Inte mer än drygt 80 dagar kvar till självständighet för South Sudan. Den jublande stämningen från januari märks inte längre. Då visade folkomröstningen att så gott som alla ville se separation. Äntligen blir vi fria! Nu närmar sig allvaret. Och alltför mycket pekar åt fel håll. 800 döda på tre månader, tusentals skadade. Det lär finnas hela sju utbrytargrupper som utmanar regeringen, en av dessa skapar stora problem i nordöstra delen, nära Malakal. Strömmen av återvändare ökar. På fem år, sedan fredsöverenskommelsen 2005, har 2,5 miljoner återvänt. Kanske kommer 500.000 till i år, men hur? Alla på en gång, till ett och samma område? Då blir det stora problem. Mina vänner från South Sudan som bor kvar i norr (där de för övrigt bott och arbetat nästan hela sitt liv) vet ännu inte om de ens får eller kan vara kvar efter 9 juli. Får de ha dubbla medborgarskap? Kommer det att krävas arbetstillstånd? Och hur blir det med sharialagarna? Hur ska det gå? Hur ska allt hinnas med? Förhandlingar pågår, men inga resultat hörs av. En ny stat ska uppstå. Inte första gången det sker i vår tid, men läget här är komplext. Utöver oenighet mellan nord och syd kommer de interna problemen. Och sedan det växande antalet människor i total utsatthet: de har nog svårt att känna verklig entusiasm för det nya South Sudan.
Behöver ledningen här rådgivare, frågade jag en amerikan som jobbat med folkomröstningen. Problemet, menade han, är nog snarare att det finns för många rådgivare. Vi som är här för att stötta i alla tänkbara sammanhang, är åtskilliga. Över 100 hjälporganisationer! FN – United Nation Mission in Sudan, UNMIS, har sin bas nära flygfältet, en enorm yta, över hela landet har FN mer än 10.000 man i uniform. Området här i Juba är f ö öppet för oss som vill jogga eller ta en power-walk utan andra åskådare än dem som har samma behov. Hela slingan är visst 5 km, ska kolla vid tillfälle…
John Garang, SPLA-ledaren som omkom i en flygolycka 2005, hade kanske behövts nu, för att hålla ihop gänget. Nu finns bara hans namn på många håll i Juba: John Garang International School är granne med oss.
För oss som jobbar i Juba gäller utegångsförbud mellan 01 och 06, inga promenader när det är mörkt ute och inga bilturer ensam. Runt om i landet är säkerhetsbestämmelserna hårdare. Jag får rapporter via mail varje dag om alla incidenter som rapporterats, vilka vägar som måste undvikas (kategori 4) och vilka som helst inte ska användas (kategori 3). Lägg till det alla andra problem som en följd av brister i infrastruktur eller som hör till säsongen: när jag skriver detta vräker regnet ner med en intensitet som jag aldrig upplevt utanför Afrika. Vägen Juba-Malakal är inte bara tveksam ur säkerhetssynpunkt, den är ändå sällan farbar under regnperioden.
Red Cross of South Sudan, så ska den nya föreningen heta, fast namnet får inte användas än. Sudanese Red Crescent ska det heta, men det fungerar inte heller så bra längre. Så det blir ofta NS (National Society) eller RC. Till en del är problemen hos NS en spegelbild av regeringens: Ovana vid att själv ta beslut, oklarhet om vem som gör vad efter självständigheten. Och kanske för många rådgivare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar