Vi ringer på. Efter en stund, med hög röst, ”jag kommer”. Sen, lika hög röst, en typisk svordom. Rullatorn hakade i, antagligen. Så öppnar han dörren och ser Anne och glädjen går inte att ta miste på, den är äkta, och med varm, nästan lite sentimental röst, ”va roligt att se dej, Anne”. ”Det var en överraskning” (ja, vi ringde förstås från bilen för fem minuter sen). Sen vandrar blicken vidare och när den når mej, blir inte bara rösten utan själva kroppsspråket lite tuffare: ”Tjenare, grabben.” Och ett litet speciellt leende, oss män emellan, liksom.
Tjenare, grabben. Jag kände mig lämpligt ung. Och samtidigt kompis. Här sitter jag och filar på Tanzanias Röda Kors health policy, strive to be voice of social conscience in protecting and promoting the health of the most vulnerable, men med jämna mellanrum tittar Henry in med ett leende och “Tjenare grabben.” Det är inte dumt med lite sällskap på fredagskvällen.
Fast jag får aldrig höra det en gång till, i verkligheten.
Tjenare, Henry. Det var fint att träffas.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar