Jo det gick bra, vi höll programmet (det var mitt jobb, att vara moderator och se till att alla fick prata men inom ramen för den tid vi hade) och vi behövde inte sopa något under mattan. Diskussionen var tämligen rättfram och även om ett par deltagare tog mesta tiden, så deltog alla i diskussionerna.
Men, en del är dock lite svårsmält, och det handlar om relationen givare-mottagare. Alla säger förvisso att vi är partners, likvärdiga men med olika roller. Men diskussionen ger ofta annat besked. Bakom en brittisk eller kanadensisk partner ser jag skuggan av deras regeringar eller deras ”SIDA”, som ställer så bestämda krav att möjligheten att själva utforma sina program är kraftigt beskuren. Själv identifierar jag mig med föreningen här, jag är ingen partner med pengar till olika program. Och som sådan känner jag ibland en ilska – som jag givetvis undertrycker. Säg inte att ni kommit hit för att lyssna, om ni egentligen kommit för att tala om vad som gäller. Eller åtminstone: låt inte som om ni tycker som byråkraterna där hemma. Säg hellre att regelverket är ett gissel men att vi jobbar på att få det bättre!
Förlåt, ni gör säkert allt tänkbart för att Sierra Leones Röda Kors ska kunna göra bra ifrån sig runt om i landet. Och tack för hjälpen före och under mötet och välkomna tillbaka!
Avslutningsmiddagen blev kul, frivilliga teateramatörer (drama group) visade prov på sin repertoar, bland annat om kondomanvändning som inte lämnade någon tvekan om hur en kondom ska appliceras, några från kontoret drog roliga historier och häftiga skjortor överlämnades – på bilden är jag tillsammans med Eric från Hornsgatan. Sen dansades det till sena natten och alla kände sig som jämlika partners.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar