Dilat, 10, ska bli läkare

Det tog nästan två timmar från landning tills jag var ute i solskenet. Men då hade jag köpt visum, gått genom tullen och fått mitt bagage. Yazew väntade, hemma hos honom var fina gästsviten ordnad och frukost (nummer två) på plats. Addis var sig inte lik. 30000 deltagare i det årliga 10 km loppet "Great Runner in Ethiopia" på stans gator fick Vasaloppet att blekna. Ida var inte där. För kort, antagligen.

Sen kom Alemayeho och vi drog till Fikadu och de tre barnen – Dilat, Sind och  Samrawit. De hyr ett litet rum på en gård, en säng, en dubbelsäng för barnen och en litet skåp att förvara saker i: ett fotoalbum, en kökskniv och några tallrikar. En lampa i taket.  Rent och snyggt. Maten lagar Fikadu på gården. Vi bjöds på injera till lunch!

Här är familjen vid porten. Sällan kommer de längre. Dagarna kommer och går. ”Vi väntar här.”

Första dagen handlade det om paket från Mikael. Och skor, skänkta av en skoaffär som hoppas på familjeåterförening. Idag ska vi titta på film på Yazews kontor, på tisdag är vi tillbaka med kläder, på onsdag ska vi filma familjens ”vardag”.

Dilats första fråga var: hur mår pappa? 

Min första fråga till Dilat var: vad ska du bli när du är stor?  

Hon sa:  Doktor. 

Bra Dilat, vi behöver läkare i Sverige.