, som anställda och frivilliga.

Vi kommer inte iväg förrän efter 18, Anatoliy som kör Röda Korsets tolv år gamla Skoda längtar hem och hänger lätt med alla BMW och Chevrolet SUVar på vägen tillbaka till hotellet.

Trots den kyliga vårluften tar jag en snabb promenad på Nevskij i solnedgången och landar sedan åter på La Strada för en lasagne.

*

För övrigt är det idag 72 år sedan Mor Inga och Pappa Rutger vigdes. Vi är nog högst tre personer i hela världen som vet om det. Det är inte många, men de flesta bröllopsdagar minns ingen alls längre, eller hur?

Semana Santa på Sydkusten

På 14 timmar hinner man mycket i Forshaga: kolla posten, byta till sommardäck, vara frivillig rödakorsare på Lintjärn, packa… Mitt i natten till lördag drog Anne och jag till Landvetter och lät Air France ta oss till Malaga. Från norska vintern till spanska våren, men det finns fler likheter än jag anade. I Norge fokus på fjellhytten, här Semanta Santa, den heliga veckan som sätter sin prägel på alla platser från den lilla byn Rio Gordo till storstan Sevilla. På vårt hotell mötte vi ett helt fotbollslag från Sogn och Fjordane och tv håller med Norges kanal 1. Till och med Svenska Kyrkan hade intagits av norrmän, som serverade våfflor till kaffet och dagens nummer av Aftenposten…

Vi har en liten Seat som tar oss runt. Första turen gick till Marbella och Puerto Banús, hamnen med de häftiga båtarna, sedan till Mijas och Ojén, vackra byar i bergen ovanför Fuengirola. Nästa dag till morernas Granada och Alhambra, överst på topp tio listan för Andalusien. Snopet dock: medeltidspalatset besöks av två miljoner varje år och just när vi kom var de flesta av dem där – allt var utsålt! Vi kom dock över biljetter till Generalife, de angränsande trädgårdarna, som kungligheterna använde som sommarresidens. Bara det var värt resan, se bildbevis! Vi fick extra tid att vandra runt i stan och hann till och med gå vilse i martyrernas palatsträdgård, Carmen de los martires. Sierra Nevadas snöklädda toppar ramade in utsikten.

Efter en slappardag här i Fuengirola med bläckfisksallad och friterade färska sardiner på La Caracola vid hamnen, besök på Svenska kyrkan och någon timme vid poolen här hemma, drog vi till Sevilla. Tre saker på agendan. 1) Katedralen, kristenhetens största kyrka vad gäller volymen, takhöjden är 43 meter. Tornet, La Giralda, en symbol för staden, var från början en minaret. 2) Real Alcázar, kungligt slott med sköna salar och otaliga små trädgårdar, en blandning av nytt (1800-tal) och väldigt gammalt. 65+ går in gratis, men jag hade inget id-kort så där rök EUR 7,50 – dagens komplimang. 3) Alfredo Herrero-Langa, rödakorsdelegat som vi träffade i Khartoum för nästan tio år sedan, nu gift med Helga och far till Nicolas, 2 år. Vi lämnade när stan började korkas igen av dagens kyrkliga processioner. Hem via Ronda, en av pueblos blancos, de vita byarna i bergen.

Igår drog vi till Gibraltar, en riktigt turistig plats, men The Rock var häftigare än väntat och utsikten från toppen (linbana dit) var otrolig: Europa på ena sidan, Afrika på andra, Atlanten möter Medelhavet. Och alla historiska händelser från neanderthalarna till våra dagar.

På kvällen kollade vi in processioner och blåsorkestrar här i Fuengirola (hur får kyrkan tusen frivilliga att ställa upp i timmar, sent på kvällen och mitt i natten?). Idag, långfredag (varför heter det Good Friday?) ska vi besöka Rio Gordo, en by med ett traditionellt passionsspel. Påskaftons morgon hemåt med en eftermiddag i Paris. Två påskdagar i Forshaga, sedan står Ryssland och Lettland på listan. Och den sjunde och avgörande SM-finalen som vi hade hunnit se, blir inte av. Men det är OK, Färjestad är svenska mästare. Tack Jonas och grattis Jörgen!

Mission Impossible

När jag kom till Afrika för länge sedan fick jag veta att ingen tidpunkt är bättre än efter två veckor i ett nytt land. Det är då läget under kontroll, du hittar, du förstår, du känner igen, du är en erfaren expert. Sedan går allt bara utför. Efter två år lämnar du landet och inser att du inte vet något alls och att läget är närmast obegripligt.

Ett nytt konsultjobb, t ex att utvärdera distriktssamarbete i Norges Röde Kors, är inte bara en lockande utmaning, det är perfekt för en som jobbat ute och hemma med just den sortens verksamhet. Lätt som en plätt! Men det tar inte två veckor, snarare två timmar, till dess du inser att det här är Mission Impossible. Som du tagit på dig frivilligt.

Jag är på fjärde dagen. Har kryssat runt i Huvudkontorets korridorer, försökt fatta bokmål, nynorsk och tretton dialekter, rest lokaltåg, testat sovkupé och sitter nu på regiontåg från Trondheim till Lillehammer. Har bandat timmar med intervjuer, samlat papper av oklart värde, träffat ambitiösa och nervösa rödakorsare och har ingen aning om hur jag ska kunna leverera något som tillnärmelsevis motsvarar förväntningarna hos alla från generalsekreteraren i Oslo till utvalgslederen i Buskerud.

Men Norge är väl alltid värt en resa? Steinkjer, där jag var igår, ligger ju bara en timma från makrillfisket i Engesvik och Trondheim med domkyrkans pigekor? Tyvärr, det var då det, nu är det en annan tid och utsikten begränsad – se bilderna.
*



En värmlänning har ju alltid lätt att hitta the bright sides of life. Dom finns. Jag har bara jobbat i några få dagar än och har två månader på mig. Förväntningarna bottnar i behov av förbättringar. Det betyder att jobbet – trots att det är en utvärdering – får sin tyngdpunkt i framåtblick och reformidéer snarare än statistik och historik. Det passar mig bra.

Vad distriktssamarbete är? Lokalt internationellt samarbete på svenska. Eller vänortskontakter för rödakorskretsar. Mer om det en annan gång.


Också bra: här gillar vi att Norge slog Finland med 3-2 i fotboll och har ingen aning om hur det gick för Färjestad i första finalmatchen…