Kall vår i Sankt Petersburg

Hotell Aster i Sankt Petersburg gör inte mycket väsen av sig. En skylt på gatan, in genom en port till en bakgård, receptionen i ett hus, mitt rum i ett annat, tre slitna trappor upp, frukost på ett annat hotell, tvärs över gatan. Men hotellet ingår i en grupp av sju, alla centralt belägna på tvärgator från Nevskij Prospekt, rummen är bra och välutrustade, även trådlöst internet utan kostnad (fungerar nära fönstret iaf).
*

Röda Korsets kontor ger en liknande erfarenhet. Ingången från Millionnaya Ulitsa är lätt att missa och du går gärna bort dig i de olika bak- och trädgårdarna, men plötsligt är du i sammanträdesrummet och ser Peter Paul fästningen på andra sidan Nevafloden. Det är sju meter i takhöjd och glödlampsbyte i takkronorna är ett projekt i sig självt.

Vårt samtal om twinning har plötsligt kommit igång, det finns ett program och en struktur för samtalet, men allt som oftast har vi hamnat i en annan diskussion, översättningen tar tid förstås och inte sällan uppstår ett häftigt meningsutbyte på ryska. Ordförande och vice ordförande är äldre kvinnor, de anställda är unga tjejer (och någon kille), gemensamt är entusiasmen och alla idéerna om vad de skulle kunna göra (varför inte imorgon?).

Jag missar lunchen första dagen, siktar på middagen som står på programmet. Finner sedan att smörgåsar med skinka, prickekorv och ost inte räcker (frukost hos Thon på Gardemoen kl 05) och avslutar därför på La Strada med pizza, en liten öl och banana split vid 22-tiden.

Dag 2 reser vi till Pushkin City och det blir närmast som statsbesök på ett fantastiskt center för barn från problemfamiljer. Vi besöker alla rummen med allt från dans och hantverk till matsal och datarum. Finanskrisen sätter sina spår, en del aktiviteter ligger på is, någon anställd är numera frivillig. Jakten på ekonomiskt stöd till det hela pågår ständigt, den når hantverkare och leverantörer i närområdet, den vill gärna fånga fler internationella kontakter. Eleverna från Björnholtsskolan i Oslo är närmast helgonförklarade. Jag får en känsla av att även en stackars utvärderarkonsult från Sverige borde ha något att komma med… Entusiasmen är smittande. Men här är ålder och kön mer som hemma: kvinnor i sina bästa år sköter allt, som anställda och frivilliga.

Vi kommer inte iväg förrän efter 18, Anatoliy som kör Röda Korsets tolv år gamla Skoda längtar hem och hänger lätt med alla BMW och Chevrolet SUVar på vägen tillbaka till hotellet.

Trots den kyliga vårluften tar jag en snabb promenad på Nevskij i solnedgången och landar sedan åter på La Strada för en lasagne.

*

För övrigt är det idag 72 år sedan Mor Inga och Pappa Rutger vigdes. Vi är nog högst tre personer i hela världen som vet om det. Det är inte många, men de flesta bröllopsdagar minns ingen alls längre, eller hur?