Bye Salone and good luck

Solen ha just lämnat min balkong och det mörknar snabbt denna sista kväll i Freetown. Om ett dygn väntar jag på Brussels Airlines flight därute på Lungi airport. Har redan köpte biljett till svävaren för 50 USD. Check in 1300, avgång 1400, det betyder säkert fyra timmar på flygplatsen...

Nu är jobbet slut. Kommer jag tillbaka hit? Vet inte. Kommer jag att träffa gänget som håller Sierra Leones Röda Kors uppe, någon gång i framtiden? Vet inte. Emmanuel då, vi har ju jobbat ihop av till i tre år. Vet inte. Det enda jag vet är att varje gång jag trott att detta är sista gången, så har det visat sig vara fel. Röda Korsets underbara värld!

Här ett exempel: George. Engelsman, i min ålder, drygt. Från början radioman för BBC i Liberia, för mycket länge sen. I Röda Korset träffade jag honom när han var chef för Federationen i Somalia. Sen dök han upp i Abidjan några år senare, nu chef för kontoret i Lagos, Nigeria. ”Jag lägger av nu, hem till England” sa han. För ett par dar sedan dök han upp här. Va? Sa jag. Visste du inte sa han. Har varit här i tre år nu, undervisar blivande radiojournalister på universitet. Men nu ska jag hem. 50 år i Afrika får räcka. Fan trot.

George visste att det finns 52 FM-stationer här. Och 72 dagstidningar, alla utgivna i Freetown, ingen med upplaga över 1000 ex. Låg kvalitet, en säljande jätterubrik på ettan, Manchester U eller Arsenal på sista, däremellan lediga tjänster inom FN och andra organisationer, en oändligt lång kolumn (=blogtext) och kanske en predikan av någon svavelosande pastor, antagligen från Nigeria. George skulle gärna lite diversifiering, lite olika inriktningar, bättre journalistisk kvalitet. Det kanske kommer. Än så länge är ju läskunnigheten låg och få har råd att köpa ett lösnummer (kostar typ 3 kronor).

*

Får man skriva vad man vill? Om korruption till exempel. Jodå, men det finns ingen tryckfrihetsförordning att åberopa. Men regeringen är ju också mån om att få folk att ”ändra attityd” – en kampanj som pågått en tid med stora affischer på stan. Men George är skeptisk. Kampanjen går nog över huvudet på de flesta. Och när sedan ministrar ertappas med att inte alls ha ändrat sin attityd, då finns inte mycket kvar av kampanjens trovärdighet. Bittra kommentarer av en gammal luttrad man? Eller insikten hos en som hängt med längre än de flesta i den afrikanska verkligheten?

Jag läser en av de 72 tidningarna, Premier News, nr 333, slutklämmen i ett långt brev från Theo Nicol, på väg hem från en konferens i London.

”Vårt land behöver inte givare. Vårt land behöver människor med visioner, med förmåga att se utmaningarna i ansiktet och ta itu med dem. Men tyvärr, det är inte vad vår president och hans folk klarar. Väntade britterna på givare innan de fick landet dit det nu är? Nej. De röstade fram personer som Winston Churchill som visste att efter ett krig så måste ett land ta sig samman och se till att komma tillbaka. Detta är president Koromas största utmaning. Hur han ska kunna övertyga folk att ändra attityd, inte genom att önska det eller säga till dem att göra det utan genom att själv vara ett föredöme. Det är vad britternas stora ledare gjorde. Det, mina vänner, är vad vi måste göra för att vi ska kunna ta oss ut ur träsket (out of the woods) och nå dit där vi borde vara.”

Bye, Salone, and good luck.

Nästa spännande land, om några veckor: Norge!

*

Om att aldrig bli färdig

Så här dags, i slutet av uppdraget, tänker jag med visst avund på målare Jansson hemmavid. Han tapetserade matsalen på Floragatan just innan jag drog hit ner. En dag, vid halv tolv, var han färdig. Han packade ihop sina verktyg, sa hej då och försvann. Matsalen var som ny. Färdig.


Min sista hela dag här, måndag, visar sig vara en muslimsk helgdag. Lite osäkert först, men snart bekräftat. På måndag är det ledigt. Det spelar ingen roll, jag hade inte fått målare Janssons känsla av att vara färdig i alla fall. Hoppas dock få utlovat bidrag till en assessment report, vi kanske kan få till en komplett logframe till föreningsutvecklingsprogrammet, men så har vi de nio arbetsplanerna som vi börjat diskutera, uppläggning av budget för dessa, utformning av den interna delen av hemsidan, den sega frågan om grundläggande avtal med partners…


Det finns en viktig skillnad mellan Jansson och mig. Han ser vad som ska göras och han gör det. Jag ser och kommer överens med mina rödakorsvänner vad de – eller vi tillsammans – ska göra. Vi är inte alltid så effektiva. Om Jansson inte hänger tapetvåden inom x minuter, är det för sent. Vårt möte igår kl 14 började kl 15, veckans sista dag krävde att några måste fixa saker (strax tillbaka Gunnar), alla har två telefoner (Nokia ringsignal till allt elände) och dörren gnäller. Men vi kom en bit framåt, det är inget fel på viljan.


Jag lämnar Jansson och tänker på morfar Edvin istället. Han jobbade skift på blekeriet i Mölnbacka-Trysils pappersmassefabrik. Han visste vad han skulle göra, och han gjorde (är jag säker på) ett bra jobb. Men när passet var slut, var jobbet lika lite färdigt som när han kom. Hans kompis löste av, maskinerna fortsatte att larma och behovet av massa till pappsalen lika omättligt. Att vara Technical Advisor i Röda Korset är ett skiftarbete.


Har jag inte berättat om vägen mellan kontoret och hotellet? Aldrig densamma, alltid mycket att se – och undra över.






I den här delen av Freetown ska ingen bo, eftersom den är översvämningshotad, ligger på havsnivå. Röda Korset kör ett projekt här, katastrofberedskap.
Och här, en bild för Soraya: hos frisören. Som också säljer begagnade kläder.



Till sist: lyssnar varje morgon på BBC Network Africa. Dagens ordspråk, typiskt Afrika, har inget med dagens blogg att göra: The one who sells egg in the market should not start a fight.
*

Givare, mottagare och partners

Jag har inte skrivit mycket om hur det egentligen gick på Partnership Meeting. Evenemanget samlade representanter från Canada, Finland, Nederländerna, Spanien, Storbritannien och Sverige plus från ICRC i Conacry och Federationen i Lago. Och dubbelt så många från egna Röda Korsets förtroendevalda och personal. På det obligatoriska fotot är alla med…



Jo det gick bra, vi höll programmet (det var mitt jobb, att vara moderator och se till att alla fick prata men inom ramen för den tid vi hade) och vi behövde inte sopa något under mattan. Diskussionen var tämligen rättfram och även om ett par deltagare tog mesta tiden, så deltog alla i diskussionerna.

Men, en del är dock lite svårsmält, och det handlar om relationen givare-mottagare. Alla säger förvisso att vi är partners, likvärdiga men med olika roller. Men diskussionen ger ofta annat besked. Bakom en brittisk eller kanadensisk partner ser jag skuggan av deras regeringar eller deras ”SIDA”, som ställer så bestämda krav att möjligheten att själva utforma sina program är kraftigt beskuren. Själv identifierar jag mig med föreningen här, jag är ingen partner med pengar till olika program. Och som sådan känner jag ibland en ilska – som jag givetvis undertrycker. Säg inte att ni kommit hit för att lyssna, om ni egentligen kommit för att tala om vad som gäller. Eller åtminstone: låt inte som om ni tycker som byråkraterna där hemma. Säg hellre att regelverket är ett gissel men att vi jobbar på att få det bättre!


Förlåt, ni gör säkert allt tänkbart för att Sierra Leones Röda Kors ska kunna göra bra ifrån sig runt om i landet. Och tack för hjälpen före och under mötet och välkomna tillbaka!



Avslutningsmiddagen blev kul, frivilliga teateramatörer (drama group) visade prov på sin repertoar, bland annat om kondomanvändning som inte lämnade någon tvekan om hur en kondom ska appliceras, några från kontoret drog roliga historier och häftiga skjortor överlämnades – på bilden är jag tillsammans med Eric från Hornsgatan. Sen dansades det till sena natten och alla kände sig som jämlika partners.

Rapport från Lumley Beach

*

Stranden är väl 6-7 km lång. Jag har en dryg km att gå innan jag når the beach. Det tog 1 tim 20 minuter från hotellet till andra änden av stranden. Faktiskt. Fast jag såg målet hela tiden.

Inte så många fotbollsmatcher denna lördag. En annorlunda fight dock. Alla spelare saknade ett ben. Utom målvakterna som istället saknade en arm. Kryckorna fick inte användas för att slå bollen. Planen var en gräs/grusremsa mellan vägen och stranden. Precisionen i passningarna var väl inte den bästa, men förmågan att flyga fram på planen och hitta luckor…

Det började bli ebb under promenaden. Bra tillfälle till nätfiske. Man behöver en båt som lägger nät i en halvcirkel, 100 meter ut, tre bojar markerar mitt och ändar. Sen paddlas båten in med två linor som är fästa i respektive nätända. 2 gånger 5 killar har jobbet att dra in nätet, de står ett par hundra meter från varandra på stranden. När ebben sätter in är det dags att dra in nätet. Jobbigt! Jag ser en mås tjuvvittja nätet är det kommer på grundare vatten. Hela proceduren tar några timmar och fångsten blir rätt blygsam.

