En annorlunda påskafton

Tuppen gol vid halvsju, när ljuset kom. Så långt var morgonen som vanligt. Men redan utsikten från gästhusets ”vardagsrum” ändrade allt. Två trailers med vardera två containers på gräsmattan. Och lite längre bort, fyra trailers till. De skulle ha kommit i tisdags, men…

Fram till Nimules gränskontroll gick det mesta som det skulle. Men sedan började väntan. Och diskussioner om ”avgifter”. Jaså, ni ska inte betala? OK, då får ni vänta medan vi ”kontrollerar”. P-avgift 20 dollar per dygn. Och det finns gott om parkeringsplatser.

Så efter några mil, poliskontroll. Och sedan en till. På torsdag kväll framme vid Juba bridge. Tull igen, men stängt för dagen. Förra gången Eastern Equatoria state, nu Central Equatoria. Varje delstat kör sin tull. Värmland kanske skulle ha en tull vid Kilsbergen och en mellan Säffle och Åmål.

Men trots att det är Långfredag så kommer våra trailers igenom. Nu är det bara några kilometer kvar. Men inte mindre än sex checkpoints hinner det bli. Tolv chaufförer i 30-årsåldern skakar på huvudet. Nog finns det ”avgifter” i Kenya, men det är inget jämfört med här. Jag tänker att det är bra att vi handlat upp till fasta priser.

Vår ”Plan A” bygger på att porten till vår compound är stor nog för bilarna. ”Plan B” betyder omlastning utanför till mindre bil och flytt av kran, ny avlastning… Plan A gick igenom och där sparade vi runt 2000 dollar. Killarna är duktiga chaufförer, utnyttjar varje centimeter mellan murar och lyktstolpar. De elva som inte försöker backa in, viftar med händerna och skriker goda råd. Samtidigt, men lite olika råd.

Peter rattar kranbilen. Den är stor, men det är Peter också. En kille att se upp till.

Jag byter skjorta igen, tackar alla för ett gott jobb. Jaså, inte faktura. Kontant? Men vår kassör är i Yei på påsklov och bara han har nyckel till kassaskåpet. OK, snabba lån från goda vänner plus mina sista dollar och Peters ärrade ansikte tinar äntligen upp igen.

När dammet lagt sig och det blivit tyst på gården är klockan nästan sex. Jag kommer på att jag har ett ägg i kylen. Plus en bit gorgonzola som jag köpt för dyra pengar. Det får bli årets påskbuffé.

Hur ska det gå?

Inte mer än drygt 80 dagar kvar till självständighet för South Sudan. Den jublande stämningen från januari märks inte längre. Då visade folkomröstningen att så gott som alla ville se separation. Äntligen blir vi fria! Nu närmar sig allvaret. Och alltför mycket pekar åt fel håll. 800 döda på tre månader, tusentals skadade. Det lär finnas hela sju utbrytargrupper som utmanar regeringen, en av dessa skapar stora problem i nordöstra delen, nära Malakal. Strömmen av återvändare ökar. På fem år, sedan fredsöverenskommelsen 2005, har 2,5 miljoner återvänt. Kanske kommer 500.000 till i år, men hur? Alla på en gång, till ett och samma område? Då blir det stora problem. Mina vänner från South Sudan som bor kvar i norr (där de för övrigt bott och arbetat nästan hela sitt liv) vet ännu inte om de ens får eller kan vara kvar efter 9 juli. Får de ha dubbla medborgarskap? Kommer det att krävas arbetstillstånd? Och hur blir det med sharialagarna? Hur ska det gå? Hur ska allt hinnas med? Förhandlingar pågår, men inga resultat hörs av. En ny stat ska uppstå. Inte första gången det sker i vår tid, men läget här är komplext. Utöver oenighet mellan nord och syd kommer de interna problemen. Och sedan det växande antalet människor i total utsatthet: de har nog svårt att känna verklig entusiasm för det nya South Sudan.

Behöver ledningen här rådgivare, frågade jag en amerikan som jobbat med folkomröstningen. Problemet, menade han, är nog snarare att det finns för många rådgivare. Vi som är här för att stötta i alla tänkbara sammanhang, är åtskilliga. Över 100 hjälporganisationer! FN – United Nation Mission in Sudan, UNMIS, har sin bas nära flygfältet, en enorm yta, över hela landet har FN mer än 10.000 man i uniform. Området här i Juba är f ö öppet för oss som vill jogga eller ta en power-walk utan andra åskådare än dem som har samma behov. Hela slingan är visst 5 km, ska kolla vid tillfälle…

John Garang, SPLA-ledaren som omkom i en flygolycka 2005, hade kanske behövts nu, för att hålla ihop gänget. Nu finns bara hans namn på många håll i Juba: John Garang International School är granne med oss.

För oss som jobbar i Juba gäller utegångsförbud mellan 01 och 06, inga promenader när det är mörkt ute och inga bilturer ensam. Runt om i landet är säkerhetsbestämmelserna hårdare. Jag får rapporter via mail varje dag om alla incidenter som rapporterats, vilka vägar som måste undvikas (kategori 4) och vilka som helst inte ska användas (kategori 3). Lägg till det alla andra problem som en följd av brister i infrastruktur eller som hör till säsongen: när jag skriver detta vräker regnet ner med en intensitet som jag aldrig upplevt utanför Afrika. Vägen Juba-Malakal är inte bara tveksam ur säkerhetssynpunkt, den är ändå sällan farbar under regnperioden.

Red Cross of South Sudan, så ska den nya föreningen heta, fast namnet får inte användas än. Sudanese Red Crescent ska det heta, men det fungerar inte heller så bra längre. Så det blir ofta NS (National Society) eller RC. Till en del är problemen hos NS en spegelbild av regeringens: Ovana vid att själv ta beslut, oklarhet om vem som gör vad efter självständigheten. Och kanske för många rådgivare…

Generalisten

Ibland, rätt ofta faktiskt, har jag nytta av min folkskollärarutbildning för snart 50 år sedan. En sådan yrkesman kan nämligen ingenting om precis allting. Kunna spela Din Klara Sol på tramporgel, hantera en rubank och visa elegant hur man nyttjar gymnastiksalens plintar. Numera kallas det att vara generalist.

En mig mycket närstående frågade för ett tag sedan, men vad GÖR du egentligen där nere i Juba? Head of IFRC Sub Office säger ju inte mycket. Kanske klarnar uppdraget med följande noteringar från veckan som gått.

Jurist. Smärre upphandlingar av varor och tjänster ska föregås av anbud och dokumenteras i avtal. En ny rödakorsförening är i vardande. Nu ska alla överenskommelser steg för steg undertecknas här nere, inte i Khartoum. Har jag synpunkter på Liabilities och Miscellaneous?

Ekonom. En ny plan ska vara klar om några veckor och täcka andra halvåret. Vi behöver en budget för kontoret utöver olika program. Pågående verksamhet – inga problem. Men nya? En tvådagars utbildning i VCA för 40 deltagare från tre stater, vad kostar det med resor, uppehälle och kursmaterial?

Logistiker. En flotta av trailers är på väg från Kenya. Händelsevis har ansvarig delegat hunnit avsluta sitt kontrakt, eftersom det hela olyckligtvis har blivit försenat. Transportplanering - konvoj eller enskilt? Tullpappren är klara, men om antalet containers inte stämmer exakt?

Byggare. Fundament för containers måste byggas, eftersom de ska bli lagerhallar för en tid framåt. Hur många wheel-barrows sand går det på en trip? Kan vi pruta på arbetskostnaden, 600 SDG per container?

Affärsman. Föreningen hyr ut rum till oss som är här tillfälligt. Vi får också hyra kontor. Intäkterna ska räcka till elräkning, bränsle till generator, vakter, städning, reparation och underhåll. Vi behöver en affärsplan, marknadsföringsinsatser och standardkontrakt (se ovan under jurist).

Personalare. Vi har tre lokalanställda och väntar två, kanske tre delegater. Alla som jobbat i branschen vet att ett bra samarbete på jobbet i mycket handlar om relationer och atmosfär. Samt att saker fungerar, det må vara internet på kontoret eller vatten i duschen.

Ambassadör. Receptionist. Socialarbetare. Administratör. Driver (jag har en alldeles ny Landcruiser, se bild, varningsblinkers i korsning betyder jag kör rakt fram…. )

Välsignade folkskoleseminarium på Hööksgatan i Karlstad som inpräntade : tro inte att något är någon annans jobb. Du måste vara beredd att göra allting. Fast du inte vet någonting.

En dag i mitt liv

Alla dessa dagar, tyckte Kjell Olof Feldt. Vet inte om han också strävade efter att skapa rutiner för sina dagar, kanske inte så enkelt om man är finansminister. De första veckorna av mitt uppdrag har inte gett någon större chans att skapa dagliga rutiner: först en kortis i Khartoum, sen workshop i två dagar här i Juba, sen tre nätter i Nairobi. Nu har jag fått en första chans att ruta in tillvaron.

Morgonen är bra. BBC Network Africa. Det finns varmt vatten i duschen. Svalt ute, frukost med youghurt och flingor, te och smörgås med ädelost i tub (sista tuben nu, tyvärr). Sen de åttio metrarna till kontoret. Öppnar fönster och sätter på takfläkten. Kollar mail. Hälften kunde vara nog, särskilt som internet är segt och måttligt samarbetsvilligt.

Lunch förekommer ibland, men vatten är också mättande, upptäcker jag. Efter 15 har värmen stigit rejält i rummet och det passar bra att ta en tur ut i friska luften. Det finns ett informellt sammanträdesrum under största trädet på vår compound. Efter jobbet har det visat sig välkommet att kunna sträcka ut sig under moskitnätet en liten stund. Ibland somnar jag, då kan det hinna mörkna. Sen är det dags att fundera på middagen.

Här finns än så länge bara en dyrbar rutin, som innebär bil till Paradise, Spices and Herbs, Da Vinci vid Nilen (bilden ovan), thairestaurangen eller kinesdito. Det brukar bli Pieter, Andreas (på bild nedan)och jag. Jos har resurser att laga mat själv, Anne och Ute är på annan ort.

Vårt eget kök är dåligt rustat, här måste det bli en ändring. Kvällen går alltså åt till middagsarrangemang innan det är dags att krypa under nätet igen, denna gång med pannlampa för att läsa Storm över Frankrike innan jag somnar. Takfläkten susar försiktigt men sövande och ser till att plus 30 i sovrummet är OK. En dag i mitt liv, men alldeles för få rutiner.

Två dagar i Nairobi

Jo, det stämmer, Federationens kontor är ett ställe med resurser. Grace till exempel, som jobbar med logistik. Det har hon gjort i 15 år, senast hos Coca-Cola. Nu ska hon med Charles’ stöd packa 12 containers med utrustning och material för familjer som saknar allt. Bara vi i Juba får alla papper stämplade av det departement som bestämmer. Sen ska allt ut till särskilt utsatta delar av södra Sudan, områden som gränsar mot norra Sudan.


Federationens kontor ser väl trevligt ut, särskilt om den som betraktar trädgården inte har sett blommor och gröna träd på några månader…

Dagen avslutades med middag hos Marianne och Staffan som fått en formidabel snits på ett spännande hus mitt i Nairobi. Där finns dels ett gästrum, dels en gästvåning. Med badrum och allt. Bra att veta, ifall någon har vägarna förbi!


Imorgon är det avresa från hotellet kvart över fem. Bäst att packa och släcka ner.

Och hur är vädret?

På Jomo Kenyatta International Airport möter Albert, chaufför på Federationens kontor i Nairobi. Jag fick min väska direkt, visum klart för 25 dollar på någon minut, Karibu Kenya. Albert rattar en ganska ny Prado. Vi drar iväg mot stan.

Jag har fått för mig att svenskar är besatta av väderinformationer, medan alla andra i världen dels vet vilket väder som väntas dels gör måttligt väsen av det. Men Albert vill veta. Hur är vädret i Juba? Har det börjat regna än? Jaså, det regnade även på dagen igår? Blev det lite svalare kanske? Jo, och hur är det här, det känns svalt (+28)? Visst, det har inte regnat idag, låt mig se igår, nej, jag tror inte vi fick något, men…

Vi kryssar in mot centrum, tre filer, men köerna är ut från stan. Plötsligt kommer bilar i vårt yttre körfält, med ljusen påslagna (det gäller annars inte här). Albert skakar på huvudet. På andra sidan har ett fjärde körfält bildats i mittremsan. Snart är vi själva fast i kön. Alla byter hela tiden fil, till den som rör sig. Vilket givetvis gör att den stannar också. Men då rör sig den vi nyss lämnade…

Luften blir tjock och illaluktande när vi är inne i centrum. Vi sitter fast i kön. Kanske lika bra det, tänker jag när jag läser säkerhetsanvisningarna under ”while in public”: there is an increase of conman (bondfångare) on the streets, they are normally very polite and well dressed and might ask you to change money, split a bill, offer services, claiming they are plainclothes police officers or NGO workers and want information. Där ligger jag I riskzonen. Man vill ju gärna hjälpa till.

Federationen har ganska nyss organiserat om. Igen. Förut fanns tre s k zoner i Afrika – Harare, Nairobi, Dakar - nu bara en, i Johannesburg. Kvar i Nairobi finns ett Regional Representation Office for East Africa. Vi som jobbar i södra Sudan kan räkna med stöd och service härifrån, men det är Johannesburg som bestämmer. Har jag fattat fel, ska jag rätta till det när jag fått min briefing imorgon och på torsdag. Kanske.

På plats i Sudan. Igen.

Orsaken är kristallklar för sudaneserna: du har druckit av Nilens vatt

en, därför kommer du tillbaka. Mycket är sig likt, fyra år efter förra gången. Platser, vänner, värmen.

Men mer är inte som det var. Allt ser man inte direkt, särskilt inte om man sitter i möten och håller sig till Khartoum eller Juba. Ett exempel: mer än 180.000 människor har återvänt till södra Sudan under de senaste tre månaderna. De flesta finns i de delar av södra Sudan som ligger närmast gränsen mot norr plus i Juba. Folkomröstningen – då 98.83 % röstade för ett delat Sudan – blir jag påmind av i en av rondellerna i stan där en elektronisk tavla meddelar att det återstår 0 dagar, 0 timmar och 0 minuter till omröstningen. Kanske dags att börja räkna ner till den 9 juli då South Sudan blir eget land. Om man lyckas lösa alla problem som står i kö: gränsfrågor, olja och vatten, statsskuld, medborgarskap och mycket annat.

Efter några dagars introduktion i Khartoum, en workshop här i Juba och ytterligare en introduktion i Nairobi i slutet av nästa vecka, är det dags att ta itu på allvar med uppdraget att ge stöd till den nya rödakorsförening som ska köra igång den 9 juli. Ja, lite jobb typ barnmorska föreslog någon. Arthur Poole, som leder South Secretariat, tyckte det lät bra, men menade att det är ovanligt att någon är havande i tjugo år, för så länge har vi väntat på detta, sa Arthur.

Passade på att fylla år också häromdagen. Jag bjöd på skumpa, se bilden, och var beredd på ett strömavbrott (!) något som dessvärre hör till ordningen här.