På plats i Sudan. Igen.

Orsaken är kristallklar för sudaneserna: du har druckit av Nilens vatt

en, därför kommer du tillbaka. Mycket är sig likt, fyra år efter förra gången. Platser, vänner, värmen.

Men mer är inte som det var. Allt ser man inte direkt, särskilt inte om man sitter i möten och håller sig till Khartoum eller Juba. Ett exempel: mer än 180.000 människor har återvänt till södra Sudan under de senaste tre månaderna. De flesta finns i de delar av södra Sudan som ligger närmast gränsen mot norr plus i Juba. Folkomröstningen – då 98.83 % röstade för ett delat Sudan – blir jag påmind av i en av rondellerna i stan där en elektronisk tavla meddelar att det återstår 0 dagar, 0 timmar och 0 minuter till omröstningen. Kanske dags att börja räkna ner till den 9 juli då South Sudan blir eget land. Om man lyckas lösa alla problem som står i kö: gränsfrågor, olja och vatten, statsskuld, medborgarskap och mycket annat.

Efter några dagars introduktion i Khartoum, en workshop här i Juba och ytterligare en introduktion i Nairobi i slutet av nästa vecka, är det dags att ta itu på allvar med uppdraget att ge stöd till den nya rödakorsförening som ska köra igång den 9 juli. Ja, lite jobb typ barnmorska föreslog någon. Arthur Poole, som leder South Secretariat, tyckte det lät bra, men menade att det är ovanligt att någon är havande i tjugo år, för så länge har vi väntat på detta, sa Arthur.

Passade på att fylla år också häromdagen. Jag bjöd på skumpa, se bilden, och var beredd på ett strömavbrott (!) något som dessvärre hör till ordningen här.