*

På returen slog jag mig i lag med några gubbar från Libanon (tror jag) för att få bevakning av min Kånken medan jag svalkade mig i bränningarna. Kallt? Ja, även +27 känns lite svalt efter två timmar i solen. Men jag tuffade till mig och dök under första bästa jättevåg. Sen en Carlsberg och strax kommer säljarna. Jordnötter, OK. DVD? OK, 50 kronor for 16 filmer inklusive Slumdog Millionaire.

Sista halvtimman fick handduken fungera som mössa, hade glömt ta med min Red Cross cap och det verkar som om min väldiga kalufs tunnat ur en del. Minns att Soraya (min frisör) sagt något om detta…

Idag söndag håller jag mig därför inne. Det passar bra för imorgon drar vi igång med eftersläckning och framtidsplanering. Skönt med ett par dagar alldeles själv, de första på länge.

*

Mina marior

Det finns många marior, sen tidernas begynnelse. Få har begåvats med lika mycket fin musik och häftiga låtar. Själv har jag två marior, Sita och Rajika. Ju mer mitt hår ljusnar och ju längre bort från dem jag är, desto mer betyder de.
*

*
Den här bilden är inte alldeles färsk - från mars 2002...


Nu tänkte jag ta fram en av mina specialiteter, brass bands, för att fira dem på deras namnsdag. Kolla!
*



*
Det var förra helgen när hela stan blockerades av skolband och alla elever i high schools. Det händer en gång om året och betittas av alla som inte själva är med i tåget. Till exempel av tjejen som säljer ägg, se själv!


Idag, lördag. Återhämtning. Partnership Meeting är över. Lite tidigt att summera resultatet. Vi ska ses på måndag för en utvärdering och lista vad som nu ska göras som ett resultat av idéer och synpunkter. Jag ser inga sysselsättningsproblem för min del under de tio dagar som återstår här i Freetown.


Än så länge skyms solen av slöjmoln utanför mitt fönster, men det brukar ge med sig. Då traskar jag ner till Lumley Beach.

Språkfråga

*

Någon undrar om man pratar engelska i Sierra Leone.

Det går bra med engelska i Freetown. Men egentligen är det krio som gäller. Kolla den den här bilden, som ett smakprov på krio som skriftspråk. Clean blir klin, bra, men varför inte lite istället för light? Vet inte, ska fråga nån.

Good governance? Återkommer om det, plus om Attitudes, ett annat intressant begrepp i dagens debatt.

Men nu är det Partnership Meeting som gäller. Pampigt öppnande om en dryg timme.

Tur med vädret, iallafall

De flesta afrikaner ler överseende när de hör det där om tur med vädret. Här är det antingen sol eller också regnar det. Och man vet när. Bröllop kan planeras till en bestämd dag månader i förväg och man vet nästan exakt hur vädret då kommer att vara.

Just nu är det sol här. Och vad gör jag då under helgen? Jo, sitter i Röda Korsets sammanträdesrum som är litet, fönsterlöst och tämligen bullrigt (liten apparat på väggen som håller temperaturen under 30+ plus en generator just utanför som ser till att vi har ljus). Lite helgtid på jobbet var att vänta, eftersom Partnership Meeting är bara några dagar bort. Men två hela dagar? Förklaringen är intressant. En av mötesdeltagarna har anlänt och kan meddela att det finns pengar för sånt som vanligen är svårt att finansiera. Men. Då krävs ett annat (läs bättre och givaranpassat) programdokument. Så det är vad vi jobbar på.
*



Jo, det är Sierra Leones Röda Kors som ska bestämma vad de vill göra och hur, det säjer alla. Men i praktiken är det inte riktigt så. Gör så här, men kom ihåg att det är ert beslut!

Det finns i princip två vägar att gå. Antingen accepterar du den kapacitet som finns och försöker steg för steg göra den bättre. Eller också kollar du in vad givaren vill ha och försöker leverera. Den första vägen tar tid och kan, till en början, mycket väl innebära missade pengar. Den andra vägen är en riskabel genväg, ett bräckligt bygge på lösan sand.

Givetvis är vi alla anhängare av den första vägen. Även den givarrepresentant som nu håller oss igång under helgen. Men vi behöver pengarna, för vi vet hur människor har det i världens fattigaste land. Därför kryper vi in i sammanträdesrummet igen, denna soliga söndag. Vi håller dock fast vid vår linje. I princip.