En sak i sänder

Det är ju ett känt fenomen att vi har svårt att hantera mer än en nyhet åt gången. Rubriker och upphetsning, sedan tyst. Att hålla människor informerade om ”vad hände sen” får vänta till dess det händer något rejält i saken.

I september kom regeringen och miljöpartiet överens om att lösa problemet med de orimliga krav på identitetshandlingar som nu hindrar familjer från att återförenas. Trots att de enligt lag har rätt till det. Stor nyhet. Sedan ingenting. Påminner om när min Sita var liten och tjatade om och om igen om samma sak. Vi lärde henne säga ”en gång, sen tyst, sen något annat”. Inte visste vi att också den svenska journalistkåren tog det till sitt hjärta. Kort sagt: jag vet inte hur det går med lagändringsarbetet. Det enda som då gäller är att försöka hålla frågan levande ändå. Därför reser jag inte till Etiopien i tysthet utan jag skriver i min blogg, pratar i radio och lägger någon rad på Facebook. OK, hur effektivt är det? Mer än att göra ingenting. Så: dela min blogg med andra! Ligg på! Inget är säkert förrän problemet bevisligen är löst.

Nu ska jag träffa Hirut, barnpsykolog i mitt Rädda Barnen team här i Etiopien för 25 år sen…

Det blev hos Lucy, gamla Lucy. Hon håller normalt till på National Museum, men just nu utomlands. Fick nöja mig med bild. 

Hirut är konsult, driver en skola och äger en halva av ett företag som gör lädervaror

Eftermiddagen hos ARRA. Fylla i blanketter, Yazew fick visa ID, adresser behövdes, foton i mängd. Vips ett nytt ID-kort för familjen. Hejdå till flyktinglägret Mai Aini, nu bor Mikaels fru och barn i Addis och Dilat och Sind kan ta kontakt med närmaste skola.

Tack och hej, det blev en ny TV för 600 kr (tjock 14 tum), inte alls illa.

Sista bilden, ungarna är trötta, men nöjda, tror jag.

På väg till Bole International Airport berättar Yazew om sina nya planer tillsammans med sina döttrar, som nu är färdiga med sin utbildning. Stora planer. Det fina med Yazew är att han är bra på affärer och samtidigt har ett stort hjärta.

Nu bjuder han på avskedsmiddag på Sheraton. Lyxen där är - inte oväntat – svårsmält, men jag tror Dilat hade gillat live bandet på terrassen. 

Hade tänkt lägga in den här sista rapporten medan jag väntar på Bole, men Ethiopian Airlines hade sålt en biljett till Stockholm på flight ET702, som inte går dit. Det blev strul förstås och nu sitter jag i Paris och bloggar.

Män får ju inte gå omkring och lipa

Det är rätt så jobbigt det här. Inte så att jag är trött och sliten. Men det mycket känslor i omlopp. Alla vet inte det, men jag har svårt att få rösten att bära ibland. Jag har det efter min far. Det ryckte understundom i hans underläpp minns jag. När känslorna tar kommandot så tystnar jag en stund. Låtsas leta efter hur säga detta på engelska. Det kan bli lite dimmigt för ögonen också.

Män får ju inte gå omkring och lipa. Kanske OK för gamla gubbar?

Under år som gått har jag sett mycket elände på denna kontinent. Det jag upplever nu är något annat. Inget spår av anonymitet. Här handlar det om en familj jag känner, som har en plats i vänkretsen. Jag ser en hustru som gråter när hon ser och hör sin man i filmen berätta hur han är ockuperad av ”tänk” på sin fru. Jag hör Dilat säga Mikael och titta vädjande på mig. Men det finns glädjetårar också. Dagens klädsändning blev till en fest i det lilla rummet, grannens flickor kom och provade dom också. Och Samrawit, 3, har adopterat mig, hon är en busig tjej som bara är helt oemotståndlig.

Och min gamle vän Yazew, som gjort klart att det här besöket ska han stå för. Jag bor hos honom, hans bilar och chaufförer ser till att jag hinner med allt, hans ställer upp som garant för familjens behov så att de kan få fortsatt tillstånd att vara i Addis.

Men tänk, även i byråkratin blir jag imponerad och berörd över personligt engagemang. Ato Eyob på etiopiska flyktingenheten som kortar väntetid i en blink eller Julia på FNs flyktingkommisariat som har bra idéer för att återföreningen ska bli verklighet, ju förr dess hellre.

Vi jobbar nu på två spår. Det första, rätten för barnfamiljer att återförenas i Sverige, går trögt. Mikaels eritreanska ID finns i lägret tre dagars resa från Addis, men där bor nu 14000 flyktingar. Så det kan bli svårt att få fram just hans ID, flera år efter att han lämnade platsen. Andra spåret verkar för dagen hoppfullare.  Om FN finner att Mikaels hustru hör till gruppen utsatta kvinnor, kan hon – och barnen förstås - anses höra till gruppen kvot flyktingar som får asyl redan innan de reser till Sverige. Och mycket pekar i den riktningen: ensam kvinna från Eritrea i miljonstaden Addis Abeba med ansvar för tre minderåriga barn. Vi får veta om några veckor.

Nu är det ett dygn kvar. Vi behöver böcker för barnen. Ritpapper. Kan man köpa en begagnad TV? 

Dilat, 10, ska bli läkare

Det tog nästan två timmar från landning tills jag var ute i solskenet. Men då hade jag köpt visum, gått genom tullen och fått mitt bagage. Yazew väntade, hemma hos honom var fina gästsviten ordnad och frukost (nummer två) på plats. Addis var sig inte lik. 30000 deltagare i det årliga 10 km loppet "Great Runner in Ethiopia" på stans gator fick Vasaloppet att blekna. Ida var inte där. För kort, antagligen.

Sen kom Alemayeho och vi drog till Fikadu och de tre barnen – Dilat, Sind och  Samrawit. De hyr ett litet rum på en gård, en säng, en dubbelsäng för barnen och en litet skåp att förvara saker i: ett fotoalbum, en kökskniv och några tallrikar. En lampa i taket.  Rent och snyggt. Maten lagar Fikadu på gården. Vi bjöds på injera till lunch!

Här är familjen vid porten. Sällan kommer de längre. Dagarna kommer och går. ”Vi väntar här.”

Första dagen handlade det om paket från Mikael. Och skor, skänkta av en skoaffär som hoppas på familjeåterförening. Idag ska vi titta på film på Yazews kontor, på tisdag är vi tillbaka med kläder, på onsdag ska vi filma familjens ”vardag”.

Dilats första fråga var: hur mår pappa? 

Min första fråga till Dilat var: vad ska du bli när du är stor?  

Hon sa:  Doktor. 

Bra Dilat, vi behöver läkare i Sverige.

Advent kan vara detta

   Första advent. Adventsstjärnorna är på plats med förlängningssladdar och tidur och milda 15 wattare. Granen likaså och diverse slingor. Bort med mörkret!

   Advent brukar ju översättas med väntan. En av mina vänner som väntar alldeles förfärligt mycket är Mikael. Nu har han varit här snart två år. Hans första fråga till oss på Röda Korset när han kom handlade om familjen, som nu också hade flytt till Etiopien. Kan de komma hit? Ja, barnfamiljer har rätt att återförenas, så vi hjälpte honom att sätta igång processen. Hustru och barn reste den långa vägen till från flyktinglägret Mai Aini till Addis Abeba och infann sig på svenska ambassaden. Tre månader skulle det ta att få klartecken från Migrationsverket. Lång tid att vänta, såg jag i Mikaels ögon. Det var ett och ett halvt år sedan. Problemet? Flyktingarna har inga pass. Det har man löst förr, men inte längre. Jag tror det är ovanligt att en soldat som fått nog av hot och våld tar ut ett pass innan han flyr. För ett par månader sedan kom regeringen och miljöpartiet överens om att detta är orimligt (det visste många redan). Jag berättade den goda nyheten för Mikael, men med beskedet 1 juli 2012 slocknade hans blick. Väntan!

   Om några timmar drar jag till Etiopien. Två resväskor fulla med kläder och skor som Mikael köpt och som hans vänner hjälpt till att finansiera. Det ska bli träffar med UNHCR också, med Röda Korset (en öl med min kollega från Khartoum, George är planerad), svenska ambassaden och kanske ARRA, Etiopiens flyktingorganisation. I Forshaga har Filmföreningen gjort en film om Mikaels vardag, I Addis väntar Yazew, min vän från åren i landet i slutet av 80-talet, som gjort ett jättejobb för familjen.

   Lagom till avresan kollar jag Wikipedia och blir påmind om att advent faktiskt inte betyder väntan, utan ankomst.

108 dagar

Nu läser du mitt sista inlägg i denna blogg. I varje fall när det gäller mitt uppdrag i Juba våren 2011. 108 dagar är ingen lång tid, en blink i människors liv. Men. Jag har varit hos en blivande rödakorsförening på väg att bli sin egen. Som inte fått något större stöd från sin ledning i Khartoum. Som sett ett nästan tomt Federationskontor under årets första tre månader. Då är 108 dagar en enda lång arbetsdag.

Summering av 108 dagar. Först det positiva.

Jag har fått vara frisk. Ingen snuva. Inte en dag med huvudvärk. Ingen tyfoidfeber. Ingen malaria (än). OK magen, men det beror snarare på allt stillasittande och ingen motion än på dålig mat eller brister i omgivningens hygien.

Min hårddisk har inte kraschat. Jag har kommit ihåg att ta backup. Skärmen har inte slocknat. Internet har nästan alltid ställt upp, om än i slow motion.

Och idag skickade jag ut för godkännande en så gott som komplett 2011:2, dvs. en Country Plan för den nya föreningens sex första månader. Det kändes omöjligt för bara ett par veckor sedan, men nu är den klar. Och när någon undrar över mina smarta kartor som illustrerar planen, då säger jag Jakob.

Så det negativa.

Det blev inget tillfälle att hälsa på i kretsarna, lokalföreningarna. Det känns helt fel, men 108 dagar är inte mycket och jag kunde inte komma upp med några vägande argument varför jag borde hälsa på i Yambio, dit ingen reser. Det får bli nästa gång.

Jag borde ha tagit med mig en sax också. Och mitt fina multiverktyg, med tång.

Nu återstår End of Mission Report och en debriefing med Dr Asha i Johannesburg. Via Skype. Samt besök av Sir Nicholas, Chief Executive, British Red Cross.

På onsdag morgon tar jag WFPs flight till Khartoum f v b Arlanda f v b Öland.

Har vi kanske setts förut?

Det började för någon vecka sedan. Vi satt ute i halvmörkret på vår gård, alla frivilliga, volunteers, som varit med i vår VCA-kurs. Jag hamnade bredvid en kille från Bor i Jonglei state. Han heter Peter Ayuen Machar och jag undrade om han känner till Pignudo, flyktinglägret som fanns nära Gambella i Etiopien, för så där 25 år sedan. Han tittade storögt på mig, "jag var där, själv, jag var en av Lost Boys". Fantastiskt tänkte jag och sade, "I was there as well, I worked for Swedish Save the Children". Han skrattade och sa, på bästa svenska, "Rädda Barnen?"

Vi fick veta, däruppe i Addis, att plötsligt hade tusentals unga pojkar dykt upp i Pignudo. Kunde vi göra något? Jag minns inte allt som vi gjorde, men det blev många besök, jag tog en massa bilder och TV ville veta me när jag kom hem. Kanske träffade jag Peter 1988...

David Gai Deer hälsar på

Idag kom David Gai Deer till mitt kontor. Han är nyutnämnd Branch Director för Röda Korsets avdelning i Bor och jag måste förstås fråga. "Nej jag bodde inte i Pignudo, jag var soldat i SPLA och på träningsläger i Etiopien. Men jag vet mycket om Pignudo. Jag  vet också att ni som hjälpte oss undrade varför alla pojkar kom. Det fanns flera orsaker, men våra ledare tänkte långsiktigt, en dag är vi fria och då måste det finnas en generation som kan ta vid. Som inte bara överlevt utan också är utbildade. Ett land med 85-90% analfabeter kan inte klara sig."

