Solen ha just lämnat min balkong och det mörknar snabbt denna sista kväll i Freetown. Om ett dygn väntar jag på Brussels Airlines flight därute på Lungi airport. Har redan köpte biljett till svävaren för 50 USD. Check in 1300, avgång 1400, det betyder säkert fyra timmar på flygplatsen...
Nu är jobbet slut. Kommer jag tillbaka hit? Vet inte. Kommer jag att träffa gänget som håller Sierra Leones Röda Kors uppe, någon gång i framtiden? Vet inte. Emmanuel då, vi har ju jobbat ihop av till i tre år. Vet inte. Det enda jag vet är att varje gång jag trott att detta är sista gången, så har det visat sig vara fel. Röda Korsets underbara värld!
Här ett exempel: George. Engelsman, i min ålder, drygt. Från början radioman för BBC i Liberia, för mycket länge sen. I Röda Korset träffade jag honom när han var chef för Federationen i Somalia. Sen dök han upp i Abidjan några år senare, nu chef för kontoret i Lagos, Nigeria. ”Jag lägger av nu, hem till England” sa han. För ett par dar sedan dök han upp här. Va? Sa jag. Visste du inte sa han. Har varit här i tre år nu, undervisar blivande radiojournalister på universitet. Men nu ska jag hem. 50 år i Afrika får räcka. Fan trot.
George visste att det finns 52 FM-stationer här. Och 72 dagstidningar, alla utgivna i Freetown, ingen med upplaga över 1000 ex. Låg kvalitet, en säljande jätterubrik på ettan, Manchester U eller Arsenal på sista, däremellan lediga tjänster inom FN och andra organisationer, en oändligt lång kolumn (=blogtext) och kanske en predikan av någon svavelosande pastor, antagligen från Nigeria. George skulle gärna lite diversifiering, lite olika inriktningar, bättre journalistisk kvalitet. Det kanske kommer. Än så länge är ju läskunnigheten låg och få har råd att köpa ett lösnummer (kostar typ 3 kronor).
*
Får man skriva vad man vill? Om korruption till exempel. Jodå, men det finns ingen tryckfrihetsförordning att åberopa. Men regeringen är ju också mån om att få folk att ”ändra attityd” – en kampanj som pågått en tid med stora affischer på stan. Men George är skeptisk. Kampanjen går nog över huvudet på de flesta. Och när sedan ministrar ertappas med att inte alls ha ändrat sin attityd, då finns inte mycket kvar av kampanjens trovärdighet. Bittra kommentarer av en gammal luttrad man? Eller insikten hos en som hängt med längre än de flesta i den afrikanska verkligheten?
Jag läser en av de 72 tidningarna, Premier News, nr 333, slutklämmen i ett långt brev från Theo Nicol, på väg hem från en konferens i London.
”Vårt land behöver inte givare. Vårt land behöver människor med visioner, med förmåga att se utmaningarna i ansiktet och ta itu med dem. Men tyvärr, det är inte vad vår president och hans folk klarar. Väntade britterna på givare innan de fick landet dit det nu är? Nej. De röstade fram personer som Winston Churchill som visste att efter ett krig så måste ett land ta sig samman och se till att komma tillbaka. Detta är president Koromas största utmaning. Hur han ska kunna övertyga folk att ändra attityd, inte genom att önska det eller säga till dem att göra det utan genom att själv vara ett föredöme. Det är vad britternas stora ledare gjorde. Det, mina vänner, är vad vi måste göra för att vi ska kunna ta oss ut ur träsket (out of the woods) och nå dit där vi borde vara.”
Nästa spännande land, om några veckor: Norge!
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar