Uppvaktning i Haag och Madrid

Det snöade på fredagsmorgonen på väg till köpenhamnsflyget, det regnade i Amsterdam men här i Madrid skiner solen, fast plus 8 är som minus 8 hemma. Emmanuel (bilden) är välklädd framför rabatten av svårt lidande penséer.

Jag är på väg till Afrika, men Emmanuel, som alltså är generalsekretare i Sierra Leones Röda Kors kom till Amsterdam och mötte mig. Avsikten är denna: Nederländernas och Spaniens Röda Kors är viktiga partners och ingen av dem hade möjlighet att komma till Stockholm i december. Det här är Sierra Leones sätt att tala om hur viktiga dom är. Vi lägger ut texten, pekar på nya grepp i samarbetet och talar om vad som åstadkommits redan.

Och holländarna ställde upp! Det planeras HIV-AIDS insatser inom hälsoprogrammet och vi har goda möjligheter att få NLRCS med i en av de planerade allianserna. Vi avslutade med middag på kvällen, generalsekreterare Cees var värd och bekände att han längtar tillbaka till Sierra Leone.

Annars var det (inte oväntat) några intensiva dagar hemma före avresan med kulmen i kretsstämman i vår rödakorskrets på torsdagskvällen. Integrationsprojektet med Aakash som heltidsanställd projektadministratör, Höstsol, projektet på Lintjärn med Britt som frivilligledare, planer på träffar för anhöriga, diverse kontakter för att se till att allt fungerar enligt reglerna när det gäller våra anställda med mera med mera. Ganska precis ett år efter det att Mötesplats Kupan öppnades hade vi vårt årsmöte. Den nya styrelsen består av 12 personer varav fem män, två utlandsfödda, en född 1991 och ingen äldre än ordföranden… Bra gäng – på bilden alla utom Maria och Gert som inte kunde komma till stämman, fr v Philip, Aakash, Gunnar, Ida, Gun. Soraya, Christer, Kristina, Dolly och Lena.



Men nu flyttar jag fokus från hemmajobb till samarbetet med Emmanuel och hans SLRCS. Kallt regn när vi tog tåget till Schiphol på lördag förmiddag, checkade in 5 minuter innan Iberia stängde, stod en halvtimme i security kö och steg ombord sist av alla. Perfekt planering, ingen tid att handla tulpaner (det fanns massor) eller något annat för den delen.

Madrid mötte med sol och vind, men kallt, även på hotellrummet. Vi tog oss dit med hjälp av buss 204 plus T-bana men värmdes av Zlatans första mål mot Lecce på TV. Imorgon spelar Real Madrid en bit härifrån, men vi ska jobba.

Lunch vid 16-tiden (vi måste ju komma in i spanska måltidsvanor), det blev Pollo Flor de Calabaza och en varsin mexikansk Pacifico öl på La Panza es Primero, ett kvarter från hotellet.

Nu är klockan halv åtta så det börjar bli dags för middag. Snart.

*

Dags att resa hem

Sista dagen i värmen. Rapportskrivning. Ett sista snack med nyckelpersoner, som visserligen finns på mail och Skype, men som är avsevärt bättre live. Handla lite, skaffa biljett till Freetowns variant av Arlanda Express, en hovercraft (svävare), som ska ta mig till Lungi tvärs över vattnet, där flygplatsen ligger.
*


Parallellt med mitt uppdrag har ett annat team utvärderat hälsoprogrammet. Idag har de sin avslutande workshop. Mycket på en gång för Sierra Leones Röda Kors...

Men vi är inte färdiga. Det blir ett möte i Stockholm för partners som inte varit här, den 1 december. Och sedan väntar tre månaders fortsatt jobb - inför det årliga Partnership Meeting i Freetown nån gång i februari-mars. Det jobbet lär vi dela på, rättvist, och fixa var och en på sitt håll.

Så Sierra Leone lär finnas kvar på att-göra-listan alltmedan adventsljusen brinner, nyårsfirandet går av stapeln och tjugondagknut rinner förbi.

Lördag och söndag, lite utanför programmet

Här kommer en rapport om sådant som inte ingår i uppdraget.

*

Att dra till River No. 2 på lördag, det tog nästan en timme att komma dit, men det var det värt. Vattnet höll lagom temperatur, 30 grader, så man kunde stanna i en stund. Blev det kvalmigt i det våta, kunde man resa sig, ty då fläktade det lite. Fast då kom ju solen åt en, förstås. Sen åt vi grillad snapper med ris.

Söndag är kyrkdags. Emmanuels kyrka heter Harvestfield Chapel International, när vi kom såg det ut som lite disco i en avlägsen del av tomten, men det var kören som övade. Gudstjänsten varade i nästan tre timmar, den nigerianske pastorn tog en timma, kören dansade bättre än den sjöng, alla (över 300 skulle jag tro) bad högt samtidigt, många vittnesbörd, elva hörsammade pastorns inbjudan i slutet av predikan och hälsades välkomna, kollekten (i offerkuvert) samlades in i 15 plastpapperskorgar. Jag var ensam icke afrikan och jag kände mig väldigt svensk. En mäktig upplevelse och jag tror många lämnade kyrkan med tilläggsenergi för en den kommande veckan, som för de flesta blir tuff.