Peter och David har gott om kompisar från Pignudo i regeringskorridorer och ministerier. Tack Rädda Barnen säger de idag, men vi formade inga regeringar, vi ställde ju bara upp för utsatta barn.

Nu läser jag "What is the What" av Dave Eggers. En osannolikt grym berättelse om en av dessa Lost Boys, om Pignudo och om - Kakuma i Kenya, dit de kom senare och där jag också varit - då som utsänd av NIB International.

En lång och eländig tid för Södra Sudan går mot sitt lyckliga slut. Det är vad vi alla hoppas av den 9 juli, trots alla moln som ständigt visar sig i skyn.

De förtroendevaldas helg

Klockan är halv sex på morgonen, jag vaknar av min granne adventistpastorn som öppnar med något som motsvarar minareternas Allah Akbar. Det är inget fel på ljudnivån, det hörs bra.

Det är lördag, tvättdag. Veckans skörd av svettiga kläder. Bristen på bränsle gör att vi försöker hålla nere på luftkonditioneringen. Men inte för mycket, för det gillar inte generatorn, som vill ha lagom.

Det är de förtroendevaldas helg. I Norrköping håller Svenska Röda Korset riksstämma. Jag skulle ha varit där. Men man kan inte vara ombud och anställd samtidigt. Framför allt måste man vara där, om det ska fungera.

Här är det möte med Advisory Board. Det ska handla om den nya föreningen som inte finns än, följaktligen har heller inte något riksmöte kunnat välja en styrelse. Advisory Board består av fyra f d medlemmar av Sudanesiska Röda Halvmånens styrelse, plus tre ordförande i State Branches.

Jag ställde tvätten på 53 minuter. Då får man ingen temperatur, det står Eco, vilket väl är politiskt korrekt. Ingen sol idag, men det regnar inte. Skulle tippa att jag får tvätten torr framåt eftermiddagen.

Pastorns predikan är ovanligt lång. Jag skulle vilja veta om den handlar om Bibelns tid eller om vår. Om det är ett varningens budskap eller ett uppmuntrande evangelium.

Imorgon ska riksmötet liksom vårt Advisory Board avslutas. Vi ska ha en presskonferens, den första för ledningen av det som snart är South Sudan Red Cross. The Citizen, Khartoum Monitor och FM9 är förstås inbjudna, men även BBC och Al Jazeera. Spännande. Hemma grillas antagligen vår nya ordförande, men jag säger tack till Bengt W som lotsat SRK genom sin värsta kris.

Tvättmaskinen arbetar tyst och jag rostar två vita brödskivor (jag har surdegsbrödsabstinens), till det Nyeri Cheese, en blue cheese (dvs. grönmögel) som Vamp säljer. Den är bra, men dyr. Priserna rusar i höjden, Khartoum har stängt gränsen inte bara för bränsle. Vi lagrar mat för två veckor, konserver förstås, och vatten. Det är lite nervöst på sina håll, inför separationen.

Pastorn har sagt sitt, nu sjunger kören. Den afrikanska religiösa sången anfaller mig från två håll; uppväxtåren i Baptistkyrkan som nu är Röda Korsets mötesplats i Forshaga och alla år i Afrika, kyrkokörer i Kenya, Gambia, Mocambique, Sierra Leone, Liberia…. Det afrikanska soundet skiljer sig från det svenska, Ingemar Olsson har försökt koppla ihop dem, inte utan framgång.

John Lobor, blivande generalsekreterare (bilden) är på ingång. Om en halvtimme startar deras styrelsemöte. Vi har hyrt konferensrummet på Home & Away, fint värre, men det är för att pressen ska känna sig hedrad. Jag ger honom alla papper vi arbetat fram och som jag nu kopierat.

Nu är det tio dagar kvar. Jag önskar det vore 20, för jag är inte färdig. Men jag reser gärna hem imorgon för jag saknar Anne och juninatten i Sverige.