En dag i mitt liv

Alla dessa dagar, tyckte Kjell Olof Feldt. Vet inte om han också strävade efter att skapa rutiner för sina dagar, kanske inte så enkelt om man är finansminister. De första veckorna av mitt uppdrag har inte gett någon större chans att skapa dagliga rutiner: först en kortis i Khartoum, sen workshop i två dagar här i Juba, sen tre nätter i Nairobi. Nu har jag fått en första chans att ruta in tillvaron.

Morgonen är bra. BBC Network Africa. Det finns varmt vatten i duschen. Svalt ute, frukost med youghurt och flingor, te och smörgås med ädelost i tub (sista tuben nu, tyvärr). Sen de åttio metrarna till kontoret. Öppnar fönster och sätter på takfläkten. Kollar mail. Hälften kunde vara nog, särskilt som internet är segt och måttligt samarbetsvilligt.

Lunch förekommer ibland, men vatten är också mättande, upptäcker jag. Efter 15 har värmen stigit rejält i rummet och det passar bra att ta en tur ut i friska luften. Det finns ett informellt sammanträdesrum under största trädet på vår compound. Efter jobbet har det visat sig välkommet att kunna sträcka ut sig under moskitnätet en liten stund. Ibland somnar jag, då kan det hinna mörkna. Sen är det dags att fundera på middagen.

Här finns än så länge bara en dyrbar rutin, som innebär bil till Paradise, Spices and Herbs, Da Vinci vid Nilen (bilden ovan), thairestaurangen eller kinesdito. Det brukar bli Pieter, Andreas (på bild nedan)och jag. Jos har resurser att laga mat själv, Anne och Ute är på annan ort.

Vårt eget kök är dåligt rustat, här måste det bli en ändring. Kvällen går alltså åt till middagsarrangemang innan det är dags att krypa under nätet igen, denna gång med pannlampa för att läsa Storm över Frankrike innan jag somnar. Takfläkten susar försiktigt men sövande och ser till att plus 30 i sovrummet är OK. En dag i mitt liv, men alldeles för få rutiner.

Två dagar i Nairobi

Jo, det stämmer, Federationens kontor är ett ställe med resurser. Grace till exempel, som jobbar med logistik. Det har hon gjort i 15 år, senast hos Coca-Cola. Nu ska hon med Charles’ stöd packa 12 containers med utrustning och material för familjer som saknar allt. Bara vi i Juba får alla papper stämplade av det departement som bestämmer. Sen ska allt ut till särskilt utsatta delar av södra Sudan, områden som gränsar mot norra Sudan.


Federationens kontor ser väl trevligt ut, särskilt om den som betraktar trädgården inte har sett blommor och gröna träd på några månader…

Dagen avslutades med middag hos Marianne och Staffan som fått en formidabel snits på ett spännande hus mitt i Nairobi. Där finns dels ett gästrum, dels en gästvåning. Med badrum och allt. Bra att veta, ifall någon har vägarna förbi!


Imorgon är det avresa från hotellet kvart över fem. Bäst att packa och släcka ner.

Och hur är vädret?

På Jomo Kenyatta International Airport möter Albert, chaufför på Federationens kontor i Nairobi. Jag fick min väska direkt, visum klart för 25 dollar på någon minut, Karibu Kenya. Albert rattar en ganska ny Prado. Vi drar iväg mot stan.

Jag har fått för mig att svenskar är besatta av väderinformationer, medan alla andra i världen dels vet vilket väder som väntas dels gör måttligt väsen av det. Men Albert vill veta. Hur är vädret i Juba? Har det börjat regna än? Jaså, det regnade även på dagen igår? Blev det lite svalare kanske? Jo, och hur är det här, det känns svalt (+28)? Visst, det har inte regnat idag, låt mig se igår, nej, jag tror inte vi fick något, men…

Vi kryssar in mot centrum, tre filer, men köerna är ut från stan. Plötsligt kommer bilar i vårt yttre körfält, med ljusen påslagna (det gäller annars inte här). Albert skakar på huvudet. På andra sidan har ett fjärde körfält bildats i mittremsan. Snart är vi själva fast i kön. Alla byter hela tiden fil, till den som rör sig. Vilket givetvis gör att den stannar också. Men då rör sig den vi nyss lämnade…

Luften blir tjock och illaluktande när vi är inne i centrum. Vi sitter fast i kön. Kanske lika bra det, tänker jag när jag läser säkerhetsanvisningarna under ”while in public”: there is an increase of conman (bondfångare) on the streets, they are normally very polite and well dressed and might ask you to change money, split a bill, offer services, claiming they are plainclothes police officers or NGO workers and want information. Där ligger jag I riskzonen. Man vill ju gärna hjälpa till.

Federationen har ganska nyss organiserat om. Igen. Förut fanns tre s k zoner i Afrika – Harare, Nairobi, Dakar - nu bara en, i Johannesburg. Kvar i Nairobi finns ett Regional Representation Office for East Africa. Vi som jobbar i södra Sudan kan räkna med stöd och service härifrån, men det är Johannesburg som bestämmer. Har jag fattat fel, ska jag rätta till det när jag fått min briefing imorgon och på torsdag. Kanske.

På plats i Sudan. Igen.

Orsaken är kristallklar för sudaneserna: du har druckit av Nilens vatt

en, därför kommer du tillbaka. Mycket är sig likt, fyra år efter förra gången. Platser, vänner, värmen.

Men mer är inte som det var. Allt ser man inte direkt, särskilt inte om man sitter i möten och håller sig till Khartoum eller Juba. Ett exempel: mer än 180.000 människor har återvänt till södra Sudan under de senaste tre månaderna. De flesta finns i de delar av södra Sudan som ligger närmast gränsen mot norr plus i Juba. Folkomröstningen – då 98.83 % röstade för ett delat Sudan – blir jag påmind av i en av rondellerna i stan där en elektronisk tavla meddelar att det återstår 0 dagar, 0 timmar och 0 minuter till omröstningen. Kanske dags att börja räkna ner till den 9 juli då South Sudan blir eget land. Om man lyckas lösa alla problem som står i kö: gränsfrågor, olja och vatten, statsskuld, medborgarskap och mycket annat.

Efter några dagars introduktion i Khartoum, en workshop här i Juba och ytterligare en introduktion i Nairobi i slutet av nästa vecka, är det dags att ta itu på allvar med uppdraget att ge stöd till den nya rödakorsförening som ska köra igång den 9 juli. Ja, lite jobb typ barnmorska föreslog någon. Arthur Poole, som leder South Secretariat, tyckte det lät bra, men menade att det är ovanligt att någon är havande i tjugo år, för så länge har vi väntat på detta, sa Arthur.

Passade på att fylla år också häromdagen. Jag bjöd på skumpa, se bilden, och var beredd på ett strömavbrott (!) något som dessvärre hör till ordningen här.