*

Skolan under trädet

Bailor Jalloh kunde inte fortsätta gå i skola av brist på pengar. Han gifte sig och har nu en son, Samuel. Varje eftermiddag fram till dess det mörknar vid sextiden samlar han traktens ungar under ett träd alldeles utanför porten till en FN-styrka, den mongoliska.





Barnen är från så där fem år upp till tio. De flesta går inte i "riktiga" skolan, de har inga pengar till skoluniform och annat som behövs. Eller också har det inte gått så bra. Bailor delar gruppen i två, med de yngre har han engelska, de äldre jobbar med matte, på egen hand. En äldre pojke med en pinne i handen hjälper till med disciplinen, helt i onödan kan det tyckas, ungarna verkar tända och motiverade.



Varför, Bailor, gör du detta? Hur får du pengar till det du ändå skaffat? Jag tyckte dom behövde det här, förklarar han, och jag hade ju tid. Men pengar är svårt, föräldrarna ska betala lite varje månad men det gör inte alla. Och så får jag hjälp av dom…

Han nickar mot några FN-soldater i bakgrunden. För några dagar sedan slog de upp en litet hus (nåja, skjul), där det står skrivet med skolkrita på väggen ”Sierra Leone Mongolia Lession School (SLMLS), founded by Bailor Jalloh on 31 October 2008”. Det är inte stort, kanske fem-sex kvadratmeter, men det ger bättre skydd mot solen än det träd som nu ger måttlig skugga. Soldaterna har också köpt en del böcker. Det ingår inte i deras FN-uppdrag.

Bailor påminner om Asfaw Yemiru i Addis Abeba, som också började under ett akasiaträd och så småningom blev rektor för en skola med tusen elever. Inte heller han drevs av något annat än en övertygelse att "man måste kunna läsa och skriva för att ha en chans, och jag ska dra mitt strå till stacken".

Det där tar tag i ett gammalt folkskollärarhjärta.

Annars körde vi en andra heldagskonferens igår, som slutvinjett på ett veckolångt arbete med att förbereda en operationell allians för ett knippe projekt under rubriken Humanitära värderingar, projekt som tar sikte på krigsdrabbade barn och förstörda byar. Vi höll till i YMCAs hus på Forth Street, tredje våningen. Bra utsikt över Freetown vill jag lova.
*

Yes We Can!

Antar att även svenska media följer firandet i Afrika. Det är inte bara Kenya som jublar. BBC:s Focus on Africa gör svep över kontinenten och reaktionerna speglar lättnad, glädje, stolthet, det dansas och jublas. Det var länge sen jag hörde så mycket positivt och förväntansfullt om USA här i trakterna.




Obamas tal i natt var strålande. Jag vaknade alldeles av mig själv just före det att Aljazeera (har inte CNN eller BBC World på hotellet) utropade Obama till vinnare. Sen kom McCains svåra uppgift innan det var dags för Obamas Yes We Can.


Budskapet har nog smittoeffekt. Kan han, som också heter Hussein och är afroamerican, ta sig till Vita Huset, då kan väl jag också. Tänker många inte minst häromkring.



Alimami som just kom tillbaka från Port Loko, är en av dem som kanske fått en kick av nattens historiska händelser i USA.

En strand som väntar på att upptäckas

Det är en dryg kilometer från hotellet till stranden, men det finns en genväg över en mur och den tog vi. Sen låg en 3-4 km lång strand alldeles ledig så när som på ett otal fotbollsmatcher och några halsbandsförsäljare.

Här är Adam som just lämnat ett Stockholm med vinterväder och Jo som imorgon reser hem till Geneve, som inte heller erbjuder nåt lysande väder...

Nånstans mitt på stranden gick det bra att slå sig ner och få något läskande. På bilden med Jo förevisas halsband av kaffebönor som jag just köpt till min böna därhemma.

After work

Här är inte mycket till allhelgonahelg, men det är dock fredagskväll. Vi har bra after work plejs också, välkommen på en Star öl eller en Coke.

Kan rapportera från Uppdraget att halva jobbet är gjort. Det första assessment teamet avslutade med en heldagsträff för förtroendevalda och frivilliga för att få en reaktion på sina förslag. Försenad start, enkla (och varma!) lokaler, lunch en timme senare än utlovat etc. – det finns massor av praktiska problem, som vi tar med jämnmod.

Jo från Geneve är här. Hon är en av dem som jobbat mest med att mejsla ut detaljerna i det nya greppet som kallas Operational Alliances. Jag tror konferensdeltagarna tyckte om att höra att Sierra Leone har goda förutsättningar att nå resultat i sin planering, att det ser ut att gå snabbare än på andra håll.

Vi var tillbaka på hotellet i tid för att få en halvtimme på balkongen med en öl och lite eftersnack innan solen försvann bakom kullen i väst.

Mer eftersnack och planering blir det imorgon, då med Hlin från Island och Adam från Sverige på plats. Nästa vecka drar vi igång med team nummer två. På onsdag drar vi till Port Loko och kollar hur deras projekt fungerar.

Men nu är det dags för det libanesiska köket att visa vad det går för.