Idag har jag träffat ICRCs chefsdelegat och hans medarbetare som arbetar med samarbetsfrågor inom rörelsen. ICRC som har sin huvuduppgift i konfliktsituationer tycker det är dags att dra nu. Ett viktigt besked och en chans för Sierra Leones Röda Kors, SLRCS, att ta plats vid ratten. I början av detta år lämnade också Federationens delegation in, därtill uppmuntrade av SLRCS.
Men det är inget lätt fordon att ratta, vilket är bakgrunden till att jag är här. Behoven i landet är enorma (rankat sist i FNs lista över världens länder), möjligheterna stora men terrängen mycket besvärlig. Nu är det viktigt att finna samarbetsformer som fungerar bra mellan SLRCS och andra rödakorsföreningar i världen och som säkrar den roll föreningen har som förare.
Vi hade stort möte med högkvarterets ledning på förmiddagen, ansvariga för program, ekonomi, administration etc. Hur fungerar samarbetet, vad är bra och dåligt?
”Vi får ofta höra att vi inte är tillräckligt bra” tyckte någon. ”Det är inte samarbete mellan parter som har lika värde, vi är väl värda 10%, den part som har pengar står för 90%”.
Det är inte lätt att ta ifrån dem känslan av att vara den som är mindre värd, men jag kontrade med min egen bild: partners i andra länder är i högsta grad beroende av SLRCS, som är deras enda kanal in till utsatta människor här: deras givare förväntar sig att Sierra Leone får hjälp, annars ger de sitt stöd till andra organisationer. SLRCS har en nyckelroll som gör dem till jämlik part med de föreningar som vill stödja utvecklingen här. Dessutom gör de ett mycket bra jobb – ska berätta mer om det senare, men när det gäller det administrativa - rapporter och sånt - finns ”rum för förbättringar” som det så diplomatiskt brukar sägas.
Det jobbar vi på nu.
Vi har en plan…
PS om en helt annan sak:
Tok!
Ordet studsar emot mig från var och varannan lyktstople i stan och fortsätter med ett oemotståndligt erbjudande från celtel, mobiloperatör här. Vadå tok? Det är krio och betyder talk. Prata hela natten för nästan ingenting. Och det gör man nog. Mobilerna är många och moderna. Min T68 väcker uppståndelse, den har nämligen inget objektiv.
Men det är inget lätt fordon att ratta, vilket är bakgrunden till att jag är här. Behoven i landet är enorma (rankat sist i FNs lista över världens länder), möjligheterna stora men terrängen mycket besvärlig. Nu är det viktigt att finna samarbetsformer som fungerar bra mellan SLRCS och andra rödakorsföreningar i världen och som säkrar den roll föreningen har som förare.
Vi hade stort möte med högkvarterets ledning på förmiddagen, ansvariga för program, ekonomi, administration etc. Hur fungerar samarbetet, vad är bra och dåligt?
”Vi får ofta höra att vi inte är tillräckligt bra” tyckte någon. ”Det är inte samarbete mellan parter som har lika värde, vi är väl värda 10%, den part som har pengar står för 90%”.
Det är inte lätt att ta ifrån dem känslan av att vara den som är mindre värd, men jag kontrade med min egen bild: partners i andra länder är i högsta grad beroende av SLRCS, som är deras enda kanal in till utsatta människor här: deras givare förväntar sig att Sierra Leone får hjälp, annars ger de sitt stöd till andra organisationer. SLRCS har en nyckelroll som gör dem till jämlik part med de föreningar som vill stödja utvecklingen här. Dessutom gör de ett mycket bra jobb – ska berätta mer om det senare, men när det gäller det administrativa - rapporter och sånt - finns ”rum för förbättringar” som det så diplomatiskt brukar sägas.
Det jobbar vi på nu.
Vi har en plan…
PS om en helt annan sak:
Tok!
Ordet studsar emot mig från var och varannan lyktstople i stan och fortsätter med ett oemotståndligt erbjudande från celtel, mobiloperatör här. Vadå tok? Det är krio och betyder talk. Prata hela natten för nästan ingenting. Och det gör man nog. Mobilerna är många och moderna. Min T68 väcker uppståndelse, den har nämligen inget objektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar