En sak i sänder

Det är ju ett känt fenomen att vi har svårt att hantera mer än en nyhet åt gången. Rubriker och upphetsning, sedan tyst. Att hålla människor informerade om ”vad hände sen” får vänta till dess det händer något rejält i saken.

I september kom regeringen och miljöpartiet överens om att lösa problemet med de orimliga krav på identitetshandlingar som nu hindrar familjer från att återförenas. Trots att de enligt lag har rätt till det. Stor nyhet. Sedan ingenting. Påminner om när min Sita var liten och tjatade om och om igen om samma sak. Vi lärde henne säga ”en gång, sen tyst, sen något annat”. Inte visste vi att också den svenska journalistkåren tog det till sitt hjärta. Kort sagt: jag vet inte hur det går med lagändringsarbetet. Det enda som då gäller är att försöka hålla frågan levande ändå. Därför reser jag inte till Etiopien i tysthet utan jag skriver i min blogg, pratar i radio och lägger någon rad på Facebook. OK, hur effektivt är det? Mer än att göra ingenting. Så: dela min blogg med andra! Ligg på! Inget är säkert förrän problemet bevisligen är löst.

Nu ska jag träffa Hirut, barnpsykolog i mitt Rädda Barnen team här i Etiopien för 25 år sen…

Det blev hos Lucy, gamla Lucy. Hon håller normalt till på National Museum, men just nu utomlands. Fick nöja mig med bild. 

Hirut är konsult, driver en skola och äger en halva av ett företag som gör lädervaror

Eftermiddagen hos ARRA. Fylla i blanketter, Yazew fick visa ID, adresser behövdes, foton i mängd. Vips ett nytt ID-kort för familjen. Hejdå till flyktinglägret Mai Aini, nu bor Mikaels fru och barn i Addis och Dilat och Sind kan ta kontakt med närmaste skola.

Tack och hej, det blev en ny TV för 600 kr (tjock 14 tum), inte alls illa.

Sista bilden, ungarna är trötta, men nöjda, tror jag.

På väg till Bole International Airport berättar Yazew om sina nya planer tillsammans med sina döttrar, som nu är färdiga med sin utbildning. Stora planer. Det fina med Yazew är att han är bra på affärer och samtidigt har ett stort hjärta.

Nu bjuder han på avskedsmiddag på Sheraton. Lyxen där är - inte oväntat – svårsmält, men jag tror Dilat hade gillat live bandet på terrassen. 

Hade tänkt lägga in den här sista rapporten medan jag väntar på Bole, men Ethiopian Airlines hade sålt en biljett till Stockholm på flight ET702, som inte går dit. Det blev strul förstås och nu sitter jag i Paris och bloggar.