Men avgångstiden....0230. Partyt hos norska ambassadören ebbade ut vid niotiden, det hopplösa trafikkaoset i Nairobi lyste med sin frånvaro, Elikana körde Pradon till Unit 1 på en dryg halvtimme, han försvann och jag tänkte, i Afrika vill dom gärna att man kommer i tid, men det finns gränser, även här. Så jag fick dra mitt pick och pack till puben 50 meter bort och häckade där med min laptop i 1,5 timmar, sen tog det bara en timme till för check in och security etc. Passkontrollen hade slut på exit cards så vi fick fylla i ett entry istället, "dom är ganska lika". Enda nöjet kvar: shopping. Men då hade klockan blivit midnatt och de flesta butikerna hade stängt. Två timmar till med datorn som nu började få batterislut efter pubrundan. Golven svabbades. Mina medpassagerare (alla andra flighter hade lämnat) vandrade fram och tillbaka, förmodligen för att hålla tröttheten borta.
Till slut ombord, en tapper skara vacklade in på en 737-800 som erbjöd tre platser (eller fler) till var och en av oss. Jag stöp "i säng", kände take off, sen väcktes jag av någon som ville servera middag. 03.20. Jag sa no thanks, men strax därefter - tyckte jag - var hon där igen, nu med nån slags sockerkaka och apelsinjuice. 06.30. Två timmar senare är jag här.
Istanbuls flygplats är häftig, verkar ny, allt finns inklusive stationer för laptops med gratis internet. Därför denna rapport.Fyra timmar i transit är inga problem på detta ställe med undantag för högtalarmusiken. Sen ska jag sova ut på Turkish Airlines till Sarajevo. Den tar två timmar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar