En sak i sänder

Det är ju ett känt fenomen att vi har svårt att hantera mer än en nyhet åt gången. Rubriker och upphetsning, sedan tyst. Att hålla människor informerade om ”vad hände sen” får vänta till dess det händer något rejält i saken.

I september kom regeringen och miljöpartiet överens om att lösa problemet med de orimliga krav på identitetshandlingar som nu hindrar familjer från att återförenas. Trots att de enligt lag har rätt till det. Stor nyhet. Sedan ingenting. Påminner om när min Sita var liten och tjatade om och om igen om samma sak. Vi lärde henne säga ”en gång, sen tyst, sen något annat”. Inte visste vi att också den svenska journalistkåren tog det till sitt hjärta. Kort sagt: jag vet inte hur det går med lagändringsarbetet. Det enda som då gäller är att försöka hålla frågan levande ändå. Därför reser jag inte till Etiopien i tysthet utan jag skriver i min blogg, pratar i radio och lägger någon rad på Facebook. OK, hur effektivt är det? Mer än att göra ingenting. Så: dela min blogg med andra! Ligg på! Inget är säkert förrän problemet bevisligen är löst.

Nu ska jag träffa Hirut, barnpsykolog i mitt Rädda Barnen team här i Etiopien för 25 år sen…

Det blev hos Lucy, gamla Lucy. Hon håller normalt till på National Museum, men just nu utomlands. Fick nöja mig med bild. 

Hirut är konsult, driver en skola och äger en halva av ett företag som gör lädervaror

Eftermiddagen hos ARRA. Fylla i blanketter, Yazew fick visa ID, adresser behövdes, foton i mängd. Vips ett nytt ID-kort för familjen. Hejdå till flyktinglägret Mai Aini, nu bor Mikaels fru och barn i Addis och Dilat och Sind kan ta kontakt med närmaste skola.

Tack och hej, det blev en ny TV för 600 kr (tjock 14 tum), inte alls illa.

Sista bilden, ungarna är trötta, men nöjda, tror jag.

På väg till Bole International Airport berättar Yazew om sina nya planer tillsammans med sina döttrar, som nu är färdiga med sin utbildning. Stora planer. Det fina med Yazew är att han är bra på affärer och samtidigt har ett stort hjärta.

Nu bjuder han på avskedsmiddag på Sheraton. Lyxen där är - inte oväntat – svårsmält, men jag tror Dilat hade gillat live bandet på terrassen. 

Hade tänkt lägga in den här sista rapporten medan jag väntar på Bole, men Ethiopian Airlines hade sålt en biljett till Stockholm på flight ET702, som inte går dit. Det blev strul förstås och nu sitter jag i Paris och bloggar.

Män får ju inte gå omkring och lipa

Det är rätt så jobbigt det här. Inte så att jag är trött och sliten. Men det mycket känslor i omlopp. Alla vet inte det, men jag har svårt att få rösten att bära ibland. Jag har det efter min far. Det ryckte understundom i hans underläpp minns jag. När känslorna tar kommandot så tystnar jag en stund. Låtsas leta efter hur säga detta på engelska. Det kan bli lite dimmigt för ögonen också.

Män får ju inte gå omkring och lipa. Kanske OK för gamla gubbar?

Under år som gått har jag sett mycket elände på denna kontinent. Det jag upplever nu är något annat. Inget spår av anonymitet. Här handlar det om en familj jag känner, som har en plats i vänkretsen. Jag ser en hustru som gråter när hon ser och hör sin man i filmen berätta hur han är ockuperad av ”tänk” på sin fru. Jag hör Dilat säga Mikael och titta vädjande på mig. Men det finns glädjetårar också. Dagens klädsändning blev till en fest i det lilla rummet, grannens flickor kom och provade dom också. Och Samrawit, 3, har adopterat mig, hon är en busig tjej som bara är helt oemotståndlig.

Och min gamle vän Yazew, som gjort klart att det här besöket ska han stå för. Jag bor hos honom, hans bilar och chaufförer ser till att jag hinner med allt, hans ställer upp som garant för familjens behov så att de kan få fortsatt tillstånd att vara i Addis.

Men tänk, även i byråkratin blir jag imponerad och berörd över personligt engagemang. Ato Eyob på etiopiska flyktingenheten som kortar väntetid i en blink eller Julia på FNs flyktingkommisariat som har bra idéer för att återföreningen ska bli verklighet, ju förr dess hellre.

Vi jobbar nu på två spår. Det första, rätten för barnfamiljer att återförenas i Sverige, går trögt. Mikaels eritreanska ID finns i lägret tre dagars resa från Addis, men där bor nu 14000 flyktingar. Så det kan bli svårt att få fram just hans ID, flera år efter att han lämnade platsen. Andra spåret verkar för dagen hoppfullare.  Om FN finner att Mikaels hustru hör till gruppen utsatta kvinnor, kan hon – och barnen förstås - anses höra till gruppen kvot flyktingar som får asyl redan innan de reser till Sverige. Och mycket pekar i den riktningen: ensam kvinna från Eritrea i miljonstaden Addis Abeba med ansvar för tre minderåriga barn. Vi får veta om några veckor.

Nu är det ett dygn kvar. Vi behöver böcker för barnen. Ritpapper. Kan man köpa en begagnad TV? 

Dilat, 10, ska bli läkare

Det tog nästan två timmar från landning tills jag var ute i solskenet. Men då hade jag köpt visum, gått genom tullen och fått mitt bagage. Yazew väntade, hemma hos honom var fina gästsviten ordnad och frukost (nummer två) på plats. Addis var sig inte lik. 30000 deltagare i det årliga 10 km loppet "Great Runner in Ethiopia" på stans gator fick Vasaloppet att blekna. Ida var inte där. För kort, antagligen.

Sen kom Alemayeho och vi drog till Fikadu och de tre barnen – Dilat, Sind och  Samrawit. De hyr ett litet rum på en gård, en säng, en dubbelsäng för barnen och en litet skåp att förvara saker i: ett fotoalbum, en kökskniv och några tallrikar. En lampa i taket.  Rent och snyggt. Maten lagar Fikadu på gården. Vi bjöds på injera till lunch!

Här är familjen vid porten. Sällan kommer de längre. Dagarna kommer och går. ”Vi väntar här.”

Första dagen handlade det om paket från Mikael. Och skor, skänkta av en skoaffär som hoppas på familjeåterförening. Idag ska vi titta på film på Yazews kontor, på tisdag är vi tillbaka med kläder, på onsdag ska vi filma familjens ”vardag”.

Dilats första fråga var: hur mår pappa? 

Min första fråga till Dilat var: vad ska du bli när du är stor?  

Hon sa:  Doktor. 

Bra Dilat, vi behöver läkare i Sverige.

Advent kan vara detta

   Första advent. Adventsstjärnorna är på plats med förlängningssladdar och tidur och milda 15 wattare. Granen likaså och diverse slingor. Bort med mörkret!

   Advent brukar ju översättas med väntan. En av mina vänner som väntar alldeles förfärligt mycket är Mikael. Nu har han varit här snart två år. Hans första fråga till oss på Röda Korset när han kom handlade om familjen, som nu också hade flytt till Etiopien. Kan de komma hit? Ja, barnfamiljer har rätt att återförenas, så vi hjälpte honom att sätta igång processen. Hustru och barn reste den långa vägen till från flyktinglägret Mai Aini till Addis Abeba och infann sig på svenska ambassaden. Tre månader skulle det ta att få klartecken från Migrationsverket. Lång tid att vänta, såg jag i Mikaels ögon. Det var ett och ett halvt år sedan. Problemet? Flyktingarna har inga pass. Det har man löst förr, men inte längre. Jag tror det är ovanligt att en soldat som fått nog av hot och våld tar ut ett pass innan han flyr. För ett par månader sedan kom regeringen och miljöpartiet överens om att detta är orimligt (det visste många redan). Jag berättade den goda nyheten för Mikael, men med beskedet 1 juli 2012 slocknade hans blick. Väntan!

   Om några timmar drar jag till Etiopien. Två resväskor fulla med kläder och skor som Mikael köpt och som hans vänner hjälpt till att finansiera. Det ska bli träffar med UNHCR också, med Röda Korset (en öl med min kollega från Khartoum, George är planerad), svenska ambassaden och kanske ARRA, Etiopiens flyktingorganisation. I Forshaga har Filmföreningen gjort en film om Mikaels vardag, I Addis väntar Yazew, min vän från åren i landet i slutet av 80-talet, som gjort ett jättejobb för familjen.

   Lagom till avresan kollar jag Wikipedia och blir påmind om att advent faktiskt inte betyder väntan, utan ankomst.

108 dagar

Nu läser du mitt sista inlägg i denna blogg. I varje fall när det gäller mitt uppdrag i Juba våren 2011. 108 dagar är ingen lång tid, en blink i människors liv. Men. Jag har varit hos en blivande rödakorsförening på väg att bli sin egen. Som inte fått något större stöd från sin ledning i Khartoum. Som sett ett nästan tomt Federationskontor under årets första tre månader. Då är 108 dagar en enda lång arbetsdag.

Summering av 108 dagar. Först det positiva.

Jag har fått vara frisk. Ingen snuva. Inte en dag med huvudvärk. Ingen tyfoidfeber. Ingen malaria (än). OK magen, men det beror snarare på allt stillasittande och ingen motion än på dålig mat eller brister i omgivningens hygien.

Min hårddisk har inte kraschat. Jag har kommit ihåg att ta backup. Skärmen har inte slocknat. Internet har nästan alltid ställt upp, om än i slow motion.

Och idag skickade jag ut för godkännande en så gott som komplett 2011:2, dvs. en Country Plan för den nya föreningens sex första månader. Det kändes omöjligt för bara ett par veckor sedan, men nu är den klar. Och när någon undrar över mina smarta kartor som illustrerar planen, då säger jag Jakob.

Så det negativa.

Det blev inget tillfälle att hälsa på i kretsarna, lokalföreningarna. Det känns helt fel, men 108 dagar är inte mycket och jag kunde inte komma upp med några vägande argument varför jag borde hälsa på i Yambio, dit ingen reser. Det får bli nästa gång.

Jag borde ha tagit med mig en sax också. Och mitt fina multiverktyg, med tång.

Nu återstår End of Mission Report och en debriefing med Dr Asha i Johannesburg. Via Skype. Samt besök av Sir Nicholas, Chief Executive, British Red Cross.

På onsdag morgon tar jag WFPs flight till Khartoum f v b Arlanda f v b Öland.

Har vi kanske setts förut?

Det började för någon vecka sedan. Vi satt ute i halvmörkret på vår gård, alla frivilliga, volunteers, som varit med i vår VCA-kurs. Jag hamnade bredvid en kille från Bor i Jonglei state. Han heter Peter Ayuen Machar och jag undrade om han känner till Pignudo, flyktinglägret som fanns nära Gambella i Etiopien, för så där 25 år sedan. Han tittade storögt på mig, "jag var där, själv, jag var en av Lost Boys". Fantastiskt tänkte jag och sade, "I was there as well, I worked for Swedish Save the Children". Han skrattade och sa, på bästa svenska, "Rädda Barnen?"

Vi fick veta, däruppe i Addis, att plötsligt hade tusentals unga pojkar dykt upp i Pignudo. Kunde vi göra något? Jag minns inte allt som vi gjorde, men det blev många besök, jag tog en massa bilder och TV ville veta me när jag kom hem. Kanske träffade jag Peter 1988...

David Gai Deer hälsar på

Idag kom David Gai Deer till mitt kontor. Han är nyutnämnd Branch Director för Röda Korsets avdelning i Bor och jag måste förstås fråga. "Nej jag bodde inte i Pignudo, jag var soldat i SPLA och på träningsläger i Etiopien. Men jag vet mycket om Pignudo. Jag  vet också att ni som hjälpte oss undrade varför alla pojkar kom. Det fanns flera orsaker, men våra ledare tänkte långsiktigt, en dag är vi fria och då måste det finnas en generation som kan ta vid. Som inte bara överlevt utan också är utbildade. Ett land med 85-90% analfabeter kan inte klara sig."

Peter och David har gott om kompisar från Pignudo i regeringskorridorer och ministerier. Tack Rädda Barnen säger de idag, men vi formade inga regeringar, vi ställde ju bara upp för utsatta barn.

Nu läser jag "What is the What" av Dave Eggers. En osannolikt grym berättelse om en av dessa Lost Boys, om Pignudo och om - Kakuma i Kenya, dit de kom senare och där jag också varit - då som utsänd av NIB International.

En lång och eländig tid för Södra Sudan går mot sitt lyckliga slut. Det är vad vi alla hoppas av den 9 juli, trots alla moln som ständigt visar sig i skyn.

De förtroendevaldas helg

Klockan är halv sex på morgonen, jag vaknar av min granne adventistpastorn som öppnar med något som motsvarar minareternas Allah Akbar. Det är inget fel på ljudnivån, det hörs bra.

Det är lördag, tvättdag. Veckans skörd av svettiga kläder. Bristen på bränsle gör att vi försöker hålla nere på luftkonditioneringen. Men inte för mycket, för det gillar inte generatorn, som vill ha lagom.

Det är de förtroendevaldas helg. I Norrköping håller Svenska Röda Korset riksstämma. Jag skulle ha varit där. Men man kan inte vara ombud och anställd samtidigt. Framför allt måste man vara där, om det ska fungera.

Här är det möte med Advisory Board. Det ska handla om den nya föreningen som inte finns än, följaktligen har heller inte något riksmöte kunnat välja en styrelse. Advisory Board består av fyra f d medlemmar av Sudanesiska Röda Halvmånens styrelse, plus tre ordförande i State Branches.

Jag ställde tvätten på 53 minuter. Då får man ingen temperatur, det står Eco, vilket väl är politiskt korrekt. Ingen sol idag, men det regnar inte. Skulle tippa att jag får tvätten torr framåt eftermiddagen.

Pastorns predikan är ovanligt lång. Jag skulle vilja veta om den handlar om Bibelns tid eller om vår. Om det är ett varningens budskap eller ett uppmuntrande evangelium.

Imorgon ska riksmötet liksom vårt Advisory Board avslutas. Vi ska ha en presskonferens, den första för ledningen av det som snart är South Sudan Red Cross. The Citizen, Khartoum Monitor och FM9 är förstås inbjudna, men även BBC och Al Jazeera. Spännande. Hemma grillas antagligen vår nya ordförande, men jag säger tack till Bengt W som lotsat SRK genom sin värsta kris.

Tvättmaskinen arbetar tyst och jag rostar två vita brödskivor (jag har surdegsbrödsabstinens), till det Nyeri Cheese, en blue cheese (dvs. grönmögel) som Vamp säljer. Den är bra, men dyr. Priserna rusar i höjden, Khartoum har stängt gränsen inte bara för bränsle. Vi lagrar mat för två veckor, konserver förstås, och vatten. Det är lite nervöst på sina håll, inför separationen.

Pastorn har sagt sitt, nu sjunger kören. Den afrikanska religiösa sången anfaller mig från två håll; uppväxtåren i Baptistkyrkan som nu är Röda Korsets mötesplats i Forshaga och alla år i Afrika, kyrkokörer i Kenya, Gambia, Mocambique, Sierra Leone, Liberia…. Det afrikanska soundet skiljer sig från det svenska, Ingemar Olsson har försökt koppla ihop dem, inte utan framgång.

John Lobor, blivande generalsekreterare (bilden) är på ingång. Om en halvtimme startar deras styrelsemöte. Vi har hyrt konferensrummet på Home & Away, fint värre, men det är för att pressen ska känna sig hedrad. Jag ger honom alla papper vi arbetat fram och som jag nu kopierat.

Nu är det tio dagar kvar. Jag önskar det vore 20, för jag är inte färdig. Men jag reser gärna hem imorgon för jag saknar Anne och juninatten i Sverige.

En historia om något som inte borde ha varit möjligt

När det är mycket på G och en dyster känsla infinner sig att ”det här hinner jag aldrig”, då kan det vara bra att tänka på något som fungerade. Mot alla odds.

Här är historien.

Jag kom till Khartoum den 13 mars och fick höra om planer att genomföra en s k Needs Assessment i South Sudan med hjälp av externa experter. En budget på dryga miljonen fanns i bilden och tre månader skulle det nog ta.

Jag undrade om inte en VCA kunde vara ett alternativ. Det betyder Vulnerability and Capacity Assessment  och handlar om att studera utsatthet och förmåga i närsamhället. Det engagerar de frivilliga i lokalföreningarna och ger dem kunskap om behov och möjligheter som bidrar till Röda Korsets planering. Delaktighet är nyckelordet.

Just nu pågår en intensiv, sex dagar lång VCA workshop här i Juba för 30 frivilliga från hela landet. Det borde inte ha varit möjligt! För att starta ett projekt för en halv miljon kronor brukar ta tid. Så jag började med att kolla om det fanns ett ”givarintresse”.  Jodå, Finska Röda Korset klipper till direkt, sedan Svenska RK. Från Norge, Österrike, Schweiz och Nederländerna ställer man upp för de lokalföreningarna där de är verksamma redan, ICRC flyger deltagarna i sitt RED och lät oss anknyta till deras planeringskonferens för att övertyga Branch Directors om det fina i idén. Det blev en fantastisk samverkan i Rörelsen, med andra ord. Jag följde troligen inte alla Federationens regler om hur det ska gå till, men det kanske är OK för en gammal man.

Gabrielle - vilken tillgång!

Den som håller i utbildningsveckan heter Gabrielle Savi. Att jag lyckades få tag i henne är en otrolighet bara det. Jag hade frågat alla tänkbara men först den 11 maj berättade Maki från Japanska RK att Gabrielle Savi nog kunde vara bra. Jag kollade hennes meriter, hittade henne på Skype, vi chattade intensivt om det hela, utväxlade kontraktsförslag och Terms of Reference, såg henne göra om min enkla baseline-hälsa på i byar-VCA till något proffsigare och accepterade omgående att utbildningen centraliserades och ökades från två till sex dagar med fältbesök och till slut – efter det att hon flyttat lite på ett Haiti-uppdrag – fick henne hit två dagar innan extradagen på ICRCs planeringskonferens (som hade flyttats fram två dagar p g a flygproblem!!).

Gabrielle kom på samma flyg från Nairobi som Lena, nyanländ delegat som under ett år framåt ska jobba med – just det - VCA och allt som har med utveckling av lokalföreningarna att göra.  Lena har fått en häftig start på sitt uppdrag och – där hade jag tur igen – hon är en som klarar sånt. På söndag utdelas examensbevis (certificate) till alla, sen blir det lokala planeringsträffar i alla tio staterna. Det blir Lenas elddop, hon ska täcka halva landet under tio dagar från nästa vecka.

Ut till människorna, var finns möjligheterna?

Jo, jag tror det här blir riktigt bra, något för ett och annat mediateam som kommer hit till den 9 juli att titta på. Och en enormt viktig start för ett hundratal nyckelpersoner bland de frivilliga i nya South Sudan Red Cross som kommer att ge dem råg i ryggen och dessutom ange en färdriktning för fortsättningen: Working with the communities, in the communities, for the people.

Fast egentligen borde det inte ha varit möjligt.

The Movement i rörelse - åt fel håll

Röda Korset är en Rörelse. The Movement. Snart 190 länder i en gemensam Federation. Sju grundprinciper som alla skrivit på. Jag skulle kunna hålla på ett bra tag och prata mig varm om denna osannolika frivilligrörelse med bortåt 100 miljoner volunteers från Brunskog till Bujumbura.

Men det finns orosmoln på Rörelsens himmel, det kallas bilateralism. Ingen Rörelsens egen uppfinning, om det kan vara till någon tröst. En snål vind av individualism, egennytta och självhävdelse har också letat sig in i rödakorsvärlden. Det gemensamma bästa, samlade och samordnade ansträngningar duger inte, varje land och varje rödakorsförening för sig, med eget folk, egna pengar och egna projekt. Gå bilateralt!

De flesta regeringar uppmuntrar, för att inte säga kräver detta. En av Röda Korsets principer heter Självständighet, men om den egna regeringen står för nästan hela budgeten, då får man skaffa sig nya riktlinjer och tolka principerna därefter.

I Sudan finns idag åtminstone 14 olika givarföreningar, bilateraler, på plats. Själv jobbar jag för Federationen, vars viktigaste uppgift är att bidra till samordning av alla goda krafter till stöd för den nationella föreningen, som därmed får mesta möjliga resurser till sina insatser för människor i utsatthet. Men det ironiska är att med växande bilateralism blir det mindre pengar till det gemensamma. Vilket gör Federationen så svag, att fler väljer att gå bilateralt. De egna kontoren befolkas med erfarna delegater. Resultat: Federationen får allt svårare att hitta sökande till sina uppdrag, t ex som Country Representative. En negativ spiral.

Den här utvecklingen har pågått i varje fall under de senaste 12 år som jag jobbat för Rörelsen. Det var tydligt redan 1999, när jag kom till Khartoum. Då fanns bara en bilateral, Spanska Röda Korset, Roman och Alfredo, bra killar som gärna delade med sig. Idag har bilateralerna ett eget våningsplan där (som tyskarna byggt).

Federationen borde ha förutsett detta och snabbt definierat om sin roll. Dess samordningsuppgift, som alla stöder, i princip, borde betalas som en del av medlemsavgiften. Den förening som inte låter sig samordnas får hålla sig hemma.

Det finns bilateraler som gör sitt bästa för att ge Federationen stöd i samordningsrollen. Jos (bilden) är en av dem, med gedigen afrikaerfarenhet och många år som federationsdelegat, nu Nederländernas man i Juba. Det går – det måste gå – att förena bilateral närvaro med ett kraftfullt stöd till Federationens övergripande roll, tror Jos.

På kvällen är det avsked (alla dessa avsked i biståndsvärlden!) för Aziz och Shohreh på ICRCs compound. African beat från det egna bandet, etiopisk injera och annat gott, uncle Arthur från hemmaföreningen försäkrar att de båda gjort allt bra, tårdrypande tacktal ”jag kommer att minnas er och South Sudan i hela mitt liv.”

The movement! Värd så mycket mer än en plats att spetta fast den egna flaggan.

Krig är ingen bra lösning

Nu regnar det ganska regelbundet här i Juba. Helt i sin ordning, alla har väntat det. Mest på kvällar och nätter, men landskapet (och vägarna!) ändrar karaktär.

Nu läser och lyssnar jag till rapporter från Abyei, den omstridda lilla platsen mitt i oljebältet. En obegripligt dum attack på en konvoj med soldater från norr tillsammans med UNMIS och sedan en oproportionerlig attack av flyg och stridsvagnar från norra armén: nu har Khartoum intagit Abyei.

Journalister och analytiker är snabba med att hissa varningsflagg. Nu kommer inbördeskriget, som vi anat och befarat.

Det tror inte jag, som är värmlänning och därmed född optimist. Med 40 dagar kvar till separationen, allvarliga incidenter är dessvärre en del av den stora förändringen. Men därifrån till ett nytt inbördeskrig är steget väldigt långt. Alltför mycket står på spel, för båda sidor. Dock, norr och söder har inte full kontroll över alla som har krigiska ambitioner. De är inte få, men jag hoppas de båda ledarna vet hur man marginaliserar bråkmakare.

Nervositeten inför 9 juli märks också på våran gård. Flaggor ska tillverkas, nya medarbetare ska anställas, projekt ska lanseras, gäster ska tas emot. Hade jag varit född på andra sidan Kilsbergen hade jag sagt att det går aldrig.

Och se, regnpölarna har visst torkat upp och solen lyser.

Intercontinental och himlen

Efter 5-6 veckor i Juba och den senaste veckan extra jobbig (missade två söndagar i rad i norska poolen på grund av massor att göra), känns det overkligt att plötsligt checka in på Intercontinental i Nairobi . Kom in på rum 612 vid halv åtta och beställde bums roast rack of lamb ”provencal” med en Tusker Lager och fruktsallad. TVn fungerar. El hela tiden. Snabbt (nåja) internet. Lite himlen över det hela, men det upptäcker jag nu först. Så länge jag är i Juba är det OK, typ.

Det där med himlen förföljde mig även i början. Att hamna i Juba, plötsligt, var som att dö, lite. Missförstå mig rätt: jag hade försvunnit, rätt plötsligt, men var klart ihågkommen. Kunde liksom känna hur sånt vi jobbat med tillsammans där hemma i Forshaga, fortfarande var viktigt för dom som var kvar på jorden…. ”Nu sitter han där på en molntapp och ser vad vi gör här på Mötesplats Kupan” men kommunikationen handlade inte om mystik eller seanser med medier, bara e-post och skype. Men tiden går, och kontakterna bleknar lite. Är det verkligen grönt hemma? Är ALL snön borta? Mycket måste ha hänt sen jag for, svårt att tycka till som i början, kanske bäst att ligga lågt…

Don’t worry, jag lever och mår bra, men fyra veckor till är kanske lagom.

Och priserna  stiger i Juba. Det politiska spelet inför separationen den 9 juli har trappats upp. Inga transporter från norr till söder längre. Ont om mat, priserna stiger förstås. Mohammed Ally, som är affärsman på Konyo-Konyo market, berättar för the Juba Post att hans varor sitter fast vid gränsen (Kosti) sedan två veckor. Ödesdigert för många här, både säljare och köpare. Säkerhetsläget blir inte heller bättre. Minor tvingade flyget till Bentiu att byta landningsbana häromdagen. Och rebeller på jakt efter mat tog livet av 30 i Warrap vid två attacker som också innebar att 3000 kor stals.

Nu ska vi från Juba och Khartoum träffa våra partners (dvs. de rödakorsföreningar i Europa och annorstädes som har pengar och vill stötta Sudan) och berätta vad vi har på G. Går det bra, blir det ännu mer att göra. Går det dåligt, drabbar det utsatta människor i det fattiga Sudan.

Håll tummarna.

Risks and assumptions

Ingen tycks veta hur geten kom hit. Den är som en hund. Men har andra matvanor. Visst, gräs är OK, men den äter också tidningar, manualer och wellpapp. En öppen dörr ser han som en inbjudan (inte mycket fel i det, egentligen) och mer än en gång har jag snällt, ibland hotfullt, sagt att:  UT! Då kastar han en vädjande blick på mig. Om jag håller masken, och kanske tar ett halvt steg framåt, ja då ger han upp.

Ett bra program eller projekt ska ha en log frame. Alla vet kanske inte hur en sådan ser ut. Don't worry.Även proffsen i biståndsbranchen har rätt olika mening om saken. Men där samlar man, i tabellform, kort-kort om mål, indikatorer, hur man bedömer resultat, vilka resurser som krävs och var i allsin dar man ska få tag i dem. Och sen kommer "risks and assumptions". Dvs. när planen är klar och allt verkar stämma, då ska man fundera över vad som i värsta fall kan hända. Eller vad man förutsätter för ett lyckat (hyfsat) resultat.

Det är där geten kommer in.

Vi har 1000 plastdunkar i en container, som ska till Kwajok i Warrab state. För att inte plasten ska smälta samman därinne, lät vi containerdörrarna stå på glänt. Risk: geten går in och äter på kartongerna med dunkar.

Vi har ett tiotal Landcruisers på våran gård. På Federationsvis ska de backas in i sin ficka, en säkerhetsgrej, har det sagts. Assumption: att inte geten, som somnat i närheten, vaknar häftigt och går åt fel håll.

Reddi Restaurant går bra. Antalet gäster ökar. Dusman Mary och Oliver har blivit varma (!) i kläderna. Köket är dock inte särskilt välutrustat med skåp och hyllor, så en del varor står här och där. Spenat, t.ex. Risk: att någon glömmer stänga dörren så att geten tar spenaten.

Det är inte utan att jag känner tacksamhet när jag sliter med mina log frames. Utan denna kunskap skulle geten kunna bli ett stort problem. Nu är han reducerad till en risk.

May 8 is here

Distinguished representatives of the National Society in South Sudan, dear friends!

My name is Gunnar Ström, I am currently representing Federation Secretariat with the National Society in South Sudan. My mission here is above all to support the society in its commitment to form a new National Society, a Red Cross of South Sudan only 60 days from now. It is a challenge, considering the present difficulties facing the South Secretariat and its branches as well as the nation itself. However, Red Cross is a worldwide family and there are many friends to South Sudan who would like to work with you to assist vulnerable people in your country. Together we try hard to develop and renew contacts with partners inside and outside the Red Cross movement.

May 8 is here, a day for our Movement to remember, reflect and look to the future. It all started 152 years ago, with one man who happened to witness ghastly scenes on a battlefield in Italy. 1859, imagine the battlefield of Solferino in Italy, after 15 hours of fierce fighting, wounded and dying soldiers lying unattended. 300,000 soldiers took part in the battle. On the morning of June the 25th, at least 9,000 were gathered in a small village, with no water, no food and almost no health service. Or rather - with no one to help distribute what after all was available. That day, one man happened to witness all this. He said ”Would it not be possible (...) to form relief societies…”

40 years later, more than 100 years ago, that man, Henry Dunant, was awarded the first Nobel Peace Prize as the founder of the Red Cross movement. 

Is 100 years a long time? Yes, of course. What can be achieved within 100 years? Well, one dedicated man can get 100 million followers. One humanitarian idea can transform into a worldwide network of 186 soon 187 National Societies. One act of concern can grow into a power of humanity.

In 1859, Dunant organized aid to the wounded at Solferino. Today, National Societies individually and the International Federation at large contributes to improving the health of vulnerable people through three strategic pillars:

*Advocacy‚ since as much can be achieved through mobilizing people and influencing decision-makers - whether through private face-to-face advocacy or public campaigns - as through delivering services.

*Building capacity‚ to bridge the gap. With a network of volunteers that work inside vulnerable communities, Red Cross/Red Crescent will put knowledge and tools in the hands of the people to overcome the gap between vulnerable individuals and households and the formal health and welfare system. 
 
*Thirdly, Broadening interventions in crises. During natural disasters, drought and floods, National Societies will assume, on a temporary basis, a more comprehensive approach to health care than they do during non-crisis periods. Same with ICRC in times of war and conflict to meet the needs of victims.

Red Cross and Red Crescent Societies will scale up its work in these three areas. And it is all about volunteers.

Volunteer service has been part of virtually every civilization and society. Many of you are also to the fore in providing assistance to the growing numbers of disaster victims worldwide, in many cases despite your own and your families' suffering as a result of such events. It is at such moments of catastrophe that your spirit of self-sacrifice shines brightest. On the occasion of World Red Cross and Red Crescent Day, we wish to express recognition and admiration for your constant, generous commitment.

At the opening of the International Year of Volunteers some years back, the then UN Secretary General had the following well-turned introduction of the volunteer: “Their motivation can be summed up in one word: sharing. They share their time. They share their skills and talents. Above all, they share a human experience. They know that the true measure of success in life is not what we gain but what we give back to our fellow men and women. And they have the courage to believe that what they do will make a real difference.”

I think the UN Secretary General did not say this only to recognize the untiring work by volunteers but also because the need for increased volunteer effort is greater today than ever. You know what is on the agenda: the adverse impact of global problems such as environmental degradation, drug abuse or HIV/AIDS.  And in developing countries the need to focus on humanitarian assistance, promotion of human rights, democracy and peace.

100 years, a long time. But 100 years is also shockingly short for man to learn and to change. Looking around the world today, many major wars and conflicts are ongoing; millions of people are forced to live a refugee or an IDP life. They didn’t leave their homes voluntarily. They didn’t give up their peaceful lives to look for something better. They left to survive. They left to get protection, food and shelter. When you see the misery and the needs of these people and when you listen to the often fruitless want for peace, you think: 100 years in not long enough.

100 years ago. The world of today. And then, 100 years from now. What kind of world is there 100 years from now? What kind of South Sudan would we like to see? None of us will be around to find out, but what we do today, the direction we choose, also as individuals will have influence and significance.

In times of dejection, when I tend to loose hope, I try to look at those who carry the candles, to think of those who give to others of what they have and what they can. I assure you, the voluntary work by thousands and thousands of unselfish men and women, young and old, in the Red Cross movement, helps me to overcome moments of disillusionment

Dear volunteers, you form a part of what South Sudan will be like, 100 years from now. Your dreams, your visions, the candles that you carry and above all your deeds of today will send an important message to the next generation.

Please dear volunteers of the Red Cross in South Sudan, keep it up and try harder - for a brighter future for all of us.

Thank you.

Reddi restaurant – for one and for alls

Dusman Mary jobbade på KK vaktbolag här hos oss, men tyckte inte det var hennes grej, riktigt. Så när jag började kolla om det fanns intresse för en lunchrestaurang på vår compound, då anmälde hon sig. Dusman Mary insåg dock att hon inte skulle klara det själv så hon värvade Oliver: ”vi delar på lönen”.  Två veckor senare öppnade Reddi restaurant. Två rätter varje dag, standard för 5 pounds, special för 15, fruktsallad 5. Köp ett häfte med tio luncher och du får en flaska vatten utan extra kostnad. Lönen är blygsam, men vi kör vinstdelning.

Och Reddi fick omgående godkänt! 10-12 gäster varje dag. Alla är vinnare: Dusman Mary och Oliver (som var arbetslös) har startat eget, vi slipper åka långa vägar för att äta lunch, det blir billigare för alla och vi får en pratstund i vår egen personalmatsal. Idag Chicken wings med ships…

På eftermiddagen hörs vacker sång från meeting hall. Övning inför söndagen: 8 maj är Internationella rödakorsdagen, då föddes grundaren Henry Dunant, som nu blickar ner på sina efterföljare i Juba. Det ska stor samling av frivilliga här hos oss, tal och ”coloured water” dvs. 7up och Pepsi. Inga väldiga arrangemang på stan, eftersom ett identitetsbyte är förestående. Svårt att vifta med halvmåneloggan när det snart är dags för byte av namn och symbol.

Valborg är inte här

Kvart över sju hör vi hur det knastrar och brinner hos grannen, ADRA, på andra sidan muren, men inga vårsånger.

Jos och jag åker till paradiset och hämtar pizzor till oss och Andreas. Tur och retur på 20 minuter.

Sen kan jag inte hålla mig längre. Jag tänder vårelden och försöker minnas de vårtal jag åstadkommit. Men brasan, tre pizzakartonger,varar inte länge.

Valborg är inte här :-(

På kyrkbacken

Det är påsk. Jag frågar några av mina afrikanska vänner om de ska gå i kyrkan och de svarar ja, lite förvånat, vilken onödig fråga. Alla går. Utom David, som målar om två rum på kontoret, bara jobb verkar vara en självklar ursäkt.

Någon dristar sig att fråga vilken kyrka jag tillhör. Jag brukade säga som det är: ingen, men det skapar bara förvirring, undran och beklagande. Så jag undviker det genom att mumla om mina föräldrar som var baptister. Det går hem.

Här i södra Sudan är det annars katoliker, anglikaner och presbyterianer som dominerar, men vi har adventister till grannar och det finns minst en pingstkyrka. South Sudan är dock inte bara Juba. Och alla är inte kristna, som vi menar. Animister för vilka naturen är besjälad (typ svenskar på vårbete?) och de som bekänner sig till ”förfädernas inhemska trosuppfattningar”. Det skiljer sig mellan olika folkgrupper, dinka, shilluk, nuer.

Mannen i den här hyddan hör nog till sin egen tro, han är andedoktor och kan ”hjälpa till med många olika problem”, bland annat ”bad luck and skin problems”. Han har även mobiltelefon, om det är bråttom.

Men jag drog till All Saints Cathedral, den anglikanska kyrkan. ”Det börjar elva, men kom i tid” sa Cesarina. Så jag var på plats halv elva. Kyrkan var då helt fullsatt och över tusen lyssnade via högtalare utanför. Jag hittade en ståplats i skuggan. Efter en kvart vidtog nattvard. Prästerskapet hade ordnat flera stationer och flera team banade väg i folkmassan, snabbt och effektivt gick det.

Kvart över elva blev det oro i ledet. Min ståplatsgranne förklarade att detta var slutet på den arabiska högmässan (dessförinnan hade man avverkat en på lokalspråk), och nu var det alltså vår tur, den engelska varianten. Tusen ut och tusen in, men ingen trängsel (well…), mycket vänligt och artigt.

Prästen, som lustigt nog hette Frezer (Yugu), sade först Alleluja, Jesus Christ is arisen, och när vi i Afrika är glada, sa Frezer, då är det tre saker som gäller: skratta, sjunga och dansa. Alla skrattade, sen sjöng vi att Satan har förlorat men dansa var det inte tal om, möjligen utanför.

På väg hem stannade jag vid St Josephs, som är den katolska kyrkan. Det var utsålt! Flera tusen utanför. Kvinnorna i läckra klänningar, några killar med slips och kavaj, barnen sååå söta. Och körsången snäppet bättre än All Saints.

Jag hoppade lunchen och drog istället till norska badet. Det är mycket nu.

En annorlunda påskafton

Tuppen gol vid halvsju, när ljuset kom. Så långt var morgonen som vanligt. Men redan utsikten från gästhusets ”vardagsrum” ändrade allt. Två trailers med vardera två containers på gräsmattan. Och lite längre bort, fyra trailers till. De skulle ha kommit i tisdags, men…

Fram till Nimules gränskontroll gick det mesta som det skulle. Men sedan började väntan. Och diskussioner om ”avgifter”. Jaså, ni ska inte betala? OK, då får ni vänta medan vi ”kontrollerar”. P-avgift 20 dollar per dygn. Och det finns gott om parkeringsplatser.

Så efter några mil, poliskontroll. Och sedan en till. På torsdag kväll framme vid Juba bridge. Tull igen, men stängt för dagen. Förra gången Eastern Equatoria state, nu Central Equatoria. Varje delstat kör sin tull. Värmland kanske skulle ha en tull vid Kilsbergen och en mellan Säffle och Åmål.

Men trots att det är Långfredag så kommer våra trailers igenom. Nu är det bara några kilometer kvar. Men inte mindre än sex checkpoints hinner det bli. Tolv chaufförer i 30-årsåldern skakar på huvudet. Nog finns det ”avgifter” i Kenya, men det är inget jämfört med här. Jag tänker att det är bra att vi handlat upp till fasta priser.

Vår ”Plan A” bygger på att porten till vår compound är stor nog för bilarna. ”Plan B” betyder omlastning utanför till mindre bil och flytt av kran, ny avlastning… Plan A gick igenom och där sparade vi runt 2000 dollar. Killarna är duktiga chaufförer, utnyttjar varje centimeter mellan murar och lyktstolpar. De elva som inte försöker backa in, viftar med händerna och skriker goda råd. Samtidigt, men lite olika råd.

Peter rattar kranbilen. Den är stor, men det är Peter också. En kille att se upp till.

Jag byter skjorta igen, tackar alla för ett gott jobb. Jaså, inte faktura. Kontant? Men vår kassör är i Yei på påsklov och bara han har nyckel till kassaskåpet. OK, snabba lån från goda vänner plus mina sista dollar och Peters ärrade ansikte tinar äntligen upp igen.

När dammet lagt sig och det blivit tyst på gården är klockan nästan sex. Jag kommer på att jag har ett ägg i kylen. Plus en bit gorgonzola som jag köpt för dyra pengar. Det får bli årets påskbuffé.

Hur ska det gå?

Inte mer än drygt 80 dagar kvar till självständighet för South Sudan. Den jublande stämningen från januari märks inte längre. Då visade folkomröstningen att så gott som alla ville se separation. Äntligen blir vi fria! Nu närmar sig allvaret. Och alltför mycket pekar åt fel håll. 800 döda på tre månader, tusentals skadade. Det lär finnas hela sju utbrytargrupper som utmanar regeringen, en av dessa skapar stora problem i nordöstra delen, nära Malakal. Strömmen av återvändare ökar. På fem år, sedan fredsöverenskommelsen 2005, har 2,5 miljoner återvänt. Kanske kommer 500.000 till i år, men hur? Alla på en gång, till ett och samma område? Då blir det stora problem. Mina vänner från South Sudan som bor kvar i norr (där de för övrigt bott och arbetat nästan hela sitt liv) vet ännu inte om de ens får eller kan vara kvar efter 9 juli. Får de ha dubbla medborgarskap? Kommer det att krävas arbetstillstånd? Och hur blir det med sharialagarna? Hur ska det gå? Hur ska allt hinnas med? Förhandlingar pågår, men inga resultat hörs av. En ny stat ska uppstå. Inte första gången det sker i vår tid, men läget här är komplext. Utöver oenighet mellan nord och syd kommer de interna problemen. Och sedan det växande antalet människor i total utsatthet: de har nog svårt att känna verklig entusiasm för det nya South Sudan.

Behöver ledningen här rådgivare, frågade jag en amerikan som jobbat med folkomröstningen. Problemet, menade han, är nog snarare att det finns för många rådgivare. Vi som är här för att stötta i alla tänkbara sammanhang, är åtskilliga. Över 100 hjälporganisationer! FN – United Nation Mission in Sudan, UNMIS, har sin bas nära flygfältet, en enorm yta, över hela landet har FN mer än 10.000 man i uniform. Området här i Juba är f ö öppet för oss som vill jogga eller ta en power-walk utan andra åskådare än dem som har samma behov. Hela slingan är visst 5 km, ska kolla vid tillfälle…

John Garang, SPLA-ledaren som omkom i en flygolycka 2005, hade kanske behövts nu, för att hålla ihop gänget. Nu finns bara hans namn på många håll i Juba: John Garang International School är granne med oss.

För oss som jobbar i Juba gäller utegångsförbud mellan 01 och 06, inga promenader när det är mörkt ute och inga bilturer ensam. Runt om i landet är säkerhetsbestämmelserna hårdare. Jag får rapporter via mail varje dag om alla incidenter som rapporterats, vilka vägar som måste undvikas (kategori 4) och vilka som helst inte ska användas (kategori 3). Lägg till det alla andra problem som en följd av brister i infrastruktur eller som hör till säsongen: när jag skriver detta vräker regnet ner med en intensitet som jag aldrig upplevt utanför Afrika. Vägen Juba-Malakal är inte bara tveksam ur säkerhetssynpunkt, den är ändå sällan farbar under regnperioden.

Red Cross of South Sudan, så ska den nya föreningen heta, fast namnet får inte användas än. Sudanese Red Crescent ska det heta, men det fungerar inte heller så bra längre. Så det blir ofta NS (National Society) eller RC. Till en del är problemen hos NS en spegelbild av regeringens: Ovana vid att själv ta beslut, oklarhet om vem som gör vad efter självständigheten. Och kanske för många rådgivare…

Generalisten

Ibland, rätt ofta faktiskt, har jag nytta av min folkskollärarutbildning för snart 50 år sedan. En sådan yrkesman kan nämligen ingenting om precis allting. Kunna spela Din Klara Sol på tramporgel, hantera en rubank och visa elegant hur man nyttjar gymnastiksalens plintar. Numera kallas det att vara generalist.

En mig mycket närstående frågade för ett tag sedan, men vad GÖR du egentligen där nere i Juba? Head of IFRC Sub Office säger ju inte mycket. Kanske klarnar uppdraget med följande noteringar från veckan som gått.

Jurist. Smärre upphandlingar av varor och tjänster ska föregås av anbud och dokumenteras i avtal. En ny rödakorsförening är i vardande. Nu ska alla överenskommelser steg för steg undertecknas här nere, inte i Khartoum. Har jag synpunkter på Liabilities och Miscellaneous?

Ekonom. En ny plan ska vara klar om några veckor och täcka andra halvåret. Vi behöver en budget för kontoret utöver olika program. Pågående verksamhet – inga problem. Men nya? En tvådagars utbildning i VCA för 40 deltagare från tre stater, vad kostar det med resor, uppehälle och kursmaterial?

Logistiker. En flotta av trailers är på väg från Kenya. Händelsevis har ansvarig delegat hunnit avsluta sitt kontrakt, eftersom det hela olyckligtvis har blivit försenat. Transportplanering - konvoj eller enskilt? Tullpappren är klara, men om antalet containers inte stämmer exakt?

Byggare. Fundament för containers måste byggas, eftersom de ska bli lagerhallar för en tid framåt. Hur många wheel-barrows sand går det på en trip? Kan vi pruta på arbetskostnaden, 600 SDG per container?

Affärsman. Föreningen hyr ut rum till oss som är här tillfälligt. Vi får också hyra kontor. Intäkterna ska räcka till elräkning, bränsle till generator, vakter, städning, reparation och underhåll. Vi behöver en affärsplan, marknadsföringsinsatser och standardkontrakt (se ovan under jurist).

Personalare. Vi har tre lokalanställda och väntar två, kanske tre delegater. Alla som jobbat i branschen vet att ett bra samarbete på jobbet i mycket handlar om relationer och atmosfär. Samt att saker fungerar, det må vara internet på kontoret eller vatten i duschen.

Ambassadör. Receptionist. Socialarbetare. Administratör. Driver (jag har en alldeles ny Landcruiser, se bild, varningsblinkers i korsning betyder jag kör rakt fram…. )

Välsignade folkskoleseminarium på Hööksgatan i Karlstad som inpräntade : tro inte att något är någon annans jobb. Du måste vara beredd att göra allting. Fast du inte vet någonting.

En dag i mitt liv

Alla dessa dagar, tyckte Kjell Olof Feldt. Vet inte om han också strävade efter att skapa rutiner för sina dagar, kanske inte så enkelt om man är finansminister. De första veckorna av mitt uppdrag har inte gett någon större chans att skapa dagliga rutiner: först en kortis i Khartoum, sen workshop i två dagar här i Juba, sen tre nätter i Nairobi. Nu har jag fått en första chans att ruta in tillvaron.

Morgonen är bra. BBC Network Africa. Det finns varmt vatten i duschen. Svalt ute, frukost med youghurt och flingor, te och smörgås med ädelost i tub (sista tuben nu, tyvärr). Sen de åttio metrarna till kontoret. Öppnar fönster och sätter på takfläkten. Kollar mail. Hälften kunde vara nog, särskilt som internet är segt och måttligt samarbetsvilligt.

Lunch förekommer ibland, men vatten är också mättande, upptäcker jag. Efter 15 har värmen stigit rejält i rummet och det passar bra att ta en tur ut i friska luften. Det finns ett informellt sammanträdesrum under största trädet på vår compound. Efter jobbet har det visat sig välkommet att kunna sträcka ut sig under moskitnätet en liten stund. Ibland somnar jag, då kan det hinna mörkna. Sen är det dags att fundera på middagen.

Här finns än så länge bara en dyrbar rutin, som innebär bil till Paradise, Spices and Herbs, Da Vinci vid Nilen (bilden ovan), thairestaurangen eller kinesdito. Det brukar bli Pieter, Andreas (på bild nedan)och jag. Jos har resurser att laga mat själv, Anne och Ute är på annan ort.

Vårt eget kök är dåligt rustat, här måste det bli en ändring. Kvällen går alltså åt till middagsarrangemang innan det är dags att krypa under nätet igen, denna gång med pannlampa för att läsa Storm över Frankrike innan jag somnar. Takfläkten susar försiktigt men sövande och ser till att plus 30 i sovrummet är OK. En dag i mitt liv, men alldeles för få rutiner.

Två dagar i Nairobi

Jo, det stämmer, Federationens kontor är ett ställe med resurser. Grace till exempel, som jobbar med logistik. Det har hon gjort i 15 år, senast hos Coca-Cola. Nu ska hon med Charles’ stöd packa 12 containers med utrustning och material för familjer som saknar allt. Bara vi i Juba får alla papper stämplade av det departement som bestämmer. Sen ska allt ut till särskilt utsatta delar av södra Sudan, områden som gränsar mot norra Sudan.


Federationens kontor ser väl trevligt ut, särskilt om den som betraktar trädgården inte har sett blommor och gröna träd på några månader…

Dagen avslutades med middag hos Marianne och Staffan som fått en formidabel snits på ett spännande hus mitt i Nairobi. Där finns dels ett gästrum, dels en gästvåning. Med badrum och allt. Bra att veta, ifall någon har vägarna förbi!


Imorgon är det avresa från hotellet kvart över fem. Bäst att packa och släcka ner.

Och hur är vädret?

På Jomo Kenyatta International Airport möter Albert, chaufför på Federationens kontor i Nairobi. Jag fick min väska direkt, visum klart för 25 dollar på någon minut, Karibu Kenya. Albert rattar en ganska ny Prado. Vi drar iväg mot stan.

Jag har fått för mig att svenskar är besatta av väderinformationer, medan alla andra i världen dels vet vilket väder som väntas dels gör måttligt väsen av det. Men Albert vill veta. Hur är vädret i Juba? Har det börjat regna än? Jaså, det regnade även på dagen igår? Blev det lite svalare kanske? Jo, och hur är det här, det känns svalt (+28)? Visst, det har inte regnat idag, låt mig se igår, nej, jag tror inte vi fick något, men…

Vi kryssar in mot centrum, tre filer, men köerna är ut från stan. Plötsligt kommer bilar i vårt yttre körfält, med ljusen påslagna (det gäller annars inte här). Albert skakar på huvudet. På andra sidan har ett fjärde körfält bildats i mittremsan. Snart är vi själva fast i kön. Alla byter hela tiden fil, till den som rör sig. Vilket givetvis gör att den stannar också. Men då rör sig den vi nyss lämnade…

Luften blir tjock och illaluktande när vi är inne i centrum. Vi sitter fast i kön. Kanske lika bra det, tänker jag när jag läser säkerhetsanvisningarna under ”while in public”: there is an increase of conman (bondfångare) on the streets, they are normally very polite and well dressed and might ask you to change money, split a bill, offer services, claiming they are plainclothes police officers or NGO workers and want information. Där ligger jag I riskzonen. Man vill ju gärna hjälpa till.

Federationen har ganska nyss organiserat om. Igen. Förut fanns tre s k zoner i Afrika – Harare, Nairobi, Dakar - nu bara en, i Johannesburg. Kvar i Nairobi finns ett Regional Representation Office for East Africa. Vi som jobbar i södra Sudan kan räkna med stöd och service härifrån, men det är Johannesburg som bestämmer. Har jag fattat fel, ska jag rätta till det när jag fått min briefing imorgon och på torsdag. Kanske.

På plats i Sudan. Igen.

Orsaken är kristallklar för sudaneserna: du har druckit av Nilens vatt

en, därför kommer du tillbaka. Mycket är sig likt, fyra år efter förra gången. Platser, vänner, värmen.

Men mer är inte som det var. Allt ser man inte direkt, särskilt inte om man sitter i möten och håller sig till Khartoum eller Juba. Ett exempel: mer än 180.000 människor har återvänt till södra Sudan under de senaste tre månaderna. De flesta finns i de delar av södra Sudan som ligger närmast gränsen mot norr plus i Juba. Folkomröstningen – då 98.83 % röstade för ett delat Sudan – blir jag påmind av i en av rondellerna i stan där en elektronisk tavla meddelar att det återstår 0 dagar, 0 timmar och 0 minuter till omröstningen. Kanske dags att börja räkna ner till den 9 juli då South Sudan blir eget land. Om man lyckas lösa alla problem som står i kö: gränsfrågor, olja och vatten, statsskuld, medborgarskap och mycket annat.

Efter några dagars introduktion i Khartoum, en workshop här i Juba och ytterligare en introduktion i Nairobi i slutet av nästa vecka, är det dags att ta itu på allvar med uppdraget att ge stöd till den nya rödakorsförening som ska köra igång den 9 juli. Ja, lite jobb typ barnmorska föreslog någon. Arthur Poole, som leder South Secretariat, tyckte det lät bra, men menade att det är ovanligt att någon är havande i tjugo år, för så länge har vi väntat på detta, sa Arthur.

Passade på att fylla år också häromdagen. Jag bjöd på skumpa, se bilden, och var beredd på ett strömavbrott (!) något som dessvärre hör till ordningen här.